Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

"Det kvittar vad vi gör för J Mascis spelar alltid högre"

På alla hjärtans dag släpper skotska Mogwai sitt sjunde album, "Hardcore will never die, but you will". GAFFA har träffat de två gitarristerna Stuart Braithwaite och John Cummings på ett hotell i Stockholm.

GAFFA | Av Mathias Skeppstedt
Söndag 2011-02-13 11:14

Vad kan ni berätta om omslaget till nya skivan?

– Det är Hudson River i New York, jag tror det är Upper West Side taget söderut, det är ett ställe som inte många förknippar med New York.

– Det är faktiskt ganska mycket folk som har gissat på Tokyo eller Glasgow, lägger Stuart till.

Så hur väljer ni ett omslag?

– Det var fotografen Antony Crook som kom till oss. Han visade en massa bilder och eftersom han bor i New York så var det många därifrån. I själva skivfodralet är det också en bild från Los Angeles med snö.

– Det finns ingen snö i LA, avbryter John, jag tror alla bilder är tagna i New York. Antony har också använt vår musik i en kortfilm han gjort om en cyklist.

Så cyklingen och musiken ni gjorde till filmen om Zidane, hur kommer det sig att er musik passar så bra till sport?

– Det är abstrakt musik som inte är speciellt utmanande, så det passar väl bra som bakgrundsmusik till vad som helst, svarar John, och sport har inget riktigt sound så allt passar.

– När jag tittar på sport drar jag alltid ner ljudet och spelar skivor istället. Jag ser ju vad som händer så jag behöver inte ha nån som berättar det för mig, säger Stuart.

Er nya skiva har lite fylligare ljudbild är era tidigare, det finns mer ljud där att upptäcka, är det något ni arbetar medvetet med?

– Nej inte speciellt, säger John, men jag gillar att utsmycka ljudbilden och Paul (Savage, producenten) hjälpte till mycket med det.

Hur mycket är klart när ni går in i studion?

– Alla låtar är klara och vi vet från våra demos hur vi vill att de ska låta, svarar Stuart. Men sen är det inte alls säkert att det blir så eller att våra idéer fungerar som vi tänkt oss. Så det blir alltid lite överraskningar, men med den här skivan var vi så organiserade att det blev nästan helt och håller som planerat.

Hur känner ni för skivan nu?

– Vi har ju pratat om den i två veckor nu och folk har sagt en massa om den så jag lyssnade på den igårkväll för att höra det som folk pratade om, säger Stuart, och jag kom fram till att alla snackar skit och att de inte fattat nåt, haha.

– Jag har inte lyssnat på den alls, jag är inte ens säker på att jag har ett direkt minne av hur den låter om jag ska vara helt ärlig, säger John.

Det kommer också att släppas en limiterad version av nya skivan med en 26 minuter lång låt som heter Music for a Forgotten Future (The Singing Mountain). Vad är historien bakom den?

– Våran kompis Douglas Gordon som gjorde filmen om Zidane var involverad i ett konstprojekt i Essen där de byggt upp ett berg från Kalifornien. Så vi gjorde ett musikstycke till det berget, svarar Stuart. Det är väldigt annorlunda från resten av skivan, det är väldigt minimalt, väldigt nyktert, det blir intressant att sätta ihop de två.

Volym har alltid varit en stor del i erat sound. Hur viktigt är det att spela högt?

– Det kvittar vad vi gör för J Mascis spelar alltid högre.

– Men visst volym är som en extra medlem, det ger en annan dimension till låtarna och soundet, så visst är det viktigt. Men vi spelar ju inte högt bara för att det ska vara högt, ger det inget extra till låtarna så är det helt meningslöst, säger John.

Till nya skivan gick ni tillbaka till Paul Savage som producerade er första skiva Young Team. Hur kommer det sig?

– Det lät som en bra idé och vi har gillat de senaste skivorna han gjort, plus att han äger studion som vi spelade in i.

Varför spelade ni inte in i er egen studio Castle of doom?

– Våran studio har inga fönster. Det var ingen som ville vara där i två månader. Fast det är mycket bättre restauranger runt våran studio än ute på landet i Pauls studio så vi flyttade tillbaka till dit för mixningen.

Ni släpper ju ganska konstant podcasts på nätet där ni spelar skivor och pratar med gäster, hur kom den idén till.

– Det är kompisar till oss, dom gör podcasts åt fotbollslaget Glasgow Celtics och då kom jag och Martin på att det kanske var en kul grej för Mogwai. Så Martin tjatade för att det var ett bra sätt att spendera våran tid på och samtidigt ge något tillbaka till våra fans. Vi kände oss ganska lata som bara spelade musik och så finns det folk som ger upp sin fritid för att göra podcasts för fans. Så det var Martins idé men han tröttnade fort så nu är det jag som gör det, säger Stuart.

Hur bestämmer en låtlista för konserter?

– Vi försöker spela låtar som vi klarar av. Låtar som inte kräver 6 keyboards och 200 gitarrer, svarar John.

– När vi repar så kör vi bara en bunt låtar sen ser vi vad som fungerar, och sen efter själva konserten så bråkar vi inom bandet om vi ska spela extranummer eller ej, haha.

Hur kommer det sig att ni lämnade Matador för Sub Pop.

– Haha, jag kommer nog inte svara på den frågan för att jag rädd för vad jag kommer att säga, säger Stuart.

– Vi lämnade dem inte egentligen, fyller John i. Det finns en massa restriktioner i vad vi får säga så det är svårt att säga nåt utan att låta respektlös.

Hur känns det när man ägnar en lång tid åt att skapa något bara för att inse det att läckt på nätet långt innan det släpps officiellt?

– Jag gillar det inte alls, säger Stuart. Och det har inte ens något med pengar att göra. Jag skiter i om vi förlorar pengar eller ej, men jag tycker det dödar allt det romantiska med ett skivsläpp. Själva tanken att man väntar på ett speciellt datum för att få höra något.

– Vad gäller skivförsäljning, fyller John i, så tjänar man inga pengar på det i alla fall, så rent praktiskt gör det ingen skillnad om vi säljer mycket eller lite skivor, men det känns trist när man sliter med nåt för att folk ska sitta och lyssna på det i laptops med uselt jävla ljud. Då känns det som att varför lägger man ner så mycket tid när ingen hör våran vision i alla fall.

– Vad jag tycker är så förbannat roligt är att se fotbollsspelare komma ut ur bussarna med stora jävla Dr Dre-hörlurar som väger 500 kg och så lyssnar de på MP3:or haha, det är ju löjligt.

"Hardcore Will Never Die, But You Will" fick betyg 5 av 6 – läs recensionen här

Följ Mogwai Tryck på hjärtat

Mogwai: Cirkus, Stockholm
2014-03-25 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.