Besvikelser och triumfer – de var bäst och sämst på Northside

Besvikelser och triumfer – de var bäst och sämst på Northside

Efter tre dagar på danska Northside fick man som festivalbesökare uppleva både triumfer och besvikelser, men framför allt en herrans massa regn och lera. Visserligen är musiken (och en och annan öl) huvudsaken på en festival, men när det regnar så mycket som det gjorde fredag och söndag är det omöjligt att bli tillfredsställd. Och att arrangörerna inte kunde fixa till ett bättre underlag gör inte saken bättre. Amatörmässigt, helt enkelt.

Nåväl, musiken då. Fredagens stora fråga var förstås om R&B-stjärnan Frank Ocean skulle behaga att dyka upp. Han ställde nyligen in tre festivalspelningar, bland annat Primavera, på grund av ”produktionstekniska skäl”. Men redan vid ingången fanns ett stort tält med enbart Ocean-merch, så chansen ökade att han verkligen skulle uppträda.

Innan Oceans konsert var det dock lite annat som hände. Hiphopgruppen Run The Jewels visade sig vara precis den urkraft som man sett på Youtube-klipp och hört från de som sett bandet live. El-P och Killer Mike kommer in till Queens dänga We Are The Champions och piskar omedelbart upp ett kokande publikhav, som knappt märker att himlen öppnar sig en bit in i konserten. Med låtar som nya Panther Like A Panther och gamla godingarna Close Your Eyes (And Count To Fuck) och Lie, Cheat, Steal, som innehöll lite härlig Trump-bashing, blev det en härligt röjig show som fick de flesta att glömma ösregnet.

Lika stökigt blev det förstås inte när britterna i Bastille drog igång sin softa synthbaserade mjukrock. Kvartetten, som bara låter mer och mer som lillebrorsor till Depeche Mode, är visserligen lite tuffare live, och några låtar är ju riktiga hitmonster. Men det trista vädret och bandets lite loja scenstil gjorde att konserten aldrig tog riktigt fart. Det blev mest en trevlig timme med enstaka toppar, som till exempel Things We Lost In The Fire och den allsångsglada avslutningen med Pompeii.

En som var mer energisk än hela Bastille tillsammans var danska popsnöret , som studsade runt som vore hon Grimes danska kusin. Men 28-åringen gör enklare musik, en ganska lättillgänglig house, typ Ellie Goulding och vår egen Zara Larsson. Nästan varje låt bygger på långsamma sekvenser som ska bygga upp spänningen och sedan explodera i en refräng där alla ska gapa med och hoppa runt. Det funkar typ två-tre låtar, sen blir upplägget statiskt och förutsägbart. Inte ens MØ:s obestridliga karisma kan ändra det faktumet.

Så började det då närma sig sanningens minut för Frank Ocean. Oron spred sig dock när tiden för showstart rann iväg och några snubbar fortfarande höll på att försöka montera en discoboll ovanpå nåt som såg ut som en lyktstolpe med några lysrörlampor. Detta på en liten scen cirka 20 meter framför stora scenen, där det enbart fanns en gigantisk videoskärm. Var detta den produktion som fått honom att avboka tre spelningar? Ja, det visade sig stämma. För när Frank Ocean dök upp, 45 minuter försenad, fanns inget mer att se på. Knappt ens huvudpersonen, som tyckte det var en bra idé att långsamt vandra runt med stora hörlurar på den minimala scenen. Först till förinspelad musik, efter ett tag infann sig ett anonymt tremannaband som försiktigt plinkade fram tonerna. Ocean verkade orepad och tappade ofta tempo och fokus. Lens startades om tre gånger eftersom han inte fick den att sitta. Han blundade mest hela tiden och struntade helt i att försöka få kontakt med sin hängivna publik. Ljudet var lågt och nyckfullt, och det som visades på väggskärmen suddigt och skakigt. Då har jag inte ens nämnt att han skippade flera självklara låtar, som Forrest Gump och Super Rich Kids. Det hela kändes mer som ett planlöst jam i Franks vardagsrum än en show som folk väntat på i tre år. Sällan har jag varit med om liknande antiklimax. Inte ens Kanye West har bjudit på sådan divaaktig arrogans. Årets sämsta konsert hittills.

