INTERVJU: Broder John fångar in machokultur med hiphop som verktyg

INTERVJU: Broder John fångar in machokultur med hiphop som verktyg

Lunchrummet i högskolans lokal är tomt på eftermiddagen, men min stund i tystnad avbryts snart av tre andra högljudda som ska värma sin mat. Pikarna dem emellan haglar likt ammunition. Varför beter sig dessa vuxna män som rummet är högstadiets matsal eller en förlängd arm av ett omklädningsrum? Jag äter fort upp och avviker därifrån. I trappen ner hör jag hur de fortsätter att flexa fjäderdräkterna och picka med näbbarna mot varann. Drar på mig hörlurarna, kanske Broder John kan ge mig några svar.

­– Det är ett mysterium att de är kvinnor som driver de här frågorna. Jag har ingen aning vad som är lösningen på det här, men det jag tror är viktigt, är vad som händer när dörrarna till ”omklädningsrummen” stängs, när det är sammanhang med bara killar.

Johan Bäckström, mer känd som Broder John sitter framför mig. Vi befinner oss i Mejeriets lokaler och Johan har precis hunnit soundchecka med bland andra Cleo och Ayla Shatz inför kvällens spelning i Lund. Han är avslappnad men något i hållningen och blicken avslöjar en dansares medvetna kroppskontroll och absoluta kvickhet inför omgivningen. Temat för Johans första album Cool; machokultur och ”omklädningsrumssnack” försöker vi nysta i, och ut. Johan poängterar att han inte sitter på facit med givna svar, men att det här problemet behöver belysning och det krävs att män tar ansvar. Han berättar att han tror hårt på små förändringar, att som kille vara en nagel i ögat i sammanhang med bara killar, vara den som säger ifrån när man hör något opassande eller oskönt.

– De stängda rummen, med bara killar och män, det är där det måste hända någonting. Det slutar inte vid att som kille dela ett Fatta-inlägg.

Betala tillbaka en skuld

Det faktum att ingen förändring sker var en anledning till skivans födelse, men i vårt samtal går det att ana att Johan med Cool också vill betala tillbaka. Att han under många år var en del av det här problemet men aldrig var den som sa ifrån. Jag frågar om han har ångest över den perioden i sitt liv.

– Ja, absolut. Inte då jag var uppe i det, men jag får ångest för att jag fått bevis för att det inte hänt någonting. Jag lever ju i någon slags bubbla av att tro det blir bättre, man matas med sin del av medier och tänker fan det är på väg åt rätt håll, men sen snackar man med ungdomar och märker, fan det har inte hänt ett skit. Till och med min tioåriga kusin förstod vad omklädningsrumssnack betydde och det gör mig så jävla ledsen, jag fattar inte var den standarden sattes, hur kan det vara så? Det är så bekvämt att hålla käften i det här. Jag har suttit i omklädningsrum varje dag i 17 år och jag höll bara käften, för då skulle ingen ifrågasätta, då skulle jag inte vara den som sa ifrån och blev utpekad.

Johan illustrerar likt en skådespelare hur utpekningen kunde gå till. Att med för liten handduk riskera bli kallad bög, att säga ifrån men riskera att få skällsord själv. Den ständiga jakten efter någon i rummet som sa ”fel”, en roterande strålkastare man var livrädd för skulle försätta en själv i ofördelaktigt ljus. Han berättar att det i researcharbetet med skivan framkommit att alla kände samma sak, men att ingen sa ifrån med rädsla för att hamna utanför och inte vara ”cool”. Det skänker på ett vis ett hopp menar han, för om alla kände samma sak, borde det gå att vända den trenden.

– Det måste finnas en lösning om i stort sätt alla har samma tankar, men det är så jävla sorgligt att det står stilla ändå. Det tysta medhållet, man tänkte inte på det då, att tyst kan göra lika ont. Tiga är guld, men allt det guldet som det gav måste betalas tillbaka, där kommer skulden.

Kamouflera ett budskap

Tanken till albumet sattes för två och ett halvt år sedan och drivkraften har i mångt och mycket varit hur problemet kan få fokus utan att ge lyssnaren slag på näsan eller pekpinnar.

– Att kamouflera budskapet har varit det jag blivit inspirerad av. Jag funkar väldigt mycket så här själv, att säger nån ”gör så här” så säger jag – fuck det. Så egentligen har det varit det, att ta på den här coola hiphopkostymen och sätta upp en spegelbild för den här världen.

Johan förklarar att själva kamouflerandet tagit tid, en balansgång som krävt många strykningar och omskrivningar, åtta låtar har tagits bort, men att han i arbetet varit väldigt målmedveten, suttit i timmar varje dag. Att både producenter och gäster ska vara med på banan och verkligen förstå konceptet har också varit viktigt. Det har varit många versioner fram och tillbaka främst med Academics, Broke N Tipsy och Simon Lundgren som står för majoriteten av produktionen för att få ”rätt setting” som Johan uttrycker det.

– Jag jobbar mycket med bilder, hela det här konceptet har varit ”höstkväll, regn, gatlyktor” och alla producenter som varit med är ju så sjukt jäkla duktiga och kan måla de här bilderna.

Ju mer Johan delger sin vision kring Cool desto mer framgår hans roll som regissör; en omsorg om alltifrån manus, till ljud, ljus och rätt karaktärer för att få liv i de scener som han haft i sitt huvud. Jag frågar om det funnits en tanke kring det aggressiva i rösten och han klargör att han med albumet velat arbeta mycket med dynamiken i rösten, att få det intressant genom att det alltid ska hända någonting. Aggressionen har varit ett sätt att förmedla ungdomens uttryck, den bröliga tonåringens inre kamp och utagerande. Han förklarar att den uppitchade rösten genom skivan är killen man följer från början och den nedpichade rösten är ”coolheten, rösten i bakhuvudet”. När Johan berättar om albumets detaljer och dialoger skrattar han till, han är medveten om att det är sådant som lyssnaren kanske inte alls är medveten om till en början.

– Jag vill att man ska hitta grejer när man lyssnar på den för 20:e gången. Att det inte ska vara, ett försök till facit, för det är absolut inget jag sitter på. Jag vill att när man hör exempelvis låten Snacket för hundrade gången inser vad mina rader kring grupptryck där syftar på.

Stå bakom varje ord och mening

Att det funnits en kvalitetsmedvetenhet och noggrannhet i arbetet blir uppenbart, Johan verkar ha varje sekund av skivan i huvudet och påpekar flera gånger att han inte velat tumma på någonting, att han velat stå bakom varje ord och mening.

– Om någon tycker det här är skit så kan i alla fall jag motivera varför jag inte tycker det. Jag har hellre en personlig osynlig kvalitetsstämpel på det jag gör än att ge ut något jag inte kan försvara. Det tog också alldeles för lång tid för mig att inse, speciellt i att jag kommer ifrån Umeå, hur sjukt duktiga musiker det finns där. Jag har hela den här staden som kan hjälpa mig med feedback, som har gjort det här tusen gånger förut, det tog så lång tid för mig att inse hur viktig den delen är. Det är jävligt känsligt att spela upp grejer man inte är riktigt färdig med, men att släppa på den spärren, det tror jag är det viktigaste jag gjort för hela skivan. Om det blir en nästa projekt, ska jag inte sitta ensam i skapandet på samma sätt.

Umeå, Johans hemstad kommer på tal. Han förklarar det som en stad med en sällsynt anda som han har mycket att tacka för, en DIY-attityd och tro på att man kan göra saker minst lika bra själv, en plats där hela musikscenen har ens rygg. Han lyfter dock en liten brasklapp, hoppas att Umeå som stad inser att man är mitt i det, att det är något att ta till vara på innan det dör ut. Johan är även snabb med att lyfta fram Nathalie (Cleo) som en naturlig förebild som gav honom support från start. Kollektiv kärlek och lyftandet av ung talang är något vi också får fortsatt bevis på under kvällens konsert på Mejeriet. Cleo lämnar plats för elever från Spinneriets hiphoplinje i Malmö på scen och det är en imponerande leverans av artistisk bredd vi bjuds på.

Fånga en negativ energi

När jag förmedlar att jag tycker han är modig som gör en skiva på det här temat håller han inte med. Det känns endast logiskt att prata om det här menar Johan, modig är något han hade varit om han hade vågat prata om det här framför klassen i nian. En rädsla har dock funnits, att uppfattas som killen med en dålig ungdomstid fylld av mörker, för så var det inte påpekar han, när han var i det var det inget han reflekterade kring.

– Jag mådde inte spydåligt på varje fotbollsträning, så var det verkligen inte. Första gången jag lyssnade igenom hela skivan kände jag, här är det jag vill ha sagt, men det var jobbigt att lyssna på. Jag levde mitt liv fram tills jag var 24 utan att fundera så mycket kring det här och sen ska man börja röra upp i det där och då blir det jävligt mycket damm.

Han återkommer till karaktärsbyggandet på skivan, att man som lyssnare kanske inte förstår vem som säger vad men att det inte gör så mycket att rösten ibland inte låter som den tillhör honom, det har snarare varit en negativ energi han velat fånga. Vi diskuterar Fokus, en av låtarna på skivan som speglar det Johan nämnde i början av vårt samtal, att leva i en bubbla som kille och tro det blir bättre men få bevis av tjejer att verkligheten inte ser så ut.

– Att en kille ska förklara för en tjej att sexism, det är ju inte så jävla farligt, det går ju åt rätt håll, det finns ju något skevt i det. En tråkig go-to ursäkt när jag snackat med killar om det här är ”ja, det här är inga nyheter men det är så här det är, ska jag bara bli ledsen, det finns ingen lösning”.

Med hiphop som verktyg

Avslutningsvis frågar jag Johan vad det betyder att ha musiken och rappen som verktyg i det här och han framhåller att hiphop är en tacksam genre, en lätt förklädnad för att få unga att lyssna på vad man har att säga och ge det en chans. Han berättar att de är i startgroparna för en slags workshop kring temat för att kunna komma ut i skolklasser, och det menar han hade varit mycket svårare om han inte haft skivan att utgå ifrån.

– Det som gör det här ännu mer intressant är ju också det faktum att rulla in det på hiphopscenen, eftersom hiphop i mångt och mycket kan vara precis som att sitta i ett omklädningsrum.

Spelningen på Mejeriet är över och Lund ligger rätt öde, en småstadsidyll i julbelysning eller en overkligt vacker kuliss. En ung tjej har brått mot sin port. Klockan har passerat midnatt och jag avviker inte från den större, mer upplysta gatan. De jag möter är mest män, det gör mig inget, men jag blir uppmärksam när de är fler än en. I ett skyltfönster ett reklambudskap: ”vi har sybehör, vi har laglappar, vi har brodergarn”. Snarare än att notera att de glömt en bokstav tänker jag att till det kamouflage Broder John talar om kan adderas en väv av garn. Cool som album är ett nät av resonemang omöjligt att slingra sig ur, ett nät som fångar in machokultur.

Novemberkylan når mig inte när jag i tanken upprepar scenen som utspelades under kvällens konsert. När det är dags för Cleos mellansnack fortsätter tre killar framför mig att prata i egen dialog. Då hör jag henne, en tjej bredvid, ett huvud kortare än oss allihop, högt med pondus som en 80-årig dam säga med adress åt killarnas håll: ”Schhh, nu är vi tysta för nu pratar hon” och på en given signal slutar gängets konversation. I mig en stolthet så stark, inte bara över för mig denna okända men extremt coola brud, utan en stolthet över varenda brud jorden runt. Så lätt det är ändå, att säga ifrån.

”Macho man, game over” – Ayla Shatz

Broder John om…

Gästerna på skivan:
– Innan jag började med albumet gjorde jag ett moodboard, jag har kvar den lappen och där står det ”drömgäster” och det är alla som är med på skivan. Jag tycker verkligen att Ayla, Cleo, Nanna och Olle är nordens framtid, jag är så jävla stolt att de är med.

Dansen:
– Jag bestämde mig för att börja dansa när jag var 17. Jag höll käften om det i ett år. Att gå från en kultur till en annan, att snacka det snacket, till att vara ett ämne för det snacket, det var en intressant resa. Jag kunde sparat det året av tvivel och oro, för att börja dansa är ett av de bästa besluten jag tagit.

Svenska hiphopklimatet:
– Det är intressant det som händer med hiphoppen just nu, Erik Lundin öppnade en ganska stor dörr för hur man kan berätta historier, se på Silvana, se på Cleo, det känns som vi är i startgropen för någonting som kan få hela berättandet upp ännu ett trappsteg. Det går att göra jävligt mycket mer än att bara skriva över ett hiphopbeat.

Broder John är aktuell med albumet Cool och en Sverigeturné tillsammans med Cleo. I februari visar han upp sig för musikbransch och Norrköpingsbor med en spelning på festivalen Where’s the Music?

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA