Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Reportage / Lördag 2011-09-10 11:03

Psykedelians nya trippar

På senare år har visuals blivit en lika betydande del i musiken som musiken i sig. GAFFAs Fredrik Thorén försöker en gång för alla ge klarhet i det som för närvarande exploderar rakt framför våra ögon.

På samma sätt som boknördar grämer sig över att det bara finns fragment kvar från vissa Kafka-böcker kan inbitna musikteoretiker inte komma över att skivan "SMiLE" av The Beach Boys kastades i soptunnan. Den skulle bli bandets svar på The Beatles "St. Pepper's Lonely Hearts Club Band" – en psykedelisk soppa av kreativa instrument, röster från drogtrippar och en dos flum. Men den släpptes aldrig. Brian Wilson tyckte inte att den dög. Fram tills nu.  Tidigare i år kom nyheten att Brian äntligen accepterat att släppa skivan som den lät 1966. Det ska bli spännande, inte bara för den äldre målgruppen utan även för oss yngre som är hopplöst förälskade i allt The Beach Boys använde i sin estetiska framtoning: havet, stranden, festen och dekadensen. Allt som, när vi nu ser retrospektivt, slutade i ett 70-tal Brian Wilson inte minns mycket ifrån och där Dennis Wilson – den enda i bandet som kunde surfa – fick ett avslut i en av de mest sorgliga plattor om förlorad kärlek någonsin. Och som drunknade, berusad och deprimerad, några år senare i början av 80-talet.

2004 spelade Brian Wilson själv in hela skivan och släppte den som soloplatta. Den låter sådär. Jag tror däremot inte att det är låtarna det är fel på – det är kontexten. Att Brian Wilson valde att spela in skivan när han var över 60 år och låter soundet av ung psykedelisk rock'n'roll vara intakt.

"SMiLE" kan vara den förlorade länken att knyta ihop pophistorien med ett 00-tal som pratade om balearic beat, seglarskor och visuella uttryck. Psykedelian har länge inte haft någon roll att spela utanför sin egen 60-talsdimma, det har varit något nostalgiska mods-band repar i sin källare. Men det kanske ändras. I dagens musikklimat av egengjorda musikvideor och bloggande av gif-bilder på Tumblr är det experimentella visuella uttrycket a och o. Många av dagens bästa musikvideor är ett virrvarr av färgkombinationer och förvirrande ljussättningar. Som självklart helt saknades under 60-talet utan ett MTV eller Youtube – de kanske bäst kan hittas inom Andy Warhols Factory-konst, filmade på super 8-kameror. Lovande unga och (ofta) amerikanska producenter och hemmasnickrande dj:s som TEAMS, Toro Y Moi, Balam Acab och kanadensaren CFCF är bland de mest spännande. I Sverige är det exempelvis jj och Korallreven som jobbar aktivt med estetiken. Där amerikanska band under guldåren på 60-talet nästan enbart kunde leka med hypnotiska färger på skivomslagen eller trumseten på konserter blir det idag nästan överkant av överdådiga redigeringseffekter. Men oftast är det bara ljuvligt att se på musikvideor idag. När den kommersiella moroten har försvunnit så finns bara agendan att låta, se och verka snyggast kvar för artisten. Som i greklandsbandet Keep Shelly in Athens video till låten "Hauntin me" – en klassiskt uppbyggt poplåt men där låten inte är något utan dess exakt synkroniserade video av en brudgum som, med blixtrande återblickar, flyr från minnet av sitt bröllop med den loopande, spöklika raden hauntin me.

Ett annat svenskt exempel på den våg av ny musik som använder liknande estetik är Goes Calypso. De använder sig mycket av visuals och vad som skulle kunna klassas som "ny-psykedelia", både i form av musikvideor och liveprojektioner. En video, till låten "Du, mitt rådjur", börjar med arkivfoton från en demonstration och utvecklas till ett skiftande svart hål där platser, bilder och färger evolveras omkring dess mitt. Jag mailar och frågar om varför det är ett så viktigt komplement just nu.

– Jag tycker att man ser detta ganska mycket i artister som faller inom samma paraplygenre som jag jobbar med, att man har ett finger med i det mesta, vare sig det är foton, omslag, videor, visuals eller bara själva estetiken. Mycket av det tror jag handlar om ekonomiska skäl, att åtminstone jag har präglats starkt av diy-kulturen där musiken bara blir en del i en känsla eller atmosfär man vill uppnå och där man gärna gör mycket själv. Det finns inte så mycket pengar till att anlita en regissör eller ha någon annan som designar omslag, skriver Erik i Goes Calypso.

– När vi har spelat i USA har klubbar vi har spelat på oftast haft en egen projektor och ibland även egna vj:s, något som också känns som att det är på väg att bli en vanlig företeelse i Sverige.

Det är alltid ett minfält att gå in och försöka förklara kreativitet. Man fastnar ofta i metaforer och teorier som kan låta nyreligiösa och som en lång drogtripp. Men kanske behövs det inte analyseras sönder. Inom psykedelikans ramar kan man – och bör, eftersom det är själva grundförutsättningen – uttrycka något man har svårt att sätta ord på. Det ska vara flummigt, det ska komma från kosmos, hjärtat, drömmar och det undermedvetna. Därför passar just psykedelikan som handsken när det gäller hela den vågen av ny musik som kommer just nu – vi vill ju gärna förklara saker, placera in det i fack för vår egen bekvämlighets skull. Enklast är att placera in det i något oförklarbart men som är hypnotiskt vackert att titta på. Samtidigt som detta inte är en homogen musikgenre utan ett uttryck som delas av många band som skiljer sig åt i sina referenser.

Jag mailar en annan artist som precis släppt sin debutskiva, spanjoren Albert Zaragoza Gas som under namnet Lenticular Clouds släpper dreampop och post-dubstep med suggestiva trumbeats.

Varför behöver vi visuals – i videor och live – för att förstärka musiken?

– Jag ser det som något naturligt. Jag brukar göra musik för video – jag gillar filmkonst, soundtracks, det kanske är tvärtom. Att de använder musik för att förstärka filmen. Det är logiskt att livemusik funkar bättre med visuell support.

Varför har musikvideor blivit just mer komplexa och experimentella sen, säg, 90-talet och MTV och allt?

– Symbiosen mellan musik och visuell konst har alltid varit väldigt stark sen födelsen av filmkonsten. Problemet började just när musikindustrin började använda musikvideor kommersiellt för att sälja. MTV är ikonen av 90-talets dekadens. Men nu finns det ingen musikindustri att tala om längre.

En annan orsak till nuvarande amatörvideoartister är de nya hd-kameror och fantastiska redigeringsmöjligheterna. Nu är det lättare än någonsin att göra en snygg video och konstverk, men inte nödvändigtvis en produkt.

Goes Calypso igen:

– Nuförtiden kan man ju skapa en relativt professionell video med enbart lite mjukvara och en bra idé. Precis som den musik som spelas in i sovrum över hela världen skapas ju också videokonst i sovrum över hela världen.

– Vi jobbar nu med vår första "riktiga" musikvideo, med en otroligt talangfull videokonstnär som heter Karl-Emil Ekdahl. De videor jag har sett från honom har lyckats fånga det som jag hoppas att vår musik också fångar. Där känner jag också inte att vi tappar vår estetik eftersom vi försöker jobba intimt med idéer och visioner så att resultatet ska bli så nära musikens känsla som möjligt utan att för den sakens skull dränka hans kreativa röst, planen är att det också ska bli visuals/liveprojektioner av det. Jag tror att genren vi verkar i som sådan lämnar utrymme för andra med liknande tankar kring musik och konst.

Kanske har Brian Wilson och ägarna av Capitol som ska släppa SMiLE koll på dagens musikklimat – kanske vill de bara suga ut de sista pengarna av den köpstarka 68-generationen med utgivningen. Men popmusiken är alltid som bäst när det nya och det gamla möts och gör upp på en bakgata. När det låter exakt som bröllopslöftena: något lånat, något blått, något nytt och något gammalt.

BOX: Vj:n är den nya dj:n som är den nya rockstjärnan

Vj:s börjar i allt större utsträckning att bokas till spelningar. Men det är som vanligt inget nytt. I början av 80-talet jobbade Merrill Aldighieri på nattklubben HURRAH i New York. Det var den första klubben som använde sig av videor som visades samtidigt som musiken spelades. Något som är kutym idag, när till och med vanliga barer har någon kultfilm på stor-tv bakom dj-båset. Hon fick senare heltidsjobb på nystartade MTV, och myntade begreppet vj – video jockey. På www.artclips.free.fr kan man kika på några av klippen som synkades med musiken, och hon har även gjort en dokumentär kallad "The V.J Diaries" som visar många sällsynta klipp från post-punk- och new wave-klubbnätter i New York med allt från A Certain Ratio, Au Pairs, Young Marble Giants till New Order.

Lenticular Clouds tipsar om sina bästa videor:

LOL Boys – Blockz (Discobelle Records)

Sprutbass – Ulykke (Dod Pop) 

El Guincho – Bombay (videoproduktionsbolaget CANADA från Barcelona)

Följ The Beach Boys Tryck på hjärtat

The Beach Boys till Sverige
2014-04-04 (nyhet)
Brian Wilson fyller 70
2012-06-20 (nyhet)
The Beach Boys: The Smile Sessions
2011-11-07 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.