EXKLUSIVT: Hemma hos Peter Doherty – "Har du sett hur mitt liv ser ut?"

EXKLUSIVT: Hemma hos Peter Doherty – "Har du sett hur mitt liv ser ut?"

Peter Doherty är klädd i designer-morgonrock, byxor och loafers. Han står i sitt vardagsrum och säger:

– Min första reaktion var: den gamla fittan.

Han stal återöppningen av Bataclan.

– Nej, säger Peter Doherty. Hur kan Sting stjäla något? Är inte han inne på free love och community living?

– Han släpper väl en ny skiva nu, säger Peters manager.

– Vilket rövhål han är. Fick du med det? säger Peter och vänder sig till mig. Vilket rövhål.

– Senaste gången jag träffade honom var backstage på den där Elton John-grejen (Live 8, 2005, reds anm.). Jag satt utanför hans trailer i en solstol och så kommer det ut en man och säger ”Det här är Stings privata område”. Jag sa att jag var hans kusin, ”Du är inte hans kusin”, sa mannen och det visade sig vara Sting själv. 

– Han gillar inte mig. Kanske är han sur för att jag knullade hans dotter?

Peter tar upp en akustisk gitarr och börjar spela och sjunga den gamla blues-sången Weed Smokers Dream.

”Sitting on a million, sitting on it everyday

Can't make no money giving your stuff away

Why don't you do like, like the millionaires do

Put your stuff on the market and make a million too” …

I april annonserades det att Peter Doherty skulle spela den första konserten när Le Bataclan, konsertlokalen i Paris där 89 personer dödades under en konsert med Eagles Of Death Metal, skulle återöppnas ett år efter terrorattacken. Av någon okänd anledning smögs det plötsligt in en konsert med Sting före Peter Dohertys.

Vi sitter i soffan vid brasan hemma hos Peter kvällen innan han ska spela på Bataclan. Peter frågar mig om jag ska dit.

Ja, det ska jag. 

– Varför? Du kom inte förra gången vi spelade där.

Nej, jag var inte där förra gången men jag var i Köpenhamn häromåret och skulle se Babyshambles … alla var där utom du.  

Peter är tyst länge. Han tittar rakt fram och ser ledsen ut. Till slut säger han.

– Babyshambles finns inte längre.

Nu är det jag som blir stum. Men får ur mig att jag är ledsen att höra det och säger att jag älskar Babyshambles.

– Jag också, säger Peter. Jag älskar Babyshambles.

Vad hände? 

– Jag har verkligen ingen aning, säger han och gäspar långsamt. Vem bryr sig, det har handlat om management.

Men du och Drew håller ihop.

– Vi håller ihop allesammans. Mik måste bara bli ren, och det har han blivit. Han har slutat med heroin och nu har jag det också så vi kan börja jobba tillsammans igen. Jag befann mig i Argentina och … det går inte att få tag på det där.

Peter gäspar igen. Klockan tio i förmiddags landade hans plan från Argentina i Paris. Efter The Libertines höstturné i Sydamerika stannade Peter kvar en månad i Buenos Aires.

Nu är Peter Doherty aktuell med sitt andra soloalbum, Hamburg Demonstrations. Skivbolaget ville ge ut albumet i samband med konserterna på Bataclan och utnyttja uppmärksamheten men Peter Doherty vägrade.

Albumet känns som ett nytt avsnitt i Peters utgivning. Hamburg Demonstrations är ljus och vacker istället för mörk och urartad. Ljudbilden är klar utan distade gitarrer.

– Det är för att snubben producerade det så. Jag gick bara in och sjöng in massa demos med gitarr och tre år senare kommer det ut med hans pålägg.

Så du stod inte alls bakom det soundet?

– Nej, jag spelade in låtarna med akustisk gitarr, sen drog jag till Thailand och gjorde Libertines-albumet, meningen var att det skulle ges ut just så som akustiska låtar. Men han började ta in massa musiker, jag sket i det, du vet. 

– Jag har förresten en magnifik samling pipor, säger Peter och reser sig ur soffan och går runt i sitt vardagsrum.

