Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Interview / Måndag 2011-08-22 11:05

Serenades – superduons eldprov

Adam Olenius och Markus Krunegård. Deras gemensamma röst har funnit sig i Kaliforniens mest solskavda toner. En samstämmig högkonjukturspop för den nya generationen, där genrer är till för att brytas. Men mest handlar det om eskapism.

Av David Winsnes
Foto: Håkan Moberg

Daydreaming sjunger de unisont över en knappt märkbar ljudbild. En stilla vaggvisa som motsägelsefullt nog inte kan slå sig till ro."My friends find their way in life / Wilderness is in my mind / How i try get it out / it always comes back in the middle of the night". Adam Olenius

och Markus Krunegård behandlar på sitt debutalbum, Criminal Heaven, sömnlöshet och rastlösa ben – men på ett uppfriskande bekymmersfritt vis. Eskapism som inte nödvändigtvis måste vara tematiskt övertydlig, utan mer av en omedveten känsla som långsamt ter sig tydligare och tydligare.

– Jag tror både jag och Markus är ganska lika på det sättet, det var nog därför vi blev så bra vänner också, säger Adam. Att man på allvar kanske nästan alltid vill vara någon annanstans. Och sen tröttnar man där, och vill tillbaka till där man var innan.

– Det är därför jag sover så bra i turnébussen, på en väg någonstans, svarar Markus.

Är det då du är som lugnast?

– Ja, jag är alltid det när jag reser. jag tycker det är perfekt.

– Skivan är ju ganska mycket sådant tema på, flikar Adam in. Resa, fysiskt. Jag märkte det i efterhand när vi satt och mixade skivan – och verkligen fick lyssna på låtarna utifrån – att många texter handlade om det.

– Det säger ju lite om hela grejen, att man i efterhand greppar vad det handlar om, menar Markus. Om man pratar om vad det finns för mening med det … det finns ingen mening eller masterplan. Det är mer en sorglös känsla som vi lyckades fånga.

Skulle ni vilja flytta från Sverige? Trivs ni i Stockholm?

– Jag skulle inte ha något emot att bo någon annanstans, fan, livet är väl förhoppningsvis lite längre i alla fall, säger Markus. Nej, men sen har man ju alltid bott här och liksom, gjort det man gör, så det skulle vara kul.

– Jo, jag gillar Stockholm jättemycket eftersom jag reser också, säger Adam. Men jag skulle nog absolut kunna resa runt. Jag bodde ett tag i Melbourne och skrev mycket, vilket var väldigt skönt. Vi får helt enkelt spela in vår nästa skiva utomlands.

– Eller köpa hus i Mexico, svarar Markus.

Just vid detta tillfälle sitter duon under ett av Azaleadalens alla praktfulla träd och inväntar sin spelning på Where The Action Is, endagsfestivalen som inför i år flyttades till Göteborg. Serenades gör sin blott andra konsert någonsin om ett par timmar men Markus intalar sig själv att 25 000 människor ändå bara är här för Coldplay. Popveteranerna har bytt fokus och skapat ett verk som de själva beskriver som nyförälskad vänskap på skiva.

– Vi har ju lärt känna varandra väldigt bra genom processen, konstaterar Markus. Jag tror att det är få som vet lika många sidor av varandra som två människor efter att ha gjort en skivinspelning tillsammans. Man lär sig mycket, helt enkelt. Det kan ju inte vara artigt när man skapar, så då visar man ju upp alla möjliga sidor för varandra.

Serenades har i press mycket kommit att handla om Krunegårds och Olenius samspel. Det har närmast uppblåsts till att resultera i en enskild persona, en smältdegel som upplöst individerna och deras olika personligheter. Att två så excentriska frontmän går ihop är förstås en stor nyhet, men att det första slutresultatet inte för en sekund låter splittrat är en mer oväntad. Att uppträda live, där båda är vana vid att ta stor plats, blir lite av sammanhållningens eldprov. Fast inte om man frågar Markus.

– Ja, det är ju nåt att lära sig. Hur man trampar på varandras egon på ett trevligt sätt. Nej vafan, nu är det roliga ju, när man har gjort all musik. De flesta av de där krockarna skedde nog i studion. Varför ska din röst låta mer eller varför ska … inte vet jag. Men jag tror att vi har klarat av de där grejerna nu. Nu känns det mer som att det är 98 procent kul och två procent jobb.

