Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Närmare de stora känslorna

Det är torsdagskväll. Veronica Maggio kokar pasta, pratar i telefon och berättar för GAFFA om musiken, scenskräcken och om nya teman för låttexter.

GAFFA | Av Fredrik Franzén
Söndag 2011-05-08 10:00
Foto: Karolina Henke

Det är något speciellt med Veronica Maggios låtar – något som gör att man ögonblickligen förstår vad hon menar. Det kan bero på att hon sjunger på svenska, och det kan bero på något annat.

– Jag har lite svårt för att hitta på det från scratch, säger hon i luren. Det måste bottna i någon slags vardag. Det är det som är roligt med svenska också, att man kan skriva så oglamouröst och ospännande, och ändå känns det värt att lyssna på. Sedan så får jag ju ofta idéer när jag hör någon annan spela. Eftersom jag är så himla talanglös när det gäller instrument, kommer jag ofta på grejer när jag hör någon annan spela något visst ackord eller så.

Är det därför du ofta samarbetar med andra musiker?

– Precis. Innan jag började jobba med Markus Krunegård, hade jag med mina taskiga pianokunskaper hamrat fram ett par refrängtexter, och sedan så kom jag inte så mycket längre. Jag kan helt enkelt inte göra en hel låt alldeles själv. Text och melodi går bra, men musiken behöver jag lite hjälp med.

Även Christian Waltz har varit med. Varför just de två?

– Jag har alltid gillat Christan, och jag fick för mig att vi skulle funka ihop. Jag tycker vi har liknande referenser och ett liknande melodispråk. Sedan så fick jag för mig att han är väldigt duktig och noggrann. Och det hade jag rätt i.

Och Markus?

– Markus kom in i början, när jag bara kände mig slö. Han är nämligen raka motsatsen. Han är jätteproduktiv, superkreativ och snabb.

Kände du honom sedan tidigare?

– Nja. 2008 blev ju jag och Markus segertippade på en massa sådana där musikprisgalor, men vi förlorade allihop – båda två. Då blev vi hur som helst plåtade tillsammans jättemycket – pinsamt nog, såhär i efterhand, eftersom vi inte vann någonting. Haha. Men han var i alla fall fruktansvärt rolig! Jag tror aldrig det tagits så många fula skrattbilder på mig som då. Så när det gick trögt med albumet, tänkte jag: jag ringer Markus. Så blir det bra. Och så blev det bra.

Veronica Maggio blev ett känt namn med debuten Vatten & bröd. Det stora genombrottet kom dock med uppföljaren Och vinnaren är… – ett album hon skrivit och spelat in tillsammans med sin dåvarande pojkvän Oskar Linnros.

– Det visade ju sig vara både positivt och negativt att jobba ihop sådär. Negativt för relationen, alltså. Men jag kan sakna att gå in i någonting 24 timmar om dygnet. Det är både klaustrofobiskt och bra på något sätt, när man aldrig släpper projektet och vaknar på morgonen och säger: du … Jag tror inte att vi ska ha det där ackordet … Så kan man ju inte göra när man jobbar med någon annan. Deras familjer uppskattar inte när man ringer mitt i natten: Hörru! G-moll! Vore inte det bra i den där bryggan?

Varför bildar du inte ett band, om du gillar att jobb med andra?

– Jag är nog lite för lite av en lagspelare för det. Det verkar jobbigt att hela tiden behöva synka sin vision med andra. När man är själv, då tar man själv alla beslut. Går det bra, kan man klappa sig själv på axeln. Går det dåligt, då får man skylla sig själv.

Men tänk om ditt nya album blir totalsågat. Vore det inte skönt att ha några bandmedlemmar att skylla på då?

– Sågar de oss, kan jag alltid ringa till Christian och gråta ut: Hur kan de tycka att vi är dåliga? Buhu … Fast det spelar nog inte så stor roll. Blir man sågad, då blir man ledsen oavsett vilket.

Är det så?

