Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Junip – tolv år av tro & tvivel

Det är tredje gången gillt för Junip. Bandet som blivit lika mycket lidande som det nu gynnas av sångaren José González framgångsrika solokarriär.

GAFFA | Av Andreas Bäckman
Fredag 2010-08-13 10:16
Foto: Johannes Giotas

I början av 2010 hade bandet existerat i mer än tio år och med fem års mellanrum bara lyckats producera två ganska anonyma EP:s. Men nu börjar saker ta fart på allvar.

– Det är full fokus på Junip nu. Allt annat får vänta, säger José González.

I vår kom en ny EP och i september kommer äntligen albumdebuten Fields. GAFFA följde med på turnépremiär.

I den anrika holländska staden Nijmegen som ligger några få mil från den tyska gränsen pågår världens största marschfestival. Gatorna är fyllda med kängbeklädda människor från hela Europa som under den tryckande julihettan i varierande hastighet kämpar sig fram genom staden. Omgivningarna kan mest liknas vid en karneval och precis överallt står temporära läktare, karuseller och matstånd. På uteserveringarna svalkar folk sig med den inhemska favoritölen Jupiler och avnjuter holländska specialiteter som rå strömming i hamburgerbröd och pommes frites med majonnäs.

En gågata leder upp till Hollands äldsta grönområde Valkhof Park. Två medeltida borglämningar ramar in den pittoreska lilla parken som under en vecka får agera mötesplats för artister och musikintresserade. Här pågår nämligen simultant med marschbegivenheten den musikaliskt spretiga festivalen De Affaire. Klockan är mitt på dagen och än så länge är parken nästan folktom och det enda som hörs är fjärran ljud av hejarop och karusellmusik från gatorna nedanför. Om bara några timmar ska de ljuden ha bytts ut mot Junips hypnotiska folk-pop, José González säreget lågmälda röst och publikens uppskattande visslingar och applåder.

När Junips åtta man starka turnésällskap anländer till den charmigt tilltufsade hotellbåten som är nattens bostad är stämningen uppsluppen och ledig, om än aningen tillknäppt. Möjligen på grund av den trötthet och hunger som den långa bil- och båtresan från Göteborg framkallat. Rumsfördelningen ter sig ganska naturligt och crew-gänget i form av ljudtekniker, ljustekniker och turnéledare hamnar i ett och bandet delar upp sig på två andra.

Uppe på däck sitter José och ljusteknikern Koffe och fingrar på Josés MacBook. De studerar bilder på det albumkonvolut som ska fungera som kvällens backdrop. Ett konvolut vars tillhörande fullängdare sannerligen låtit vänta på sig.

Hur kommer det sig att albumdebuten med Junip kommer först nu, över tio år efter att ni bildades?

– Det finns många omständigheter till varför det händer först nu, säger José. Jag har haft väldigt svårt att tacka nej till spelningar och turnéer med mitt soloprojekt. Det har hela tiden dykt upp nya länder och platser som visat intresse för min musik. Då har jag oftast fångat tillfället och tackat ja och då har det inte funnits tid till så mycket annat, säger José.

– En annan är att första gången vi försökte med Junip runt år 2000 så var materialet helt enkelt inte tillräckligt bra. Det var ett halvtaffligt försök egentligen. Vi hade låtar till en hel skiva som vi skickade ut till ett antal bolag men det var ingen som nappade. Det var tack men nej tack ungefär. Det är faktiskt en jäkla tur så här i efterhand. Skivan var nämligen rätt dålig.

Junip hade börjat gro redan när José och trummisen Elias Araya i mitten av 90-talet spelade i hardcore-bandet Renascence. De släppte en sjutummare och var bland annat förband till Dennis Lyxzéns Refused ett par gånger. De tröttnade snart på musikstilen och tillsammans började de provspela ett par låtar som José skrivit. De fick med sig Tobias Winterkorn på orgel och synt och trion var ett faktum. I början av 2000-talet släppte bandet en idag nästan bortglömd limiterad EP och sen blev det tyst.

José: – När intresset uteblev och det inte hände något ledde det till att vi började göra andra saker. Elias började plugga på konstskola i Finland, Tobias skulle just bli pappa tror jag och jag höll på att utbildademig i biokemi.

Tobias: – Jag hade nog precis blivit pappa när vi släppte den där EP:n, så jag hade rätt mycket fokus på annat håll. Allting gick ju dessutom otroligt trögt och ja det kan nog ha haft att göra med att materialet inte var särskilt bra.

I ett rött restaurangtält bara ett stenkast bort från båthotellet står den samlade bandtruppen uppradad likt en skolbespisningskö och väntar på att få fiska upp de kulinariska förskräckligheter som finns i kärlen. Mjuka färglösa grönsaker simmar i en gulbrun currydekokt och till det bjuds långkornigt överkokt ris och slemmiga äggnudlar. Det är holländsk kinamat, berättar en av kockarna. Ungefär samtidigt som José sätter ned portion nummer två på bordet stiger en soundcheckande electroakt i form av en ensam tjej upp på den närliggande scenen och den fläskiga volymen dränker samtalet vid bordet. José och Tobias skrattar, tar en klunk Jupiler och börjar lekfullt digga till beatet.

När José lite senare blir ensam kvar vid bordet passar jag på att fråga hur det är att spela med ett helt band jämfört med soloprojektets enmansshow.

– Det känns lite ovant, säger José och skärskådar suspekt en holländsk potatisboll, slukar den och fortsätter. När jag spelar själv har jag full kontroll, och behöver inte anpassa mig efter någon annan Med Junip är det mer en enhet där allting ska fungera tillsammans, samtidigt kan jag slappna av på ett annat sätt nu eftersom min gitarr inte har lika stor roll. Men det är helt klart lite osäkert fortfarande. Vi är väldigt samspelta men vi har inte hittat det där som gör det fantastiskt än.

Hur har responsen varit hittills?

– Den har varit bra. Flera som inte gillade mina sologrejer har visat sig tycka om Junip och det är väldigt roligt. Det verkar som folk är peppade överlag men det kommer ju aldrig bli mainstream-stort såklart men det är inte ambitionen heller. Hittills har vi spelat på ställen som tar mellan fem hundra och tusen personer, och så tror jag det blir under höstturnén också.

Utebliven satsning
Junip flöt upp till ytan igen med EP:n Black Refuge som kom ut i slutet av 2006. Även då fanns det material till ett helt album men det som fortfarande inte fanns var tid. Åtminstone inte från Josés sida. Han hade rönt stora framgångar med solodebuten Veneer och kanske fram för allt med covern på The Knifes Heartbeats och det var många som slet i honom. Det fortsatta turnerandet var snart ett faktum och Junip lades återigen på is, trots att både Elias och Tobias var villiga att satsa helhjärtat.

– Jag sa upp mig från mitt jobb på Högsboskolan för att satsa på Junip. Visst, jag var trött på min arbetssitution också men det var hoppet om ett nytt försök med bandet som gjorde att jag verkligen sa upp mig, så jag hoppade inte och studsade av lycka direkt när José valde att åka iväg, säger Tobias och blickar eftertänksamt ut över hamninloppets skarpa kuliss. Samtidigt är jag jättestolt över honom för vad han har lyckats åstadkomma, och jag kände absolut inte nån irritation eller agression – men kanske lite avundsjuka.

– Från min sida fanns det absolut en del frustration, säger Elias, ursäktar sig och tänder en cigarett. Jag avbröt mina studier och flyttade tillbaka till Göteborg från Trondheim för att vi hade bestämt att ge Junip en chans till. Men så blev det inget av den gången heller. Det var nog då jag började tänka att det nog aldrig kommer att bli någon skiva över huvud taget och att var det lika bra att skita i det helt och hållet.

Klockan är kvart över elva och det återstår bara en kvart innan bandet ska gå på scen. Parkens lummiga lövträd färgas lila och turkosa av effektfulla strålkastare och det tidigare så ensliga området lever upp av dansande öldrickare. Bakom scenen i bandlogen hörs de sista tonerna av The Morning Benders konsert och den rökiga luften är full av förväntan. Rollerna blir tydliga när José drar sig undan och i skenet av en liten lampa skriver ned kvällens låtlista, Elias tar en lugnande cigarett på scentrappan och Tobias övar exalterat tillsammans med basisten sporten att träffa den andres öppna mun med vindruvor.

González tröttnade på att turnera solo
En tid efter att José släppt sin andra soloskiva In Our Nature tröttnade han på det repetitiva turnerandet som efter nära fem år och nästan 700 spelningar dessutom började ta på krafterna. Nu fanns tiden, viljan och möjligheten att återuppväcka den slumrande trion.

Junip hade aldrig officiellt splittrats även om det råder delade meningar angående just det, då Elias som enda medlem anser att bandet över huvud taget inte existerat under mellanperioderna. De tre vännerna börjde hur som helst prata om ett sista försök att blåsa liv i bandet. Med ambitionen att allting skulle få ta sin tid gick de för två år sedan in i studion för tredje gången gillt och började jamma.

– Vi kom fram till att det var det bästa tillvägagångssättet. Jamma, spela in, förfina, jamma igen och hålla på så tills det blev så som vi ville ha det. Vi är inte de bästa musikerna som finns så vi behövde verkligen jobba fram bra material, säger José.

– Ja, det som ett par jättebra musiker skulle ha gjort på en kvart kan ta 15 timmar för oss. Ändå kan jag ibland tycka att vi tar låtarna för tidigt, men det är klart man ska inte hålla på för länge, säger Tobias och skrattar.

När en grund jammats fram tog José med sig inspelningarna hem och arbetade fram melodier och skrev text, sen bar det av tillbaka in i studion för at testa det. Till slut stod Junip efter nästan två års inspelningar med ett färdigt album, och José beskriver det hela som en tonårsdröm som gått i uppfyllelse.

– Junip har varit som ett luftslott i snart tolv år ända sedan vi började i Elias lägenhet. En låtsaskompis Morgan som ingen känt till. Egentligen skulle det vara ok om vi inte gjorde nåt mer men nu är vi taggade och håller redan på med nya låtar. Det känns som att vi äntligen knyter ihop säcken och realiserar den där pojkdrömmen, säger José.

Knyter ihop säcken gör man även på scenen där bandet efter att ha blivit framklappade för ett extranummer storstilat avslutar konserten och festivalkvällen med en cover på Bruce Springsteens The Ghost of Tom Joad till publikens högljudda bifall. Låten figurerade på bandets Black Refuge EP från 2006 och är närmast ett manus för hur man tar en redan känd låt och gör om den till något alldeles unikt och eget. Tidigare under spelningen haltade intresset en aning men efter en lugn manisk inledning med Rope & Summit ökade man tempot och lyckades charma publiken med nya låtar som Sweet & Bitter och Don't let it pass.

Bästa och värsta tidpunkten
Efter tolv år av förväntningar, besvikelser och misslyckade albumförsök är alla i bandet ändå överens om att den bästa tiden för bandet att realisera debutalbumet är nu. Tobias Winterkorn berättar dock att tidpunkten för honom egentligen både är den bästa och den värsta.

– Jag hade nog kommit hem i en sån där liksäck från turnén om den hade inträffat förr i tiden, säger Tobias och klöser av den sista etiketten på ölflaskan. Jag hade svårt att begränsa mig på den tiden och fixade helt enkelt inte pressade situationer. Jag kollapsade. Idag är läget helt annorlunda och jag känner att jag kan klara av en sån här grej nu.

– Samtidigt är det olyckligt för jag kommer att missa vårt tredje barns födsel som äger rum medan vi är mitt uppe i den kommande USA-turnén. Vi funderar dock på att försöka använda Skype så jag också kan närvara på något sätt.

Oavsett om det är barnafödslar, studier, ignoranta skivbolag eller 250 000 studsande bollar i en Sony-reklam som stått i vägen för Junip i tolv års tid så står det likväl klart att i slutet på dagen är spöket som en gång var Junip alldeles livs levande.

Följ José González Tryck på hjärtat

Följ Junip Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
1 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:
0
Väldigt bra artikel. Intressant och levande.

Ser fram emot att skivan blir öppen för icke-premium på Spotify. :)

Logga in för att kommentera.