Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

För Sverige – i tiden

När Adam Momodou Taal Eriksson nu återvänder till rampljust är det en medveten och eftertänksam man som stiger fram. En stolt modern svensk. Adam Tenstas nya album heter "Scared of the Dark".

GAFFA | Av Fredrik Franzén
Måndag 2011-04-11 14:51
Foto: Håkan Moberg

Adam Tensta står punktligt och väntar på Södermalmstorg i Stockholm. Han har precis varit på Skansen och lämnat tillbaka folkdräkten han bär på GAFFAs omslag. Han ser nöjd ut.

– Det behöver inte vara ett ställningstagande, säger Adam och ler. Det kan bara vara en fin folkdräkt.

Visst. Men om det nu vore ett ställningstagande?

– Så handlar det om att göra det extra tydligt för folk hur Sverige ser ut idag. Det handlar om att visa att jag ser mig själv som en modern svensk, om att omfamna både mångkultur och svensk kultur. Den ena utesluter inte den andra, vilket många verkar vara rädda för. Det behöver ju inte bli mindre av den svenska kulturen bara för att vi influeras av andra.

Jag tänker sällan på mig själv som svensk. Gör du det?

– Jag tänker på mig själv som svensk. En modern svensk. Absolut. Men jag vet att vissa demografier i Sverige har kommit längre och längre ifrån vad det där betyder – att känna sig svensk. Jag förstår att det har hänt, men jag tycker att det är lite tråkigt. Jag vet att när jag växte upp och någon frågade mig varifrån jag kommer, svarade jag alltid: Jag kommer från Finland, Sverige och Gambia.

Adam växte alltså upp med en gambiansk och en finlandssvensk förälder i Tensta. För de som inte känner till platsen, kan man kortfattat beskriva den som den typen av förort som ibland kallas för miljonprogram.

Adam har länge haft en kluven relation till Tensta. Som artistnamnet avslöjar, är han stolt över att komma därifrån. Samtidigt kämpade han redan i ung ålder för att komma därifrån.

– Jag ville inte gå på gymnasiet i Tensta. Jag ville gå inne i staden. Men på den tiden fanns det något som hette placeringsregeln. Skolor fick bara fylla en viss kvot med elever från andra områden än det skolan var belägen i. Så om man bodde på Söder och sökte till Riddarfjärdsskolan, då kom man in. Men om man bodde i Tensta och sökte samma skola, då hamnade man i någon form av kvot. Det där var det första stora hindret jag stötte på i mitt liv. Jag hade bäst betyg i hela min skola när jag slutade nian.

I hela skolan?

– Ja, jag hade bara MVG:n. Utom i två ämnen. Och ändå kom jag inte in. Bara för att jag bodde i Tensta. Så en vecka innan gymnasiet skulle börja stod jag utan någon skola. Bara för att jag inte ville gå på Tensta gymnasium.

Hur irriterad var du då?

Adam skrattar och skakar på huvudet.
– Men plötsligt ringde de från en annan skola, och så bara halkade jag in där på ett bananskal. Där fanns jäkligt ambitiösa elever, och det var inte direkt någon blandad kompott, men det kändes bra. Det var mitt första steg bort från Tensta.

Vantrivdes du i Tensta?

– Nej, absolut inte. Men jag ville inte bara vara i Tensta. Jag ville inte bo i Tensta, plugga i Tensta, jobba i Tensta och vara arbetslös i Tensta. Då skulle ju Tensta vara hela mitt liv.

Fanns det någon annan orsak? Ville du bli något särskilt?

– Nej. Jag hade inte riktigt listat ut vad jag ville bli.

Har du det nu då?

– Nej. Egentligen inte. Jag halkade väl bara in på den här artistgrejen också.

Vi sitter på Café Puck och dricker juice. Adam berättar att han alltid drömt om att bli glasblåsare, då han plötsligt avbryter sig själv och utbrister:
– Men tillbaka till varför jag tror att det är viktigt att veta vad en modern svensk är!

Okej. Så vad är en modern svensk?

– En modern svensk är någon som kan omfamna att det finns flera kulturer, men samtidigt erkänna de rådande svårigheterna i integrationspolitiken och försöka förstå varför integrationen inte har fungerat.

Är en modern svensk en vanlig svensk?

– Det är svårt för mig att avgöra. När jag till exempel är ute och spelar, är det ändå väldigt generiskt. Jag spelar ju för partysugna, svenska ungdomar.

Du lockar en viss publik?

– Ja. Och när jag väl ser att det är en blandad publik, ser jag grupperingar. Tyvärr. Det blir extra tydligt i lite mindre städer, där man verkligen ser att det är stadens blattegäng och resten, liksom.

Ibland glömmer man bort att man inte bara tittar på scenen, utan att scenen också tittar tillbaka.

– Eller hur? Ha ha.

Men om du nu erkänner problemen, vad tror du då om dina möjligheter att göra något åt dem?

– Jag vill inte ta på mig alltför stora skor, men när jag tänker på min position, tänker jag också lite på Zlatans position, på vad han betytt för mig och vad jag vet att han betyder för ungdomar. Inte bara från Rosengård. Inte bara från Tensta eller Rinkeby. Inte bara därifrån, utan för alla ungdomar i Sverige, som känner att de kan identifiera sig med den här killen, som är en av världens bästa fotbollsspelare. Och han kommer ifrån Sverige! Sådana exempel behövs för att folk ska se att det är möjligt att ta sig någonstans. Så när jag tänker på min position, tänker jag på Zlatans position, jag tänker på Robyns position, och jag tänker på alla dem som tar sig utanför Sveriges gränser. De som symboliserar vad som är svenskt och samtidigt också tänder något hopp här hemma.

När man är utomlands och småpratar med någon, får man ju alltid höra samma sak. Ah, Sweden! Zlatan! Henrik Larsson! De är ju inte direkt urtypen för svenskar …

– Nej, precis, skrattar Adam. Det är ur den positionen jag tänker på mig själv. Men jag går inte runt och tänker att jag ska vara en förebild.

Fast du är ju ändå en förebild för många, oavsett om du vill eller inte.

– Ja.

Känner du något ansvar?

– Ja. Såklart. Men det här är fortfarande mitt liv. Gör jag något dumt, så gör jag det. Det är inte upp till mig att definiera vad andra ska tycka är acceptabelt.

Men är det upp till dig, som offentlig person, att definiera vad just du tycker är acceptabelt?

– Såklart man vill påverka. Givetvis. Så länge man har chansen. Så länge folk bryr sig om det man har att säga, vilket de hittills har gjort. Det är ju parallellt till det yrket jag har. Man får någon form av inflytande.

Tror du på musikens kraft att förändra?

– Ja. Givetvis. Det vet jag ju av egen erfarenhet. Musiken har påverkat mig. Musiken har format mig. Musiken fick mig att se utanför den där lilla lådan jag levde i där hemma i Tensta. Helt klart.

Nya albumet Scared of the Dark släpps den 11 april. Singeln Like a Punk med tillhörande video släpptes dock redan vintras. Videon går i svart-vitt och porträtterar ett gäng tonårspunkare, som driver runt på staden och stökar. En av killarna, klädd i apmask, deltar dock inte så mycket. Han betraktar mest.

– Jag tror att det redan i tidig ålder finns en rädsla för att lyckas, säger Adam. Det finns en ingrodd missunnsamhet även i det tajtaste gäng, trots att man hänger ihop på varandra lektion och varenda rast och varje dag efter skolan. Man är jävligt lojala mot varandra – så länge konstellationen inte förändras.

En sampling i låten säger: Vad är det för krafter, som får min son att känna, att bara för att hans kamrater misslyckas, får inte han lyckas.

– Precis. Det är mer accepterat att misslyckas än att lyckas.

Adam dricker ur juiceflaskan och frågar:
– Vet du vem Martin Mutumba är?

Nej. Någon politiker?

– Nej, han spelar i AIK. Han är den ultimata symbolen för Rinkeby. Han är kaxig, framåt och har liksom en ny, osvensk spelstil. Han spelar alltid med ett pannband som det står Rinkeby på, och han spelade hem cupguldet och ligaguldet för AIK 2009. Som sagt: den ultima symbolen för Rinkeby. Men senast jag var i Rinkeby, såg jag klotter på tunnelbanan och på skolan som sa: Martin Mutumba suger kuk.

Varför, tror du? Avundsjuka?

– Kanske? Kanske inte? Kanske vill man bara ha någonting att säga? Och då är det ju mycket enklare att säga något negativt än något positivt. Det är just den andan som leder till att det blir jävligt mycket mer accepterat att misslyckas än att lyckas.

Jag associerade för övrigt apan i videon med dig. Var det dumt?

– Man får associera hur som helst. Jag känner igen mig själv i apans historia. Absolut. Han är inte riktigt som de andra. Han känner lojalitet, men han funderar över det de gör.

Så det där är sinnebilden för ett gäng som både stöttar och sänker varandra?

– Absolut. Jag ville skildra vardagen för några ungdomar som inte vet vad de ska göra. Där utanförskapet förenar och man bygger sin identitet kring varandra. För det där är ju den andra sidan av myntet – att utanförskap leder till att man vill känna gemenskap med vad som helst, oavsett vad det är för något.

Scared of the Dark är i vissa avseenden en uppföljare till genombrottsalbumet It's a Tensta Thing. Flera låtar utforskar till exempel samma refrängkänsliga förening av electro och hiphop som My Cool och They Wanna Know.

Samtidigt märks det också att det gått ett par år sedan dess. Scared of the Dark är ett mer eftertänksamt album. En del låtar lunkar snarast fram i långsam techno-takt, och Adams texter handlar betydligt mindre om attityd och mer om självrannsakan.

– Jag vet inte om skivan är mer personlig, men den är i alla fall personlig på ett annat vis. Jag skrev om sådant som var utmanande för mig, sådant jag egentligen inte vill prata om. Förhållandet till min farsa, till exempel.

Är det låten Light at Bay du tänker på?

– Ja, precis. Det var den absolut jobbigaste låten att skriva. Jag ville inte ens göra den. Jag blev ombedd att göra den. Men skivan heter ju Scared of the Dark, och den handlar om att utmana sig själv, så jag insåg till slut att det förmodligen var rätt sak att göra.

Albumtiteln kan läsas på många olika sätt. Vad betyder den för dig?

– För mig handlar den om att vara rädd för det man inte har så stor koll på – att utmana sig själv, att utmana sina tankar och känslor. Det finns så många saker man bara grävt ner och hoppats ska försvinna. Dom grejerna. Att påbörja den processen. Att ventilera. Det är det skivan handlar om.

Och det väljer du att göra på en skiva som eventuellt får tiotusentals lyssnare?

– För mig var det där det första steget, att få ventilera med mig själv i studion. Och det har faktiskt blivit lättare för mig att prata om det nu. Det känns som att det var början på en process. Men uppstarten var fett jobbig, alltså …

Har du censurerat dig själv något?
För första gången under intervjun dröjer Adam med svaret.

– Jag vet inte. Kanske?

Vi pratade tidigare om att det finns de som ser upp till dig. Censurerar du dig själv av den orsaken?

– Nej.

Så om du sniffar lim, så skriver du det?

– Skulle jag känna för att sniffa lim och att skriva om det, skulle jag göra det. Men det har jag aldrig gjort.

Juicen är slut. Vi lämnar fiket och promenerar tillbaka mot Södermalmstorg. Adam berättar om när han träffade technolegenden Juan Atkins, om hur han saknar att ha tid att spela TV-spel, och om hur han längtar efter att få åka ut på turné igen.

– Att vara i en studio är på många sätt som att vara fast inne i sitt eget huvud, men när man är på turné får man uppleva livet utanför huvudet. Där musik spelar roll för folk. Inte bara för mig.

Förresten. Du ringde för några dagar sedan och undrade vad vi skulle prata om idag. Varför?

– För att jag skulle kunna förbereda mig såklart, säger han och tittar på mig som om det var en självklar fråga

 

ADAM TENSTA I FOLKDRÄKT

Vad symboliserar folkdräkten för dig?

– Den symboliserar stolthet för mig. Att veta var man har sina rötter.

Gör den? Jag tänker mest på Jimmie Åkesson.

– Jamen, det är ju bara för att han hade den på sig när han gick in i riksdagen. Men i grund och botten symboliserar den något annat. Och är det som du säger, då får vi väl ta tillbaka den. Fast jag vet inte, förresten. Är det fel att Jimmie Åkesson känner stolthet? 

Nej, det tycker jag inte.

– Då kan jag dra det så långt som att jag känner samma sak som Jimmie Åkesson – stolthet.

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.