– Ja, verkligen. Jag är jättedålig på att ta kritik. Fast det har blivit lite bättre, det har det.

Gör inte dina framgångar dig tuffare? Det är ju trots allt många som tycker att du är väldigt bra.

– Jomen, då är det ju också fler som tycker att man är en idiot. Det där går ju hand i hand.

Är det inte konstigt att du valde att bli artist, om du är känslig för kritik?

– Nej, jag tror inte att det är så konstigt. Det bor nog en liten självplågare i många som håller på med det jag håller på med. Från början hade jag till exempel en fruktansvärd scenskräck, och ändå kände jag varje gång jag såg någon stå på scen att jag ville upp dit. Det är konstigt. Man är livrädd för att någon ska tycka illa om det man gjort, och ändå vill man att alla ska höra det.

Jag hade inte gissat att du led av scenskräck.

– Nu känns det okej. Nu har jag ändå gjort några hundra spelningar. Men i början var det fruktansvärt, och då var jag också väldigt dålig på scen. Och fick kritik därefter.

Det där kunde ju lätt ha blivit en tråkig spiral …

– Jamen, det var ju därför det gick så dåligt under min första turné. Ett tag gick det till och med sämre och sämre! Jag blev stelare och stelare, och till slut låste det sig totalt. Så till min andra skiva kände jag verkligen: Nej! Nu måste jag återuppfinna mig själv! Jag kan ju det här. Jag vet att jag kan det här!

Du får det att låta så enkelt. Hur vände du spiralen?

– Tja, jag tänkte väl efter och kom fram till att jag inte var mig själv. Jag blev ju som en annan person på scen. Jag var så himla artig.

Och det är du inte annars?

– Det är klart att jag kan vara artig, men att vara artig på scen – jag tror inte att det är rätt forum. Jag hade ju till och med små, artiga klänningar på mig. Som om jag skulle gå på middag eller något …

Har du några smarta tips för hur man övervinner sin scenskräck?

– Nja. Öva? Man ska vara 130% i replokalen, så att man har råd att vara 70% på scen. Sedan så hjälper det ju att känna sig lite snygg, och så ska man väl inte tänka alltför mycket. Det funkar i alla fall för mig.

Veronicas nya tredje album Satan i Gatan började spelas in under hennes senaste turné, vilket återspeglas i de geografiska referenserna till Berlin, Paris och Skanstull. Efter ett halvår förändrades dock förutsättningarna. Veronica var gravid.

– Resten av skivan gjorde jag med Bosse i magen. Det funkade bra. Det är många som undrar hur det påverkade mig, men jag kan knappast påstå att jag skrivit några mamma-låtar.

Men det är en stor grej. Det vore ju inte konstigt om det påverkade dig.

– Det är klart att det påverkade mig. Det påverkar ens person, vilket ju också påverkar musiken i längden. Och det är väl tur det? Man kan ju inte skriva om tonårsfylla hela sitt liv.

Men mamma-låtar är alltså ett än så länge outforskat ämne?

– Jamen, det blir ju så himla lätt lökigt. Jag tycker dessutom att det är väldigt svårt att skriva om sådär stora känslor. Jag har till och med svårt för att skriva lyckliga kärlekslåtar. Det närmaste jag kommit är nog Jag kommer.

Jag kommer är alltså titeln på första singel från Veronica Maggios nya album. Det är en sprallig och extatisk låt, som får hjärtat att flytta sig lite, lite högre upp i bröstkorgen.

– Den handlar om det där ögonblicket när man upptäcker att man är kär. Det är som en explosion. Man vill vara med den där personen, man är på väg till den där personen, och man är livrädd att någon annan ska hinna före. Det är så nära jag kan komma att skriva om lycklig kärlek och stora känslor utan att det blir smetigt. Men att skriva om hur mycket man tycker om sitt barn? Näää, jag vet inte …

Det kanske inte behövs?

– Nej. Man behöver ju inte skriva låtar om allt.

Följ Veronica Maggio Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.