Allt blir till guld

Allt blir till guld

– När jag var liten trodde jag jämt att folk kollade konstigt på mig på tunnelbanan. Jag hade alltid ett sånt där fult pannband på mig och kunde komma till skolan och fråga om mitt pannband satt konstigt eller nåt. Sådär har det fortsatt från och till för mig, så jag vet inte hur det skulle gå om folk började känna igen mig ute på stan. Jag skulle nog tolka det som något helt annat, tro att håret låg fel varenda dag. 

Melissa Horn har alltid varit lite ängslig av sig. När skivbolaget erbjöd henne kontrakt på en skiva när hon var 16 år gammal var det knappt att hon tackade ja, rädd för att saker och ting inte skulle gå som hon ville. När Melissa Horn släppte sin första skiva 2008 gick ordet från mun till mun, spreds som en löpeld från en vän till en annan via sociala medier och Youtubelänkar om den unga tjejen med de innerliga balladerna som dykt upp lite i smyg. Nu är det dags för hennes tredje skiva och hon håller sig än en gång till tidigare strategier om att inte vräka ut sig i medierna och tvinga sig på folk, utan tassar tyst på tå runt allt ståhej och låter musiken tala för sig själv. 

– Självklart vill man att folk ska upptäcka ens musik, och man får pushningar från olika håll att ställa upp i olika sammanhang för att sälja skivor. Det är klart man kan välja att synas hur mycket som helst för att sälja en skiva, men var står man sen då, inför nästa skiva? Jag har en annan typ av dröm än att bara synas och bli nån sorts kändis. För det är det valet man tar också när man syns mycket, man blir en offentlig person på ett annat sätt som jag inte tror är så kul i längden. Man vill vara igenkänd för det man gör, inte någonting annat. Jag tror mest att det kan ta udden lite för de som lyssnar på min musik sen. När de ska ta hänsyn till saker som "där såg jag henne sitta och prata om sitt privatliv i tv". Jag känner bara att jag inte är bra på den grejen. Man vill vara där för att representera sin musik och i vissa sammanhang i tv kan det så lätt handla om andra saker, som jag varken tycker ger mig eller de som ska titta på det någonting.

---Skivbolaget såg bred målgrupp---

2005 satt Melissa Horn med en bunt självskrivna låtar i ena handen och ett skivkontrakt i den andra. Hon gick andra året på gymnasiet och hade skrivit egen musik i knappt ett år när skivbolaget plötsligt började intressera sig för henne: en 17-åring som skrev hjärtskärande texter med relationstema. Skivbolaget såg en målgrupp som omfattade i stort sett hela Sveriges befolkning. Olyckligt kära 15-åringar och nyskilda 45-åringar fick plötsligt en gemensam referenspunkt när Melissa Horns första skiva släpptes. Alla grät de ner i kudden till Horns elegier och tillhör idag en enad trupp av hänförda fans. Men trots att de två första skivorna sålde guld är Melissa Horn fortfarande en doldis. 

Jag vet inte varför det har blivit så. Det är nog från båda hållen, samtidigt som det kanske inte har regnat in erbjudanden. Men det är viktigt för mig att göra de saker som känns roliga. Dessutom vill jag såklart göra det här så länge som möjligt och då tycker jag det är viktigt att ha en långsiktig syn och inte bara göra tusen tv-program om man skulle få chansen, eller synas på varenda omslag. Då tror jag man bränner ut både sig själv och lusten att göra såna saker. Så det är också för att ha något kvar till sen. 

Att lyckas sälja guld utan marknadssatsningar kan inte ses som något annat än ett konststycke inom skivbranschen. Melissa Horn är ett fenomen som lyckats låta sin publik upptäcka hennes musik på egen hand, eller som hon själv uttrycker det:

– Det är en publik som visar att de inte behöver få saker nedtryckta i halsen av media, utan kan hitta grejer själva. 

Melissa Horn är en anarkist i marknadsföringssammanhang, fast besluten att inte behöva sälja sig själv för att få sålt sina skivor. Hon är lillgammal i sitt tankesätt och i sina principer, har alltid varit det enligt henne själv. Att hon lyckades få skivkontrakt bara 17 år gammal påverkade inte hennes redan då återhållsamma förhållningssätt till musikbranschen särskilt mycket. 

– Det var väldigt tidigt med skivkontraktet. Det tyckte jag väl inte då, när man var 17 tyckte man ju att man var stor. Först tänkte jag att "nej Melissa, akta dig, det här ska du tacka nej till, det är du inte redo för", men kände samtidigt att jag ville ta den chansen. Jag tyckte bara att det var väldigt viktigt att det fick ta sin tid, jag kan vara lite feg och känna att ju fler grejer man har kvar desto roligare är 

det. Man ska inte slå på stora trumman, utan låta det växa av sig självt. Jag var ganska osäker på den tiden också, var inte den som vågade sjunga solo i skolan och sånt, så skivkontraktet blev en bekräftelse. Bara för att man skriver på ett kontrakt är det inte säkert att det blir en skiva, det betyder mer att möjligheten finns. Det kändes så långt borta att släppa en skiva när man var 17 år och hade tre låtar färdiga. jag försökte nog tänka att jag inte skulle bli ledsen om det inte skulle bli något av det. 

---Lärt sig av musikerförälder---

Att beskriva Melissa Horn som en människa med fötterna på jorden är en underdrift. Snarare ser hon till att ställa sig stadigt i en grop och gräva ner sina ben en bit för att inte blåsa bort om det skulle komma en kastvind. Hon erkänner också att hon är en orolig person, tänker gärna igenom värsta scenariot och bromsar upp för att inte svepas med alltför mycket av saker. Hennes mamma är musiker vilket har lärt henne en del om kändisskap och framgångens baksidor. 

– Jag är väl realist eller vad man ska säga, inte den som ropar hej liksom. Klart det har påverkat mycket att båda mina föräldrar har fötterna på jorden när det gäller framgångsbiten. Man har förstått vad det är på riktigt, och har inte den här bilden av det som man lätt kan ha när man är 

ung och kollar på Idol liksom. 

Men kan du glädjas åt dina framgångar, att du har slagit igenom så stort? 

– Det varierar väl, jag är ju som jag tror att de flesta är i min ålder. Man undrar vad som ska hända framöver, och så är jag en orosmänniska, jag oroar mig väldigt lätt över saker och ting. Men det är klart att jag kan tänka "shit, jag har just fyllt 24 och ska släppa min tredje skiva". Även om det tar slut imorgon kommer jag att vara glad och stolt över det. Sen kan inte jag räkna med att få hålla på med det i all framtid och den tanken är jätteläskig. Alla ens vänner har utbildat sig och har trygga fasta jobb och ett helt annat liv än jag, för mig kan det vara läskigt att tänka framåt. Fast jag ångrar absolut ingenting, jag får ju göra det jag älskar att göra. Samtidigt som jag mer och mer börjar förstå att det är min vardag. Det är tråkigt att kalla det jobb, men det är verkligen nåt jag håller väldigt hårt i och identifierar mig med. De gånger som man får komma ut och spela eller när skivan ska släppas är när man fattar att "shit vad häftigt det här är". Sånt kan man ju glömma när man sitter hemma och ska välja låtordning. 

Sommaren 2008 drog den skygga nya artisten Melissa Horn ut på turné med sin enda debutskiva som underlag. Inte många intervjuer hade gjorts, affischeringen var sparsam på gatorna och Melissa Horn själv visste knappt om hon ens hade en publik som skulle dyka upp. Hon plockade nervöst upp sin gitarr bakom scenen på Peace & Love och gick blygsamt över scenen medan hon kände 

nervositeten förvandlas till upprymdhet. Framför scenen stod tusentals människor, redo att äntligen få möta den sköra stämman ansikte mot ansikte. 

– Sådana ögonblick, när man tror att det inte ska komma nåt folk alls och så står de plötsligt där, rakt upp och ner, såna grejer sitter verkligen kvar. Det står hur många tusen som helst där, man tänker bara "det här är inte sant". Det känns som ett personligt lyft, känns mer som ett genombrott i såna stunder än ett visst singelsläpp, eller en bra försäljningssiffra. Nu har nervositeten innan spelningar också blivit som en vän, alla gig är ju värda att vara nervösa för, det hör liksom till.

Nervositeten innan spelningar och oron över livet i allmänhet är Melissas ständiga följeslagare. Hon låter dem hellre komma ut i sitt textförfattande än i intervjusammanhang. 

– Skivan som ska komma ut nu har jag ju varit nervös över redan innan jag spelade in den. Men jag vill hålla det som mitt också, inte förstora upp det. Det är heliga grejer på nåt sätt, att dela med sig av sin nervositet är en jobbig grej om man inte blir förstådd. Sen är jag ju en lugn person också, jag är inte den som ställer mig på bordet och hoppar även om jag är jätteglad. Det är bättre att bjuda in folk när det är dags att fira på nåt sätt. Jag oroar mig hellre och blir positivt överraskad än tvärtom. Det blir en vana, nästan som en tvångstanke att jag ska hålla mitt vanliga sätt, och så är det kul när det händer grejer och allt löser sig.

---Krossade hjärtan, ångest och frustration---

Melissa Horns tillbakadragna inställning till saker genomsyrar hela hennes person. I sin musik låter hon texterna stå i fokus och musiken får hålla sig i bakgrunden. Hon påpekar att hennes röst kanske inte heller gör sig så bra i storartade vräkiga kompositioner. Men just texterna som Melissa Horn skriver är alltifrån tillbakahållna. Det är svårt att lyssna på hennes skivor utan att undra vad 

tjejen har varit med om, hur många gånger hon egentligen fått hjärtat krossat, och var all frustration och ångest kommer ifrån. 

– Det är ganska enkla låtar brukar jag säga, som handlar om vanliga saker liksom. Jag försöker vara så intim som det går och när man bjuder på det så får man ett gensvar. Det är min tolkning av verkligheten, jag har aldrig skrivit under på att såhär var det liksom. Det är både fantasi, poesi och verklighet. Det grymma är ju att man får fantisera, det är ju aldrig så enkelt att jag skriver en dagboksanteckning och lägger på musik. Men det är jätteviktigt att inte ha någon gräns för vad man får och inte får skriva, samtidigt måste man ju känna av vad man har skrivit. Dels vill jag inte vika ut någon annan, det gör jag kanske ändå … eller nej det gör jag inte, men jag viker ut mig själv, det 

gör man ju när man skriver ner det man tyckte eller kände. Musiken har alltid gått före min egen rädsla för vad folk ska tycka. För självklart finns det vänner och bekanta och främlingar som tycker saker och undrar över texterna. Men det är ju bara låtar också. Det går inte att säga hur mycket som är sant. En låt är en låt.

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA