REPORTAGE: Bjöd på några av årets starkaste festivalupplevelser

REPORTAGE: Bjöd på några av årets starkaste festivalupplevelser

Det är så förbannat lätt att utan vettig anledning pissa på jazzmusik, lyssna på nån skön låt från Spotifys Global Top 50-lista och sedan gå vidare i livet. Och visst är jag beredd att medge att jazz möjligen inte är till för alla, precis som vilken annan genre som helst. Men Ystad Jazzfestival, med sina sex festivaldagar och cirka 10 800 besökare kan till stor del bevisa motsatsen.

Visst är publiken som väntat främst koloniserad av äldre människor som tyckts ha oavbrutet längtat ett helt år på att Ystad återigen ska fyllas med denna kulturrika tradition. Men under majoriteten av festivalens konserter, som sträcker sig från pittoreska caféer till den nya arenan fylls gator och teaterbänkarna med så mycket energi att det efter ett par låtar blir omöjligt att gissa om publiken bakom en består av pensionerade 70-åringar eller nyexaminerade 20-åringar.    

Första kvällen inleds dock något skräckinjagande med en hyllningskonsert till Monica Zetterlund. En tillställning där, förutom musikerna, Tommy Körberg är den enda som kommer undan som något värt att hänga i julgranen. Annars är det lite trevande med Svante Thuresson som försöker, men inte riktigt längre når fram. Eller Hannah Svensson som tyvärr saknar den där nödvändiga karaktären i rösten som exempelvis Zetterlund var känd för, och som i detta fall blir så tydligt saknat. Dessutom är det tämligen märkligt att välja 66 procent manliga sångare till en hyllning av en kvinnlig artist. Som lök på laxen blir det skäligen en märklig stämning i lokalen när publiken blir överraskade av den hemliga gästen som visar sig vara Janne ”Loffe” Carlsson, Monicas tidigare älskare, man, pojkvän eller hur satan det nu var under det glada 60-talet. Loffe i sig är ju en rolig idé som gäst, men det blir tyvärr ett främst obegripligt pladder där en latent kokande sexualisering av Zetterlund och hennes sätt att bete sig kryper till ytan. Något som Monica själv säkerligen skulle skrattat åt med ett axelryck, men det blir lite märkligt att lyssna på Loffe berätta anekdoter om hur pinsamt det var att få ståfräs under täcket med Monica på en filminspelning. Men publiken skrattar, diggar och i runda slängar blir det hela en halvmysig start på festivalen, snarare än en mastodont-explosion av förväntan på vad som komma skall.

Men det är nu festivalen börjar på riktigt. Det som Ystad Jazzfestival framför allt ska ha en eloge för är den extremt höga lägstanivå när det gäller de valda artisterna. Oavsett om man betalat 500 kronor för att se den flamencoinfluerade fusion-gitarristen Al Di Meola brodera en kofta i 300 km/h på sin nylonsträngade akustiska gitarr, eller inte betalat ett öre för att gratis få se New York-grabbarna i The Rad Trads trycka ner sin New Orleans-brass kombinerat med Chicago- och Deltablues rätt ner i halsen på samtliga åskådare under den skånska sommarsolen, så får man alltid en maximal konsertupplevelse.

Visst finns det en mängd artister som håller sig till den klassiska tradjazzen som jag kan tänka mig att vissa har svårt för, där improviserade saxofonsolon serveras på medvetet obegripliga taktarter. Men det är inte där man finner festivalens guldkorn. Det är hos de mer experimentellt utsvävande, eller traditionellt brytande projekten som verkligen sätter färg och berikar festivalens redan goda rykte. I upplevelsetoppen finner man exempelvis det otroliga Piatruba med den unga Oskar Stenmark i spetsen, som med hjälp av sitt flugelhorn blandar jazz tillsammans med traditionell folkmusik härstammande från Rättvik. Jag förstår hur tråkigt detta kan låta på papper för gemene man som fortfarande börjar varje biltur till stan med Despacito, men sanningen är att Oskar Stenmark tillsammans med sitt Piatruba lyckas skapa ett utomordentligt känsloladdat ljudlandskap som nästan inte går att beskriva. Det hela låter som ett soundtrack till den där filmen som berörde en lite för mycket i ungdomsåren.

Andra oförglömliga guldkorn under festivalen är Bugge Wesseltofts fantastiskt fridfulla och penetrerande solopiano, Tonbrukets experimentella och psykedeliskt kaotiska ”dröm möter mardröm”-jazz, Ebbot Lundbergs jazzversioner av klassiska The Soundtrack Of Our Lives dängor tillsammans med Håkan Broströms New Places Orchestra, den berörande och även själv extremt berörda Deborah Browns tårdrypande tolkningar av Ella Fitzgerald klassiker, superpianisten Jan Lundgrens Postdamer Quartets ogripbart skickliga musiker (extra kredd till Morten Lund bakom trummorna), samt den oförskämt charmigt hypnotiserande och otroliga finska pianisten Iiro Rantala som nästan river Ystads centralare delar med hjälp av sina tangenter.   

Men festivalens definitiva höjdpunkt är dock utan tvekan grekiska Magnanimus Trios halvtomma spelning i Klosterkyrkan, där den heliga lokalens syndfria estetik samt den sex sekunders fördröjande akustiken skapar en outplånligt stark upplevelse. Bandets Sigur Rós-besläktade melodier och atmosfär förstärks till omänskliga proportioner och lämnar inte ett öga tort genom de drömmiga och vidrörande urladdningarna. Som sig bör är det självklart den enda konserten under festivalen som inte är knökfull, men de som lyckades ta sig dit kan stolt gratulera sig själva till att ha bevittnat en av årets absolut bästa live-upplevelser.

Summa summarum är att jazzen har en extrem bredd som jag tror många försummar och istället bara målar upp som något gammalt, dammigt och tråkigt. Men jag vill försäkra att Ystad Jazzfestival bevisar att det faktiskt kanske finns något för alla inom denna något gömda men högst levande musikscen. Detta genom att bjuda på några av årets absolut starkaste festivalupplevelser.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA