Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Lördag 2011-03-12 10:12

Miss Li vill inte hålla färgen längre

Förra året var tungt för den folkkära artisten. Bakom den lekfulla och färgglada scenkaraktären tog Miss Li starka mediciner mot en besvärlig sjukdom. Nu är hon på väg ut ur mörkret med ett album som färgats av den tuffa tiden.

Miss Li kommer ihåg sitt första band som hon startade tillsammans med några kompisar i Borlänge i slutet av 90-talet. Hon kommer ihåg första repet, när hon stod två meter från mikrofonen och inte vågade gå närmare. Nästa rep gick hon först en decimeter närmare och tog sedan steg för steg mot mikrofonen tills hon var ända framme och vågade ta i när hon sjöng.

– Fan vilken tuff tid det var i tonåren. Jag minns all ångest och känslan av att jag inte passade in, hur folk kollade över axeln och dömde en. Den känslan minns jag väldigt starkt. Det var inte bara hur man såg ut, man gick igenom någon slags revolution även inombords som handlade om hur man ville vara.

Ganska exakt 14 år har gått sedan Miss Li stod på scenen för första gången på Cozmoz i Borlänge som anonyma Linda Carlsson. Nu arbetar hon i studion med sitt femte album som kommer i mitten av mars. Efter skivsläppet ska hon ut på turné än en gång och startar den i Borlänge på samma scen som hon stod på den där allra första gången med tonårsångesten som ryggsäck. Idag känner hon sig lugnare än någonsin inför det kommande skivsläppet. Linda Carlsson har gått igenom ett tungt år med mörka perioder, och funderat en hel del på vad som är viktigt att prioritera i livet.

Funderade på att lägga av
– Jag har ofta extrem ångest, och har svårt att slå mig till ro, och det är klart att syssla med saker som ska ut i det offentliga inte är nån bra grej när man tampas med såna känslor. Allting ställs på sin spets, och man mår fruktansvärt dåligt i perioder eftersom allt man är och gör syns offentligt. Det har funnits en tid när jag faktiskt funderade på om jag skulle sluta att göra musik. Jag bara liksom tänkte skita i det, jag ville inte ge mig in i allt det där med att känna ångest och press. Men nu sitter man här igen.

Ja, nu sitter hon här igen. I en fotostudio i Stockholm framför en spegel och blir sminkad, får håret tuperat och förslag på kläder att ha på sig under plåtningen. Hon säger att hon gärna vill prova något nytt, ta sig ur sin bekvämlighetszon lite och lägga secondhandklänningarna åt sidan för en stund. Hon ser först tveksam ut när sminkösen tar fram en klarblå ögonskugga och föreslår en radikal sminkning. Men sedan rycker hon på axlarna och utbrister, "äh, du vet bäst, vi kör på".

– Som artist ska man på nåt sätt alltid ligga steget före, ha det rätta uttrycket och de rätta kläderna. Det är så tråkigt, som att allting handlar mer om kläder och mode, att man ska vara en madonna liksom. Jag känner inte att jag kan bry mig för mycket om sånt. Man måste gå på känsla, annars känner jag att det man gör är falskt.

Just den där "köra på"-attityden har varit lite av ett ledmotiv för Miss Li som under ett år släppte tre skivor av bara farten. Hon kunde inte ens spela piano innan hon spelade in sin första skiva, men hon lärde sig själv och gjorde en skiva som charmade en stor publik. Under inspelningen av andra skivan God Put a Rainbow in the Sky var hon förkyld och kunde egentligen inte sjunga, men gjorde det ändå, och släppte skivan med en axelryckning trots en del missnöje över sången. När Linda blev ordentligt sjuk under senaste turnén hade hon samma inställning som vanligt, och gick upp på scenen fast hon hade så ont i kroppen att hon åt morfintabletter.

– Det var hemskt. Jag satt och sov i duschen på turnén, för att det gjorde så ont och jag inte hade tillräckligt med smärtstillande. I somras och under hösten gick jag på tung medicin, jag har varit helt drogad av morfin under vissa perioder. Jag har legat inne på sjukhus, fått miljoner sprutor, det är så sjukt hela grejen.

Fick kronisk ledsjukdom
Det som hände var att Linda förmodligen fick salmonella när hon var ute på turné, men utan att märka av det. Sjukdomen utvecklades och satte sig i lederna, som började göra ont. Riktigt ont. Första tiden kämpade hon på under turnén, ställde sig på scenen och genomförde gigen. Men efter ett tag hade hon så ont att hon inte kunde lyfta armarna, och i somras kunde hon inte ens gå. Hon började fundera på vilka prioriteringar som egentligen betyder något, och om musiken var värd att hålla på med.

– Jag var väldigt sjuk och när man är så sjuk att man inte ens kan gå, och går på morfintabletter i typ ett halvår, då känner man bara att man kanske ska värdera om livet och göra någonting annat. Det hade ingenting med mitt jobb eller artisteri att göra, men man börjar tänka på saker. Är livet så här skört? Jag är en ung människa, men jag kan inte ens gå. Man tänker mycket på döden, och inser att så här lätt kan man bli sjuk. Man frågar sig om det är värt att hålla på att svansa runt och bry sig om vad man ska ha för kläder på nästa gig. Det känns som ett waste of allt liksom.

Ledsjukdomen visade sig vara kronisk, men nu är hon symptomfri och den tunga tiden när hennes kropp bröt ihop är över. Skiva nummer fem, Beats & Bruises, är på god väg att färdigställas.

– Jag känner mig lugnare än någonsin. Det måste vara att jag gick igenom allt det här med sjukdomen, för jag känner ärligt talat att jag inte bryr mig om pressen inför skivsläppet, så någonting bra kom av det jobbiga. Jag lever ändå på nåt slags lyckorus av att jag blev frisk, känner mig glad i det, och då kan man inte hålla på och bry sig om det är nån som kommer att kritisera skivan. Det känns väldigt bra faktiskt. De tidigare albumen, och framförallt de tre första som släpptes inom loppet av ett år speglar den sida av Linda som scenpersonligheten Miss Li utstrålar. De är glädjefyllda, dansanta och lättsamma. Nu säger Linda att hon är trött på bilden av henne som den glada och hurtiga artisten som tidningarna har målat upp och henn-es publik har tagit till sig. Skivorna hon gjorde då skapades under ett glädjerus när hon var 23 år gammal och tyckte att livet lekte.

– När jag började var det också ett medvetet val att inte vara den tjejen som stod och såg svår ut. Jag tyckte att tjejer behövde våga blomma ut mer och just då var det mycket gitarrtjejer som tittade ner i golvet. Vissa kvinnliga artister i Sverige är just sådär korrekt svåra, man ska vara smart och klok och eftertänksam. Jag kan bli lite trött på det. Jag har inget emot det, men det var ett fenomen när jag började med musik, som att det var så en musiktjej skulle vara för att bli accepterad. Så jag körde på med färgglada klänningar.

"Mörkare än de svåra gitarrtjejerna"
Miss Lis personlighet utåt på scen och i media är bekymmersfri, opretentiös och vågar ta plats. Hon är en av de få kvinnliga soloartisterna i Sverige som står ut ur mängden som en utåtriktad, frispråkig karaktär. Miss Li har hittat sin nisch inom musiken, som en motpol till den dystra singer/songwriterscenen.

– Alla deppiga artister blir hyllade i Sverige känns det som. Men jag skulle aldrig kunna bli en sån. Många verkar inte ta mig på allvar för att jag är glad.  Om man är glad och har på sig färgglada kläder på scen tror folk att man är lycklig och obekymmersam, eller inte har några djupare funderingar. Men det är inte på utsidan det sitter liksom. Och nu i efterhand är det som att jag har blivit ännu mörkare än de där svåra gitarrtjejerna med den här skivan.

Den nya skivan har definitivt ett mörkare sound, och en del tunga texter till skillnad från de tidigare livliga Miss Li-albumen. Soulinfluenser genomsyrar sången mer än tidigare under vissa låtar. Det spår som skiljer sig mest från Lindas tidigare poplåtar börjar med ett pianokomp i hög tonart, nästan som en illavarslande inledning i en skräckfilm. Sedan växer låten till en mörk dansmusikinspirerad historia som brakar loss först i slutet med körer och gitarr. Även om inte hela skivan är dyster (Linda påpekar att hon vägrar släppa lekfullheten) så hörs det i musiken att ett jobbigt år har påverkat henne.

– Jag kan inte säga att skivan handlar enbart om sjukdomen, men låtarna som kommit har blivit väldigt mörka. De trodde inte att jag skulle bli frisk, och jag blir aldrig frisk, eftersom sjukdomen är kronisk, men jag är symptomfri. Så ja, klart det är deppigt. Det finns nån låt som handlar om frustrationen över att undra om livet är slut nu. Även om det finns nån text som behandlar nåt slags kärleksämne så vägs det ändå mot det mörka i skivan, rädslan över om nån kommer att vilja leva med mig när jag är sjuk.

Utvecklingen från Miss Lis första skivor mot det nya soundet började egentligen redan med förra skivan, Dancing the Whole Way Home. Själv ser hon den skivan som en övergång mot en ny ljudbild hon velat nå fram till. Tillsammans med Sonny Boy, hennes ständige medkompositör, arbetade hon fram den nya skivan.

– Både jag och Sonny hade nån slags långsiktig plan om att skivan skulle gå åt det här hållet. Den förra skivan skilde sig en del från de andra också, vilket var ett medvetet val för att övergången skulle kännas naturlig till det här soundet. Så jag är nöjd med att det har blivit så som jag har planerat länge.

Arbetsprocessen skiljer sig också åt från de första skivorna, som spelades in i högt tempo, ofta utan omtagningar. Med den nya skivan har Linda låtit arbetet ta sin tid och utarbetat låtarna mer med ett kritiskt öra.

– Jag skulle säkert kunna släppa tre skivor på ett år nu också, men jag skulle lägga ner mer tid på låtarna. När man köper en skiva kanske man inte vill känna att artisten inte har lagt ner så mycket tid på den. Den första skivan trodde jag inte ens skulle släppas. Då var det bara känslor rakt ut som kom, jag vävde inte in nåt. Men jag är ändå glad över att jag gjorde det. Jag kunde ju inte ens spela piano när jag spelade in första skivan, jag bara bestämde att jag skulle spela piano. Så jag är stolt över att jag inte kände några hinder eller begränsningar.

Publiken möter en ny Miss Li
Om Linda var entusiastisk och orädd under arbetet med de första skivorna har de känslorna nu bytts ut mot noggrannhet och en viss nervositet inför hur publiken kommer att ta emot en helt ny Miss Li. Hon är inte längre en nykomling på Sveriges musikscen, kritikernas förväntningar har höjts och hon har vunnit en stor publik som vant sig vid hennes egenartade musik.

– Klart man blir mer nojig, eller lite mer noga. Nu vet jag att skivan kommer ut i Japan och Tyskland också, och man vill att de ska få nåt bra. Låtarna ska spelas live också, och jag fattar inte hur den här skivan ska passa ihop med Oh boy och Ba ba ba på gigen! Jag får kanske göra en Robyn och bara sluta spela de gamla låtarna. Men det känns taskigt också mot de som kommer och vill höra Ba ba ba och står och skriker hela giget efter den.

Artister som förändrar sig och går i nya riktningar kämpar ständigt mot publikens invanda föreställningar om deras musik. Miss Lis fans kommer att få uppleva en annan sida av henne nu. Men fortfarande går hon sin egen väg och struntar i konventioner.

– Jag har kunnat skämmas för lite allt möjligt på de tidigare skivorna, när jag spelade in allt live samtidigt som jag sjöng utan omtagningar. Men man kan inte hålla på och älta sånt. Jag gillar inte riktigt när allt ska vara för perfekt. Det handlar om det ärliga uttrycket och känslan.

NEJ TACK TILL SÅ MYCKET BÄTTRE
Om tonårsångest:
– Klart man alltid har sina problem och sina demoner, men jag är glad att jag gick igenom den jobbiga perioden jag hade när jag var typ 15, för att kunna börja utvecklingen mot vad man är, eller ska bli. Det känns som att man inte blir en fantastisk människa någon gång, jag vet inte när det ska komma riktigt.

Om att sälja sig som artist:
– Folk kollar ju upp reklamfilmslåtar, och låtar från TV-serier. Jag tycker det är kul också när låten kommer i Weeds. Däremot tackade jag nej till McDonalds, det bara kändes fel i hjärtat, man tar ju nåt slags ställningstagande nånstans.

Om att vara folkkär:
– Jag tackar nej till alla förfrågningar som Så mycket bättre, det är inte min grej. Jag vill skära ner på den folkkära sidan. Så ska det låta och Diggiloo, jag vill inte komma in i de sammanhangen, jag skulle känna mig så fruktansvärt obekväm. Jag får panik när jag ser programmen själv, jag skulle känna mig så töntig och skulle förmodligen gå och ta livet av mig efteråt. Jag håller mig på den andra sidan av den världen.

 

Följ Miss Li Tryck på hjärtat

Miss Li: Wolves
2013-04-09 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.