– Det är som i studion också, säger Adam. Vi har båda ganska "en dag dåligt, andra dagen bra"-humör. Den som är på bra humör i studion driver, och så kan den andra sitta i rummet bredvid och sura. Jag säger inte att det kommer vara så på scen, men det är ändå skönt att jobba med den här tvåenigheten, som x och y liksom.

"Leaving, looking for changes" är en annan talande textrad på Daydreaming, som nödvändigtvis inte behöver ha med reseeskapism att göra. Den personifierar i samma andetag vad Markus Krunegård och Adam Olenius gjorde med miljöombytet Serenades. Adams Shout Out Louds släppte som bekant fullängdsalbumet Work förra året och även om Laakso inte gjort mycket väsen av sig de senaste fyra åren har Markus under den tiden etablerat en mycket hyllad solokarriär.

– Allt var så upplyftande, menar Adam. Jag tror att just när vi startade var nog båda ganska utarbetade. Så allting blev lätt och då blev det ju automatiskt romantiskt, soligt och lätt. En ny start. Vi har ju inte tröttnat, men när man är ute och spelar samma låtar, gör samma grejer och är med samma människor – man skulle ju gå under om man gjorde samma sak hela tiden. Det är i och för sig fantastiskt att AC/DC efter 45 år fortfarande åker runt och spelar samma låtar.

Hur känner era bandkamrater inför detta?

– Jag har väl funderat hit och dit och så vidare, säger Markus. Men det här är väl inte värre än något annat. Det är lite som att jag skulle tycka att det vore jobbigt att någon pluggade färdigt till bibliotekarie.

Du då, Adam?

– Ja, det är klart, det är ju nytt för mig. Markus har ändå släppt soloskivor och så. Just nu är det här det viktigaste för mig, men Shout Out Louds kommer alltid att finnas där för mig, jag har vuxit upp med dem och allt det, och vi kommer att göra fler skivor. Men vi är i en period där vi håller på och skriver, och vill man göra någonting måste man göra någonting.

Fanns det mycket som du Markus tog med dig från din solokarriär, som du kände att du inte kunde göra själv?

– Nej, ingenting. Eller, jag har väldigt högt i tak med mig själv. Jag brukar inte tänka eller känna så. Det kan liksom vara svårt att få in en reggaelåt eller liknande, om man nu råkar skriva det, i vilken skiva man än håller på med. Däremot, att det har varit vi två, att det har varit högkonjukturspop, allmängiltigt och härligt, det hade jag inte kunnat göra själv. Jag tror inte att någon av oss hade gjort det här själv, så är det ju. Men det är inte som att jag har drömt om att göra just den här skivan. Det här låter som när vi två gör musik just nu.

Det centrala, den absoluta kärnan, verkar kretsa mycket kring det där romantiska – det sorglösa som Markus flera gånger återkommer till. Men också att det inte är så genomtänkt. Utan större pretentioner har duon suttit och löst rebusar och letat efter känslan, magin, snarare än att pilla med texter halvår i streck. Många bär säkert uppfattningen att Serenades därför bara fanns där en dag, plötsligt utspringandes ur dimman och etablerade på ett ögonblick. Men riktigt så enkelt har det aldrig varit, menar Adam.

– Vi har hållit på med de här låtarna i kanske tre år. Lite långsamt fram och tillbaka när vi har haft tid. Mellan turnéer ofta. Vi har spelat in låtar som skulle ha kommit ut för längesedan, och så har vi skrivit fler låtar. Först i höstas, i november, spelade vi in på riktigt. Men nu, sen Birds släpptes, har det gått desto fortare.

Och nu står ni här, på en stor endagsfestival?

– Men sen heter vi ju inte Kalle Karlsson och Anna Nilsson heller, säger Markus. Det är väl bara att vara glad över att man har en historia. Men å andra sidan, sådant kan ju vara väldigt betungande, att folk bedömer en på annat sätt.

När fyraspårs-ep:n Birds släpptes drogs parallellerna snabbt till den amerikanska västkusten, och inte minst Kalifornien. Stämsång under vackert väder som bar tydliga spår av Beach Boys-lyssnande – och skrapades ytan försiktigt urskiljdes även element från britpopen. Så långt kändes allting ganska stadigt, jordnära och smått förutsägbart. Att man däremot skulle finna liknande influenser i Serenades som i alster av blommande alternativartister som The xx, How To Dress Well, Jamie Woon, Frank Ocean och Marques Toliver var knappast lika väntat. Det har kallats för Indie r'n'b och även om det i svensk press knappt belysts av någon förutom Andres Lokko är det en stor snackis runt om i bloggosfären. R'n'b har kommit att nästla sig in allt mer i olika genrer de senaste åren, det exploderade i år, och på många håll är det mycket välkommet, i varje fall när resultatet blir som hos ovan nämnda namn. I Serenades fall är det inte lika tydligt, men i synnerhet vokalerna bär på en del drag från både hiphop och r'n'b. På Criminal Heaven blir det extra påtagligt.

– Min första lp-skiva var en hiphopskiva, i Norrköping, säger Markus.

Vilken var det?

– Ja du, jag var typ åtta år och gick in och frågade om de hade "rap". så fick jag en samlingsskiva med typ tolv olika akter.

– Jag hade No Coke med Dr. Alban på en sjua, minns Adam.

Yo Raps hette den tror jag, utbrister Markus.

– Ja, MTV släppte väl en samling som hette MTV Yo Raps?

– Nej det var inte MTV, men skit samma. Jag har den hemma, jag kan kolla.

– Jag tror snarare, när vi gjorde stämsången, att istället för att göra någon Simon & Garfunkel-grej – vilket är fantastiskt fint och så där – som var förväntat av oss att göra, byggde vi vår röstman mycket på r'n'b. Det var ganska mycket influerat, just sättet att göra stämmorna och körerna på.

– Vi försökte göra svart och sexig musik, sen blev det väl vitt och stelbent. Eftersom vi är det.

Lite typiskt?

– Man är väl den man är. Men vi kom ganska långt ifrån det vi varit förut.

– Och sen har man mycket produktion också, när vi på slutet satte ihop alltihopa. Vi lyssnade mycket för att få vissa ljudbilder därifrån.

Vad säger ni om den nya r'n'b-trenden?

– Det är ju roligare att skapa trender än att följa dem, det har aldrig intresserat mig att följa något som redan finns, säger Markus. Däremot är man ju barn av sin tid, vi ser ut såhär, vi klär oss på något sätt, vi tre som sitter här, och det är ju ganska självklart. På 70-talet hade man utsvängdajeans, rökte hasch och spelade flum och nu är det nåt annat, det är inte så konstigt liksom. Det är tidens anda.

– Jag håller med om det, absolut, säger Adam. Jag vet inte varför det är mer öppet och man vågar blanda mer genrer och så nu, jag kan inte ge ett svar på varför. Men jag tycker om det väldigt mycket, jag tycker det är roligt att man blandar in hiphop och r'n'b i indieakter och tvärtom. Och många gånger blir det ju katastrof när man gör det, men man måste ha fingertoppskänsla och inspireras av och sno grejer på ett bra sätt.

Det är en intressant tid, slår vi fast. Serenades ska snart upp och spela, mitt på blanka dagen. Markus liknar det vid att hålla tal på någons 50-årsfest eller spela på någons begravning; det är väldigt skönt att ha det gjort. Samtidigt verkar spelglädjen stor när de väl står där uppe, ett par timmar senare. Måhända att Serenades dök upp lite plötsligt och överraskande för en del, men de verkar inte ha några planer på att vända igen. Alla har inte hunnit komma från jobben än, precis som bandet innan spått, men publiken är trots allt förhållandevis stor. En lyssnarskara som lär växa troget de närmsta månaderna, i synkroniserande med utgivningen av Criminal Heaven. Markus säger att det är ett bra albumnamn, "som Mando Diao, som inte betyder så mycket". Adam beskriver det som en plats där man får göra vad man vill. Jag kommer på mig själv vid att likna det vid hur de hela tiden har beskrivit sin musik i olika ordalag. En plats där man får göra vad man vill.

Följ Markus Krunegård Tryck på hjärtat

Följ Serenades Tryck på hjärtat

Serenades : Nefertiti, Göteborg
2011-12-09 (recension)
Serenades: Criminal Heaven
2011-08-22 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.