– Jag känner lite efter alla bra saker jag har gjort, här i Paris till exempel. Jag har inte sagt till någon: "har du sett hur mitt liv ser ut?". Inte ens till min mamma. Hon kommer inte att tro på det. Inte ens när hon ser att jag är okej. Heroin är avskyvärt, jag tog det bara för lugnande ändamål, för att komma över cracket. Opium är en av guds gåvor men det är stor synd att missbruka det. Men ibland har man inga andra alternativ för att få känna smaken av den riktiga blomman, förstår du vad jag menar?

– Du är svensk, du vet vad jag menar. Svenskarna gör vad som helt för att få vad de vill ha. Sex och snö och alla de grejerna …

– Poliserna är helt jävla enorma, storm troopers, mannen. Ni har onda poliser, stora dumma farliga poliser. De tog mig för innehav även om jag bara hade det i blodet. Jag fick böter på exakt samma belopp som vi fick betalt för giget … har du något emot en lina?

Av vad för något?

– Argentinas finaste kokain.

gallery_large

Sista veckan i Argentina flög Peter Doherty över sitt kompband, döpt The Puta Madres, till Buenos Aires för att repetera inför turnén som startar med sedan länge utsålda spelningar två kvällar i rad på återöppnande Bataclan i centrala Paris. 

Just nu befinner vi oss i ett hus på landsbygden ungefär en timma med bil sydost om Paris. Huset är Peter och hans flickvän Katia de Vidas hem. Det är beläget på en ödslig gata med ett tiotal hus. På grinden hänger den franska flaggan Trikoloren, framför huset står deras husbil, ytterligare en husbil samt några veteranbilar parkerade.

Peter och Katia har fått låna huset av släktingar till henne så länge de sköter om trädgården. Peter spelar gärna boule i trädgården under de varmare årstiderna.

Farstun leder rakt in i köket. Till vänster finns ett sällskapsrum och till höger ligger vardagsrummet. Under tiden värdparet befann sig i Argentina gick värmepannan sönder så den enda värmekällan just nu är eldstaden i vardagsrummet. Det är kallt och Peter är noga med att vardagsrumsdörren hålls stängd.

Hela huset är översvämmat av prylar. Böcker, gamla skrivmaskiner, hattar, scarfs, sprayburkar, gammaldags resväskor, kläder och gud vet vad som hänger på väggarna.

Managern Jai Stanley, som är en av Peters äldsta och bästa vänner, tog nyligen över uppgiften efter Peter brutit ett tio år långt samarbete med Adrian Hunter. De gamla kompisarna har levt helt olika liv sen de blev vänner på skolan i Coventry, Jai var halvprofessionell fotbollsspelare medan Peter sökte lyckan i London. Familjefadern Jai lever på landsbygden utanför Coventry. ”Det behövs inget kontrakt” berättar Jai om affärsbiten av deras relation.

Under takbalkarna i vardagsrummet står jag och Peter ensamma medan de andra uppehåller sig i sällskapsrummet på andra sidan köket.

– Jag är ren från heroinet, säger Peter. Det är otroligt. Kan du se skillnaden? Det är otroligt.

Otroligt bra. 

– De andra gångerna när jag blivit ren har det kommit tillbaka, Bang! Raka vägen till skolan. Men nu är det annorlunda, jag tror jag är kär, jag tänker att jag vill stadga mig, ha några barn, du vet, rena barn, säger Peter samtidigt som han står med den sidan mot mig så att jag ser halstatueringen med texten ”Astile”, namnet på Peters förstfödde.

– Inte att mina andra inte är rena, men du vet vad jag menar.

Det är precis vad jag vill också.

– Bra mannen. Grattis! säger Peter och skiner upp i ett stort leende. 

Man behöver några att bry sig om för att landa i lugnet och stadga sig. 

Definiera värden! Till slut måste man ibland bita ihop och leva familjeliv på en gård nånstans.

Vi slår oss ner i soffan igen. Bandet är på väg för en sista repetition, men de dröjer.

Folk-influensen är något som jag har sett komma mer och mer i din musik. Från Bert Jansch gästspel, till Sequel To The Prequel och för att ta stor plats på Hamburg Demonstrations.

– Jag tycker att det är essensen av skönhet. Blaze Foley, Bob Dylan, tidiga Stone Roses, du vet, This Is The One, glimtar av optimism, ackord. 

Peter gäspar ännu en gång, djupt och länge.