Dag 2

Lördagen blev desto bättre. Det var trots allt uppehåll och en hel del sol, även om det inte räckte för att torka upp den vattenmättade lerängen.

Ett av de första banden ut var shoegaze-legendarerna i Ride, som för ett par år sedan återuppstod efter 20 år. Som gammalt fan är det förstås roligast att få höra Leave Them All Behind (gåshud!) och Seagull, men med pinfärska albumet Weather Diaries har de verkligen fått en nytändning. De äldre låtarna framfördes med bravur och emfas, medan nya spåren smälte in fint i helheten. Kul när gamla hjältar fortfarande håller måttet.

The Kills var det ett bra tag sedan jag såg, senast måste varit i samband med tredje plattan Midnight Boom 2008. Sedan dess har duon släppt två album som inte övertygat, så förväntningarna var rätt låga. Men live är Jamie Hince och Alison Mossheart fortfarande att räkna med. Även om de kommer bättre till sin rätt i en klubblokal än i festivalsolen så är det hårt, tufft och svängigt mest hela tiden. Jamie har en väldigt udda spelstil, han liksom attackerar gitarren mer än spelar på den. Detta i kombination med den utlevelsefulla Alison gör att man har svårt att slita ögonen från scenen. Dock är det tydligt att den råa attraktion som fanns mellan dem i början av karriären är mer eller mindre borta 10 år senare. Förr stod de mittemot varandra på några centimeters avstånd, ofta använde de samma mikrofon och sjöng så att svett och saliv stänkte. Nu är det bara i sista numret No Wow som affektionen märks av.

Fullständig kärlek i fick vi istället när Richard Ashcroft gjorde en sån där spelning när både artist och publik växer ihop till en enhet; när alla delar den eufori som bara en galet bra konsert kan skapa. Direkt när den forne Verve-sångaren klev på såg man att han var spelsugen. Den tråkigt coola attityd han ibland haft live var ersatt av upprymdhet och kontaktbegär. Dagen till ära hade han till och med köpt en tvättäkta turisttröja med Århus-tema. Och fansen var inte sena att haka på. Senaste singeln Out Of My Body som på skiva är lite opersonlig växte direkt till nya nivåer, och när Verve-klassikern Sonnet kom därefter var succén redan ett faktum. Mot slutet körde han Lucky Man, och varenda kotte stämde in i den passande refrängen. Trodde man inte att nåt kunde toppa det så kom strax därpå en tårdrypande bra version av The Drugs Don’t Work, medan finalen med Bitter Sweet Symphony visade en triumferande Ashcroft som visste att inget skulle slå honom denna helg.

Lördagskvällen avslutades med ett säkert partykort: The Prodigy. Technoveteranerna drog igång i 180 knyck och ökade sen bara takten. Från scenen blixtrade och dundrade det värre än det värsta oväder, med en bas som fick kläderna att fladdra och ett ljus som fick ögonen att värka. Keith Flint hetsade på som en galning, men den löjligt tuffe Maxim var i en helt egen division. Bakom de båda matade Liam Howlett på med en vägg av ljud i klassiker som Smack My Bitch Up, Poison, Fire Starter och No Good.  Trion skapar helt enkelt en perfekt storm, även om det i längden blir utmattande att aldrig få en chans att hämta andan.

DAG 3

Söndagen hade egentligen bara en huvudakt – Radiohead. Alla andra artister fick fungera som uppvärmare, vilket manifesterades genom att alla scener stängde ner 45 minuter innan Radiohead skulle börja.

Att se en konsert med Oxford-kvintetten är egentligen mer en konstupplevelse – en fantastiskt vacker ljudinstallation. Och när allt fungerar som bäst, framför allt i Idioteque och Everything In It’s Right Place, så blir det utomjordiskt bra.

Men då och då övergår det hela i en uppvisning i perfektion och ögongodis. Måste verkligen nästan allt låta exakt som på skiva? Måste typ varje låt skimra i laser och flimrande videoprojektioner? Överflödet ger en mättnadskänsla istället för hunger efter mer.

När det dessutom tokregnar och lerblandat vatten rinner in i skorna är det närmast omöjligt att uppskatta det som i en bättre omgivning förmodligen hade varit en två timmar lång ljud- och ljussensation.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA