Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Interview / Söndag 2011-05-29 11:00

Med fötterna på jorden

För att vara ett av världens största rockband är Foo Fighters ovanligt jordnära. Efter första albumsläppet på fyra år är de snart på väg till Sverige igen – från intim klubb till stor stadion.

När nya dokumentären om Foo Fighters karriär tickar in på 2000-talets andra decennium, när bandet går in i studion för att spela in sitt sjunde album, visar scenerna gruppgemensamheten och öppenheten. Det ständiga skojandet och den enkla humorn, som gränsar till det barnsliga, fyller ut varje scen som fångats när bandet under hösten suttit där tillsammans i Dave Grohls garage och spelat in ytterligare ett album. Detta trots att frontmannen äger Studio 606, där bandet spelat in både "In Your Honor" och "Echoes, Silence, Patience & Grace".

– Det kändes bara tråkigt att gå in i en jävla Hollywood-studio och skapa en till platta som de flesta band skulle göra, säger Dave Grohl när GAFFA träffar Foo Fighters i Stockholm. Vi har alla dessa otroliga friheter som gör att vi får göra precis vad vi vill; vi släpper musik på vårt egna skivbolag, vi har vår egna studio, vi regisserar våra egna musikvideor … så varför inte skapa en upplevelse som är mer än att bara spela in ett nytt album? Att göra detta i ett garage, på klassiska magnetband, med Butch Vig i mitt hus. Det kändes som ett bra tillfälle.

Dokumentären har döpts till "Back and Forth", liksom en av låtarna på nya albumet "Wasting Light". Det som känns speciellt med filmen är inte den enkla, opretentiösa tonen. Det är alla familjescener, när Dave Grohls dotter Violet drar i denna världskända och enormt respekterade man under inspelningen av ett av 2011 års största albumsläpp för att gå och simma i poolen i trädgården. Några minuter senare kommer Dave Grohl tillbaka in i studion med blött hår.

– Det kändes sjukt bra att spela in hemma. Jag menar, jag behövde fan inte ens klä på mig på morgonen om jag inte kände för det. Jag brukade bara gå från sovrummet till studion. Många nätter satt killarna uppe och spelade in gitarrspår, och jag gick för att kolla vad de höll på med för att sedan gå och lägga mig en stund i sängen med min fru och slötitta på TV, hoppa upp och plocka något att tugga på från kylskåpet, dra iväg upp för att lyssna på vad bandet gör, och sedan typ gå och sitta i min fåtölj ett tag, säger Dave Grohl, innan Chris Shiflett fyller på:

– Jag tror att det var så mer eller mindre varje kväll, att Dave försvann ett tag för att bada sina barn eller läsa för dem eller vad han nu gör, och efter en viss tidpunkt kändes det som att vi andra också borde glida runt i pyjamas. Det fanns ju en legitim anledning att göra det nu.

The nicest guy in rock

 De är precis likadana på film och i musikvideor som på scen och även i verkligheten, alla tre gitarrister i Foo Fighters. Det är väldigt avväpnande att sitta mittemot Pat Smear, Dave Grohl och Chris Shiflett och bemötas på ett så öppet och varmt sätt, men samtidigt inte konstigt alls. Dave Grohl har ett rykte som "the nicest guy in rock" och Foo Fighters är ett band som sällan sticker folk i ögonen. Däremot har publiken, de hundratusentals älskande fansen som sällan sagt ett enda ont ord om bandet under deras 16 årlånga karriär, ständigt gjort bandet påmint om sin historia. När det inte handlat om albumen Dave Grohl medverkat på eller alla de band samtliga medlemmar spenderat sina yngre år i har kritiken istället vänts mot Foo Fighters egna material. Att en låt som "Everlong", trots sin stjärnstatus och självklara plats i rockens kanon, skapar ett uns av irritation hos Dave Grohl, Pat Smear och Chris Shiflett kan ses som underligt.

– Det är lustigt, det där. Detta är vårt sjunde album, och jag tror att de flesta kollar på vårt andra album, "The Colour and the Shape", som ett sådant som definierar vår identitet, albumet med "Everlong" och "My Hero" och den skiten, och jag tror att det är för att den hade de stora radiolåtarna. Så i flera år har folk sagt "det här albumet är bra, ert andra album är ert bästa album, men det härär också bra". Man vänjer ju sig vid det och tänker att det där, det är vårt "klassiska" album. Men om man ser det som ett solitt verk, så kollar jag på vårt nya album och tänker att om vi bytte plats i ordningen mellan "Wasting Light" och "The Colour and the Shape" så hade den nya fått samma reaktion; då hade folk sagt att "Wasting Light" är vårt bästa album och att "The Colour and the Shape" är vårt "comeback"-album.

– Folk kommer inte säga att detta är vårt bästa album, för att vi helt enkelt släppt för många eller för att det bara inte går att säga så omedelbart. Det kan man ju inte. Å andra sidan håller jag inte med, fram tills nu har jag tyckt att "There Is Nothing Left To Lose" är vårt bästa album, och Dave får instämmande nickar från både Pat Smear och Chris Shiflett, som lägger till:

– Vi har varit på många promo-turnéer över åren och självklart är vi alla stolta över albumet men det är intressant för mig att det känns som att de vi pratar med varje dag är mer exalterade över detta album än vad någon någonsin varit under denna period precis innan ett albumsläpp. Jag tycker att det talar för sig självt. Säljer vi ingenting av detta album kommer vi ändå vara stolta och övertygade om att det är det bästa vi gjort.

"När det kommer till att köra upp min fot i ditt arsle"

"Wasting Light" är mycket tyngre än det mesta Foo Fighters tidigare har skapat. Inte sedan debuten från 1995 har Foo Fighters låtit så ilsket och hårt som kvintetten gör på det nya albumets elva spår, och även här har Dave Grohl en naturlig förklaring; både till varför det nya albumet låter som det gör och till varför både han och hans gitarrkollegor håller "Wasting Light" högst bland Foo Fighters alla album:

– "There Is Nothing Left to Lose" och "Wasting Light" är väldigt lika på många sätt: processen var liknande, atmosfären och energin var ungefär lika, båda albumen spelades in analogt och i källargarage. Men de visar upp olika dynamik av bandet. Det tredje albumet har vår bästa lugna musik. Och denna är definitivt vår bästa rockmusik, med betoning på rock. När jag hör något som "My Hero" eller "Everlong", ja, jag gillar de låtarna, väldigt mycket. Men när det kommer till att typ … köra upp min fot i ditt arsle, då är en låt som "Bridge Burning" eller en jävel som "White Limo …" det går inte ens att jämföra. Speciellt "White Limo", vi har aldrig ens kommit i närheten av något sånt. Jag ser det som en riktig bedrift för bandet att skapa och … det är klart folk kommer jämföra och säga sånt här, det gör de alltid.

Klubb vs stadion

I slutet av februari och början av mars 2011 värmde Foo Fighters upp inför vårens och sommarens turnéer, som nuförtiden innebär konserter framför allt mellan 10 000 och 80 000 personer, med att gå i motsatt håll; rökmaskiner, eldkastare och ljusshower värda miljoner bantades bort, liksom 99 procent av publiken, och istället spelade Foo Fighters framför mindre publikmassor än de som närvarade vid bandets allra första spelningar för 16 år sedan. Under en handfull spelningar i London, Köln och Stockholm spelade Foo Fighters rakt igenom nya "Wasting Light", och fyllde på med hits och publikfavoriter från samtliga sex album bandet hunnit släppa innan Wasting Light, och upplevelsen lämnade märkbara avtryck på den extremt scenvane Dave Grohl:

– Du vet, denna del av processen är ju även journalister väldigt bekanta med eftersom det enda man gör på dessa promotionturnéer är att sitta och snacka om den jävla musiken, man spelar den aldrig, man har inga spelningar. Så vi bestämde oss för att hindra oss från att tappa förståndet helt, att vi skulle spela små klubbspelningar för att få in vanan igen. Tidigare, för längesedan, brukade vi spela in ett album och sedan spela på små klubbar, och sen större teaterliknande ställen, och sedan kanske större arenor. Nu brukar vi gå direkt från studion till ett ställe som tar 12 000 jävla människor. Det är som att hoppa i en frusen sjö, du vet. Det tar tid att vänja sig att spela jams och jobba på setlists och all den skiten. Det är fan makalöst att spela framför mindre publikmassor, jag älskar det, det finns en intimitet där som gör att man slipper projicera någon sorts enorm image, och det är i princip det.

– När du spelar på stora arenor måste du låtsas som att du är Queen på Live Aid. Du måste. Det finns ingenting annat, du måste bete dig som att du är världens största jävla grej. Men gör du det i en liten klubb framstår du som ett rövhål. Så på klubbar behöver du bara smutta på en öl och skrika tills ballarna ramlar av. Klubbar är kul. I London spelade vi inför 500 personer, i ungefär tre timmar, alltså riktigt länge. Det var som en hardcoreshow i Washington DC cirka 1985, precis likadant; det var varmt som in i helvete, publiken var precis överallt på scenen, det var högljutt som in i helvete och vi höll på att drunkna i vår svett. Det var exakt samma stämning. Man tänker ju direkt tanken: varför kan vi inte bara spela på klubbar? Visst, vi är Foo Fighters men vi kan göra vad fan vi vill, det kan vi ju! Vi kan boka en jävla turné och bara spela klubbar, och just då tänkte jag att jag aldrig vill göra något annat än just detta. Tills vi får spela på en stadion igen och publiken skriker "ahhhhhhhhhhh!", och det enda man tänker är att detta är fan det bästa som finns. Det är få band som vågar sig på något som detta, att gå ut från studion och spela framför de mest inbitna fansen och slänga ut ett splitternytt album för vargarna att slita i stycken. Det är ännu färre som är så nära varandra som killarna i Foo Fighters är varandra. Och det finns inget band som är lika bra på detta med popvänlig rock som Foo Fighters. 

I sommar kan du se dem på Stockholms stadion.

 

 

Följ Foo Fighters Tryck på hjärtat

Ghost tolkar Army Of Lovers
2013-10-04 (nyhet)
Foo Fighters: Back And Forth
2011-06-20 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.