Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Döden återförenade Killing Joke

2007 avled Killing Jokes basist Raven. På den efterföljande begravningen träffades för första gången på länge originaluppsättningen (Jaz, Geordie, Youth, Paul Ferguson) av Killing Joke och de första tankarna på en återförening togs upp.

GAFFA | Av Mathias Skeppstedt
Tisdag 2010-10-05 09:24

Året efter var det ett faktum och Killing Joke åkte på en turné där de spelade två kvällar i varje stad, första kvällen de två första plattorna och andra kvällen Pandemonium och tidiga singlar. Men sen var det dags för en ny platta och det är därför som jag ringer upp sångaren Jaz Coleman i London, nyss hemkommen från en konsert i Kina.

– Vi var precis vid mongoliska gränsen, det var en jävla upplevelse. Vi blev faktiskt inbjudna av kinesiska regeringen och jag tackade dem från scenen och hela publiken buade ha ha. Så tolka det precis hur du vill. Men det var faktiskt första gången vi spelat på en festival där de skar halsen av hundar.

Skivan som släpps den 27 september och heter Absolute Dissent. Men från början skulle den ha hetat XIII: Feast of Fools, vad hände?

– Låten Feast of Fools kom inte med på skivan. Vi spelade in 23 låtar, och eftersom vi är fyra väldigt starka och envisa individer så tog det en evighet att samsas om en låtlista. Och när vi väl kunde enas om 12 låtar så blev det ett stort bråk om vilken mix av varje låt vi skulle ha och sen ett bråk om omslaget. Med det i åtanke så är Absolute Dissent en väldigt passande titel. Vi är ett mikrokosmos av den moderna tidens version av demokrati.

Jaz är på strålande humör, han berättar historier, snöar in i långa filosofiska och politiska monologer och skrattar högt hela tiden. Det är svårt att ställa frågar då han aldrig riktigt är tyst och hans svar oftast försvinner iväg in i andra ämnen, ibland kommer han tillbaka till frågan och ibland inte.

Det har alltid funnits lite dub-influenser i er musik men jag tror aldrig ni tagit steget ut förut som ni har gjort med Ghost of Ladbroke Grove, skivans sista låt.

– Det är en väldigt viktig låt på skivan. Ladbroke Grove är det område där generationer av min familj kommer ifrån och det är det första kosmopolitiska experimentet i det här landet, och det är också där Killing Joke bildades. Nu är det bara banker och yuppies där men då var det konstnärer, musiker, poeter och det var fullt av ockuperade hus. Vi delade ett med Joe Strummer ett tag. Don Letts var DJ där och många av oss blev väldigt influerade av dubben han spelade. Och i den så kallade andra vågen av punk tog vi åt oss av dansmusiken. Vi, Joy Division och P.I.L. fokuserade väldigt mycket på rytmerna. Så det kändes rätt att ta tag i det igen.

Jaz börjar prata om skillnaden mellan att vara musiker nu och då, han berättar att de blev lurade under de första tio åren av sin karriär, de fick inte betalt för en enda spelning, istället hade de en fast låg lön av skivbolaget. Idag är det en helt annan affärsinriktning, man får en 360 graders-lösning, där pengar från skivor, konserter och merchandise delas upp och sprids.

– Men från absoluta början har vi alltid haft total artistisk frihet, det har alltid varit inskrivet i våra kontrakt. Vi äger alla våra inspelningar.

Absolute Dissent är Killing Jokes mest varierade skiva enligt mig. Var det meningen från början eller var det bara nåt som hände?

– En gång i tiden gjorde vi tre plattor i Tyskland, och vi lyssnade väldigt mycket på DAF, vi jammade med Can, vi bodde i Berlin och den tyska scenen influerade oss otroligt mycket, Konrad Planks arbete med Kraftwerk var väldigt viktigt. Och vi sög åt oss av deras spontanitet och öppna sinnen. Mycket av det här har kommit fram på nya skivan och till exempel European Superstate är väldigt influerad av den här tiden. Men vi skrev låtar innan vi gick in i studion men väl där så jammade vi hela nätterna och bara tre av de skrivna låtarna hamnade på skivan, resten är jam.

En av anledningarna till att Killing Joke bröt upp från början var förhållandet mellan Jaz och bandets bassist Youth. Jag frågar Jaz hur det är mellan dem nu.

– Vi har alltid haft problem, vi kan inte komma överens om nånting alls, ha ha. Men det kan vara Geordie, det kan vara jag, det kan vara Paul men nån väljer alltid den motsatta sidan. Det är ett reaktionärt sätt att arbeta, motsatta poler och allt det där. Så allt skapas ur explosioner av motsatta idéer. Det är helvete men det fungerar för Killing Joke. Desto högre vi skriker, desto vildare debatt, desto bättre blir låten, ha ha.

Förutom att sjunga i Killing Joke skriver Jaz Coleman klassisk musik. Han är huvudkompositör för Prags symfoniorkester, han har skrivit flera operor, skrivit för Nya Zeelands symfoniorkester, komponerat åt EU samt skrivit soundtrack till bland annat Disney-filmen Mulan.

– Min klassiska musik är väldigt influerad av Killing Joke, rytmiskt först och främst. Klassisk musik kan lära så väldigt mycket från rocken. Och det är enda sättet för den klassiska musiken att utvecklas, för vem är inte trött på att lyssna på Mozart och Vivaldis Fyra Årstider? Vad gäller moderna kompositörer så tråkar de skiten ur mig. Philip Glass var den som fick mig att börja med klassisk musik och jag älskar honom men jag kan inte lyssna på hans skivor, ha ha. Men jag är en sån människa som måste jobba hela tiden, så därför har jag massor av projekt på gång jämt, men sån är jag.

Följ Killing Joke Tryck på hjärtat

Killing Joke: Babel, Malmö
2013-03-24 (recension)
Tunga namn till Getaway Rock
2012-11-06 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.