– Mississippi John Hurt, det finns alltid ett problem någonstans i låten men han sjunger det ändå på ett upplyftande sätt. Mörk musik med en twist av vackra minnesbilder. Några få personer har gjort det bra, Tom Waits har gjort det bra, Clash har gjort det bra, Pistols var helt igenom otäcka men deras trummis är en härlig snubbe.

När jag lyssnar på dig live och jämför med skivinspelningar känns det ofta som att det inspelade formatet inte gör dig helt rättvisa. Som att du helst vill att musiken ska vara levande.

– Jag trodde du skulle säga det motsatta. Tack ska du ha, ja. Detta kommer att bli intressant, The Puta Madres. Kanske borde vi snacka efter spelningen imorgon.

Kan jag stanna och lyssna när ni repar?

– Det kan vara lite vanskligt om du stannar på grund av skedet bandet är i just nu, med att ha personer de inte känner här.

Drew känner mig.

– Du är kompis med Drew säger du.

Japp, han messade mig att de är på väg.

– Okej, fråga honom om han har något emot att du stannar.

Katia kommer in i vardagsrummet.

– Johan vill stanna kvar över repetitionen, säger Peter. 

– Ja, det går väl bra om inte du har något emot det, säger Katia.

– Jag tänkte att det var en fruktansvärd idé, säger Peter.

– Vi kommer låta dåligt, det är synd, säger Katia.

Jag förstår att det är en process. Jag kommer inte skriva ner er om det låter skit ikväll.

– För att var ärlig, säger Peter, så bryr jag mig inte ett skit om vad du skriver. Det är mitt vardagsrum, göm dig en våning upp och berätta inte för dem att du är här.

– Herre jävlar alltså, satt på plats av en svensk journalist, säger Peter och försvinner ut i köket en kort stund innan han är tillbaka.

– Kan du göra oss en stor tjänst? Vi går och hämtar ved till brasan. 

Ute på tomten är det kolsvart. Peter lastar vedklossar på mina utsträckta armar. Vi ser knappt varandra i mörkret.

Skulle du helst se ett nytt album med Babyshambles eller ett nytt med Libs? 

– Babyshambles. Vi låter Mik få lugn och ro ett tag och sen ser vi vad vi kan göra. Det är allt eller aldrig, det är vad jag tror.

Vi går in i vardagsrummet och slänger veden på brasan. Klockan har nu blivit elva på kvällen och Katia undrar var de andra i bandet tagit vägen.

– Alla är på väg, säger managern Jai lugnande.

– Det sa du även för tre timmar sedan, replikerar Katia. Vi måste repa snart annars kommer grannarna att ringa polisen.

– Johan kände Johnny Thunders, säger Peter. Han brukade vara barnvakt åt honom.

Katia blir konfunderad. Borde det inte vara tvärt om med tanke på åldern.

Nej, men han bodde i Sverige ett tag. It doesn’t pay to try …

Jag tar ton på Johnny Thunders signaturlåt You Can't Put Your Arms Around A Memory.

Peter Doherty hakar på: 

– All the smart boys know why …

Dörren öppnas och in kommer Rafa, The Puta Madres kortväxta trummis. Rafa är en gatumusikant som Peter stötte på i Barcelona. Peter ber mig vänligt att gå upp på loftet och vänta där en stund. 

Där uppe finns en säng, ett skrivbord, badrum och ett garderobsrum där hela golvet är täckt av kläder. Det visar sig att det endast är Rafa som anlänt och resten av bandet väntas fortfarande. Jag går ner och hälsar på honom och sätter mig vid brasan. Peter sitter med sin vinröda Epiphone Coronet-gitarr och spelar The Smiths This Charming Man, leker och byter ut ord i texten.

Han fortsätter med Farmer’s Daughter från senaste Babyshambles-albumet. Rafa, som knappt pratar engelska, har glömt att ta med sig trumpinnar så han testar olika köksslevar bakom trumsettet som står i hörnet bredvid brasan.

Ett normalt band av den här digniteten skulle gjort ett så kallat produktionsrep inför en turnéstart med fullt crew och scenproduktion på en hyrd konsertlokal eller studiokomplex. Här väljer man istället Peters lilla vardagsrum utan en enda tekniker eller annan medhjälpare.

The Puta Madres består utöver Rafa av basisten Drew McConnell, Peters vapendragare i Babyshambles. Bakom keyborden finns flickvännen Katia, och på fiol finns Miki Beavis som spelat med Peter länge. Det senaste tillskottet, för att avlasta Peters gitarrspelande, är unga Jack Jones från Trampolene.

Katia står och övar på introt till You’re My Waterloo när resten av bandet äntligen anländer. Klockan är närmare midnatt och deras taxi stannar kvar utanför huset medan de snabbt pluggar in sina instrument.

– Ska vi köra igång? säger Drew som är länken mellan musikerna i gruppen.

The Puta Madres drar igång singeln I Don’t Love Anyone (But You’re Not Just Anyone). Och Katia har rätt, det låter inte fantastiskt. Peter ligger kvar i soffan. Han är väldigt trött och det är inte konstigt då han, som sagt, landade från Buenos Aires i förmiddags. Bandet övar på bryggan som Peter lånat av den gamla sången från det amerikanska inbördeskriget, When Johnny Comes Marching Home. Även The Clash har använt melodin i sin låt English Civil War. Då Peter är tyst är det Drew som står för slasksången.

gallery_large

Peter sitter och pillar med sin lilla handhållna gröna HoneyTone, en miniatyr-gitarrförstärkare som han använder för sången, han hörs inte alls i bruset, det låter som en trasig megafon. Drew säger att alla andra måste sänka sina instrument. Miki har problem med sin fiol. Peter börjar tappa tålamodet i soffan:

– Jag kan inte jobba så här längre, jag behöver riktiga musiker!

– Vi kan köra igenom låtarna på den här nivån, säger Drew. Vi kan spela lågt.

– Så länge det är tajt och ni hänger med på vad som händer med sången fungerar det, säger Peter som sansat sig igen. 

Gitarrintrot drar igång. Peter hoppar upp ur soffan och sjunger öppningsraden ”I don't love anyone, but you're not just anyone, You're not just anyone to me”, trummor och övriga instrument kickar in och jag måste säga att en härlig rysning går igenom kroppen.

En dryg timme senare klockan ett på natten har de repat färdigt, och grannarna har inte skickat hit polisen. The Puta Madres har plockat med sig sina instrument – Rafa lämnade kvar köksslevarna – och har åkt mot Paris i en taxi.

Det märks på Peter att han är lättad efter att bandet har fått köra igenom låtarna. Nästa kväll väntar turnépremiären på Bataclan. Men Peter är inte redo för sängen än. Han spela upp låtar från sin stationära dator som är kopplad till en VOX-förstärkare. I soffan där vi sitter sjunger han för mig:

”I grab my pistol and fell to the floor

I heard somebody call my babys name

I opened up the door and blow out his brains.”

Det är den traditionella folksången Cocaine Blues i Billy Hughes tappning från 1947. Bakom soffan ser jag i röran en silvrig pistol som jag plockar upp och säger ”Russian roulette”.

– Det är en luftpistol.

Smäller den högt?

– Nej den låter ingenting. Gasen är slut, säger Peter och trycker av.

Nästa låt som kommer på börjar med ett hårdrocksriff.

– Nej, nej, nej, vad fan är det här? 

Peter rusar upp och byter till en 20-talsblues. Under de tre senaste åren har han släppt ett album med Babyshambles, återförenat The Libertines och släppt ett starkt comebackalbum, där turnéer världen över följt med ett crew på 40 personer. Nu släpps soloalbumet och turnerande med det väntar ett tag framöver.

gallery_large

– Utnyttja din längd och styrka. Du behöver en hatt och jag ska hitta en till dig, säger Peter.

Han går runt och letar i röran av kläder och instrument. Efter en stund dyker han upp igen.

– Okej Rude Boy. Varsågod, säger Peter och sätter på mig en filthatt från Argentina och en mönstrad grön silkesscarf.

Jag tackar och berättar att jag har sökt hans bokare för att han ska komma till Göteborg och spela. Men att bokaren aldrig har återkommit.

– Vill du ha mig ensam eller med bandet? 

Det spelar ingen roll.

– Nåväl, vi skiter i bokaren. Jag kan komma och spela och så bor jag hos dig. Så gör vi.

 

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA