KRÖNIKA: "The Beat Kicks, Then I Start Rockin'"

KRÖNIKA: "The Beat Kicks, Then I Start Rockin'"

Habil-Simón och jag befinner oss på vårt hotellrum i Barcelona. Natten innan har vi dansat loss på Razzmatazz och befinner oss fortfarande i ett beatdunkande rus. Av någon anledning har vocalsen i Antiloop-favoriten Start Rockin’ borrat sig fast i våra huvuden i form av en dansant earworm. Vi är helt säkra på att det är en sampling, men varifrån? Med hjälp av min första smartphone och ett halvtaskigt wifi så lyckas jag googla fram, via snåriga forumstigar, varifrån samplingen var tagen.

Dj Chuck Chillout & Kool Chip

På sekunden 2:28 så börjar Kool Chip rappa fram earwormen vi inte kunnat släppa: ”The beat kicks, then I start rockin’”. Låten är Rhythm Is The Master från 1989. Ingen av oss har hört talas om den tidigare. Som ljudmatta har de själva samplat några sekunder ur Talking Heads Once In A Lifetime på loop. Rhythm Is The Master släpptes mitt i guldåldern för hiphop som på östkusten i USA genomgick en renässans, tack vare en enda maskin.

I slutet av den varma sommaren av 1987 släppte E-mu Systems SP-1200, en kombinerad trummaskin och sampler. Den kom att förändra allt. Möjligheten att konstruera låtar med en enda portabel maskin fick den kreativa kontrollen att göra en mic drop. I New York, hos east coast-rapparna, kom denna tidsepok i currykrysset mellan 80-talet och 90-talet att kallas för "The Golden Age". 

Kreativ var även det rätta ordet, SP-1200 kunde bara spara totalt 10.07 sekunder av samplingar. Men med dessa få sekunder skapade Beastie Boys, EPMD och Public Enemy magi. Soundet var så unikt och smutsigt att samplern idag fortfarande används av Todd Terry, Daft Punk och The Prodigy, trots att den sista SP-1200 löddes ihop för snart 20 år sedan.

Samplandet hade vid den tiden spridit sig långt utöver hiphoppen. Europeisk house bestod i slutet av 80-talet i princip endast av samplingar med M.A.R.R.S., Bomb The Bass och Hithouse i framkant. Breakbeat, med rötterna i England, är en hel genre som skapades ur en sampler. Just specifika breaks som samplades och mixades om blev ett signum för en viss typ av musik och breaks från två låtar kom att forma en hel musikgeneration: Amen Brother som jungle och drum'n'bass är skyldiga hela sin existens och Funky Drummer, som blivit ökänd för att ha samplats över sju miljoner gånger, en av dem i ledmotivet till Powerpuff-pinglorna.

Powerpuff Girls Intro

Hade ni en aning om det? Det hade inte jag. Och den lilla tidbiten fick det att tingla skönt. För inte bara är bra sampling en konstform som har gått förlorad, det är en euforisk källa till sällan skådat navelpillande. Få gånger har jag känt mig så stolt över mitt musiknörderi som när jag gick med Herb Alperts Rise strömmande ur mina in-ears och insåg att jag hörde beatet och det ekande gitarriffet i The Notorious B.I.G.:s Hypnotize

Jag är inte ensam om att imponeras av samplingskonstnärer. Producenten Jim Pavloff återskapade med hjälp av Ableton Live flera av The Prodigys låtar i ett antal videor på Youtube. Hittills har de totalt närmare fyra miljoner visningar av människor som precis som jag velat bli mindfucked av Liam Howletts geni.

Samplandet ser idag inte likadant ut, framför allt av ekonomiska skäl. Det var visst inte gratis att sno delar av andras låtar och använda det i sina egna. Istället tog interpolation allt mer över, där musikstycken görs om istället för att samplas rakt av. Pras Ghetto Superstar och Eric Prydz Call On Me är två exempel på detta.

Fast visst är det även roligt att upptäcka att refrängen i Ghetto Superstar egentligen är Kenny Rogers och Dolly Partons Islands In The Stream. Att känna igen en sampling eller upptäcka dess ursprung är som små belöningar i vardagen. Den pirriga glädjen över att knyta ihop två punkter i musikhistorien och upptäcka något nytt. En glädje som för mig tillbaka till det där hotellrummet på Spaniens östkust då jag och Habil-Simón agerade musikarkeologer.

Några månader efter Barcelona hittar jag Robin Söderman på Twitter, ena av halvan av Antiloop. Jag skickar honom ett tacktweet med en länk till musikvideon med Dj Chuck Chillout & Kool Chip. Ett förvirrat tweet kommer som svar. Det visar sig att han aldrig hört Rhythm Is the Master förut. Vocalsen hade de hittat på en samplings-CD.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA