KRÖNIKA: Ett tacktal till varje kvinnlig artist

KRÖNIKA: Ett tacktal till varje kvinnlig artist

Vit man twittrar att han inte kan relatera till en kvinnlig artists musik. Mellan 140 tecken anar vi en nonchalans: vad är det för mening med att den här kvinnan gör musik när inte han kan relatera. Marsmörkret känns med ens bedrövligt svart utanför fönstret. Bakgrundsmusiken till en rakbladsreklam för kvinnor jinglar i huvudet ”I'm your Venus, I'm your fire, at your desire”. Låttexten till Bananaramas kända dänga är ursprungligen skriven av en man. Troligtvis är idén om att gudinnor endast är slätrakade också manlig. Jag byter app och googlar: ”flytta till en annan planet”.

Mitt första längre förhållande var över, misstag hade gjorts och jag ville inte längre vara jag. Jag ville ha makt att vrida tiden tillbaka. Så när Kate Bush sjöng ”And if I only could, I'd make a deal with God and I'd get him to swap our places” kändes det som en allians, som att hon förstod.

Ensamhet och … ”Hihi”, jag blir nu avbruten när jag skriver det här. Framför mig en liten flicka som upptäckt min existens och som vill leka titt-ut. Hon gömmer ögonen bakom händerna och sig själv bakom tågsätet, sen tittar hon förvånat fram och kiknar tillsammans med sin mamma av skratt. Jag är den roligaste personen i hennes liv just nu, det gör mig rörd, vi känner inte ens varann. Efter en stund återgår jag till att knäppa på tangenterna.

Ensamhet och flykt, Anna Ternheim sjöng om det på To Be Gone. Ensamhet, livslögn och mixtapes med Kate Bush, Hello Saferide sjöng om det på Long Last Penpal. Ensamhet och pengar, A Camp sjöng om det på I Can Buy You och i den tillhörande videon med Nina Persson som briljant skådis, fick vi se inte bara en kvinna med ofantligt mycket pengar, utan också gropen där vi alla kan hamna: ett hål utan självrespekt, så olyckligt kär att man kan göra vad som helst.

”Tommy tycker om mig och jag vet att det är sant”, Carolas röst på ett knastrigt kassettband, men under min sko klistrades ett annat av hennes tuggummin fast, för på Tokyo har hon missat sista bussen och drömmer sig bort, adressen för hennes längtan är inte en person av manligt kön, nej, det är istället en stad hon tänker på och vill hålla i handen.

Städer långt bort och städer där man vuxit upp, Cleos vers på gör mig blödig, inte på grund av stadspatriotismen utan snarare av de ord hon valt att placera intill varann: ”Vid en mikrofon i ett mikrofonbås. Drömmar”, ”Jag blev tuff”, ”Satte fyr på min lust”, ”När jag var trasig fick jag luft”, ”Mina brudar ville kriga”, ”Fått vara barn här”. Det går att slå sig fri från de ord vi traditionellt förknippar med att vara tjej, det går att som Cleo gör, nyttja andra ord och med det skapa en genuin resonans hos medsystrar. För det finns alltför många låtar skrivna av män där kvinnor sjunger om något obegripligt, om sådant jag aldrig skulle få för mig att uttrycka som tjej.

Städer att längta bort till och städer att längta hem till. ”Och jag längtar redan, har redan hemlängtan, Helsinki tule mut hakemaan tule, nyt mennään”, Anna Järvinens tassande stämma är ackompanjerad av stråkar på Helsinki. Hon uttrycker det många med rötter i olika länder kan drabbas av, en förvirrad längtan efter sammanhang, igenkännbar mark och andra som delar ens DNA. Kanske skulle vi längta mindre om vi fyllde begreppet ”hem” inte med en specifik plats, utan med en känsla som vi kan packa ner i väskan oavsett var vi befinner oss.

“Borders (What's up with that?)
Politics (What's up with that?)”

M.I.A. uttryckte min ilska och sorg inuti. Landsgränser och politik, från början manliga påhitt som fortsätter att fyllas med självtillfredsställande maktlystnad och kontroll snarare än av nyfikenhet och gemenskap. Med Borders i lurarna blev synen jag såg en kylig höstkväll enklare att bära med sig i minnet: en strid ström av människor passerar Anna Linds plats, målet för deras vandring är Röda Korsets hjälpinsats på Posthusplatsen. De är många som anländer denna kväll i alltför lite kläder anpassade för svenskt väder. Det är så många barn att mitt hjärta inte vet var det ska ta vägen, handfallen står jag vid ett övergångsställe. Välkommen till Malmö vill jag säga. Välkommen och tro inte på vad ni hört. I den här staden finns det kärlek, socialt patos och engagemang i överflöd.

Den lilla tjejen på sätet framför gör sig påmind, en dag kommer hon att bli stor. På Grown Up lyckas Emilie Nicolas fånga den bångstyriga tonårskänslan över att vilja visa att man är vuxen och klarar sig själv, ett ”Du kan släppa handen nu”. Men ju högre hon sjunger och ber om avstånd desto mer lyser sången av något helt annat: en vilja att bli omfamnad och hållen tryggt. För sanningen är väl den att det egentligen inte finns något ”liten sen stor”, det är okej att oavsett ålder få vara både och.

Kön till Fryshusets ungdomsdisco ringlade sig lång och i för lite kläder stod jag och frös. Kontrasten mot värmen inomhus var stor, där inne svettades kroppar i takt och varje gång en låt, vilken som helst, av Missy Elliott spelades blev dansgolvet trångt. Missy ägde världen och sådde troligtvis ett frö i mig och många andra – kvinnor kan. Kvinnor kan göra jävligt bra musik och kvinnor kan ta makten över musiken.

Väl hemma fortsatte min tonårskropp att dansa, “There goes my shirt up over my head, oh my. Oops, there goes my skirt droppin to my feet”. Givetvis fanns inga åskådare på plats för min striptease, men det var inte heller det som var själva poängen. Det var Tweet, Missy, mina buskiga ögonbryn, mina glasögon, mina små bröst och jag.

I min bok av kvinnliga artister, musiker och producenter finns det minst tiotusen till som förtjänar ett eget tacktal. Jag bär dem alla med mig, inte nödvändigtvis för att de är kvinnor och jag är kvinna själv, utan för att de har förmedlat något som jag och många andra med mig kunnat relatera till.

Fler kvinnor på maktpositioner inom musik är en självklar sak. Vi måste få representera för att andra ska kunna relatera. Men att inbilla oss själva att den som har makt vill lämna ifrån sig den frivilligt, det är inte vidare smart. Nä, kronan är till för att tas, äpplet för att bitas i, svärdet för att skipa rättvisa, och har vi ingen nyckel använder vi spiran brudar – maktens dörrar är till för att slås in. För en sak är säker, den som sitter på tronen kan alltid bytas ut.

”Nej, jag tittar inte ner mer

Jag tittar upp mot himlen

Så, finns det nån här, finns du ens

För, idag ska de höra sanningen

Jag ska aldrig ta skit igen”

Laleh Pourkarim


En krönika tillägnad Sara. Love you always

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA