Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Interview / Lördag 2011-11-05 13:02

En vagabond på besök

Anna Ternheim byter gärna miljö. Hon flyttade till New York för drygt tre år sedan för att satsa på sin musik. Inför inspelningen av nya skivan ”The Night Visitor” begav hon sig till Nashville för att hitta nya perspektiv.

Av Kajsa Dragstedt
Foto: Julia Hetta

– Det är något som sker när man är i förflyttning, säger Anna Ternheim. Jag har alltid gillat att resa, tycker om det rent fysiska i att packa en väska som är väldigt lätt och bara slå igen dörren bakom sig för att ge sig iväg till ett helt annat land. När man flyttar kan det också hända bra saker i livet. Det händer alltid saker när man ruckar lite på sin bekvämlighets- och komfortzon. Men just den fysiska resan är inte alltid en nödvändighet för att hitta kreativiteten.

Anna Ternheim ser sig själv som en person som i första hand gillar att vara hemma, inte resa. En motsats till hennes yrkesval som i långa perioder går ut på att turnera.

---Tidig med egna kompositioner---

Anna Ternheim växte upp i Sollentuna och har alltid varit intresserad av musik, men hittade hem på riktigt när hon började gymnasiet på Rudbecksskolan. Det är en av Sveriges största gymnasieskolor, med närmare 2 000 elever. Hon trivdes, och trivs fortfarande med att kunna försvinna i mängden. I myllret av tonårsrevolter, fyra-timmars-fika, falskleg och tonårsromanser hittade hon en egen plats i musiken.

– Jag har känt mig utanför alla världar när jag vuxit upp. Kanske delvis för att jag inte kommer från en musikalisk bakgrund, jag har ingen musikerfamilj, det fanns ingen sån naturlig värld. Att känna sig hemma i sitt huvud började någonstans i gymnasiet, när man spelade musik i skolan och bildade band med folk. Det är ju där någonstans som det tar fart, för mig blev det en social värld där jag kände mig hemma.

– Allt gick hand i hand på den tiden. Vad man gjorde när man inte spelade handlade också om musik, att gå och kolla på band. På nåt sätt är det jag gör nu bara en vidareutveckling av det som jag påbörjade då. Vissa slutar och skaffar riktiga jobb, vissa fortsätter och lever det här märkliga livet.

Anna Ternheim började spela gitarr i Sollentunas musikskola som tioåring men hade svårt för att spela efter noter. Det tråkade ut henne som envisades med att spela sina egna kompositioner. Revolten mot att göra det som förväntas av en fortsatte senare i livet också. Drygt ett decennium efter att hon slutade ta gitarrlektioner fick Anna Ternheim en plats på Arkitekturskolan i Stockholm, men de två första veckorna av första terminen stod hennes bänk tom. Istället för att infinna sig i skolan var hon upptagen med inspelningen av sin första skiva, Somebody Outside.

– Jag har inte lyckats avsluta något jag påbörjat i skolan, jag har en rad av oavslutade utbildningar bakom mig.Arkitekturhögskolan var en av de roligaste skolor jag gått på, men jag märkte att jag inte hade rätt fokus. Alla runt omkring mig var jävligt drivna, hängde kvar på kvällar och helger medan jag försökte komma loss för att göra klart min skiva. Man blir bra på det man tycker är roligt och lägger mest tid på. Jag har alltid prioriterat musiken, så är det bara. Det man lägger tid på det växer, det är en naturlag i det.

När debutskivan var inspelad hörde många skivbolag av sig, alla var plötsligt nyfikna på den unga tjejen som dykt upp från ingenstans och ville skriva kontrakt med henne. Anna som hade spelat in det mesta av skivan under kvällar och helger för att inte missa något i skolan beslutade sig för att ge sin musik en chans.

– Jag tog studieuppehåll från Arkitektskolan, och sedan dess har jag inte kommit tillbaka.

Tre album senare, och 500 mil ifrån Arkitektskolan i Stockholm sitter Anna Ternheim i New York. en ovanligt sen indiansommar har just tagit slut, och fjärde albumet The Night Visitor är färdigställt. På dagarna försvinner hon i folkvimlet på gatorna, på kvällarna står hon på scener på stadens klubbar, alltmedan hon förbereder sin kommande turné efter jul.

När hon först kom till New York var det på obestämd tid. ett artistvisum gav henne tre år att satsa på sin musik i USA och Anna Ternheim såg en chans att få nya perspektiv i sitt artisteri.

– När jag åkte till New York var jag fylld av något slags nervositet, jag hade en massa förväntningar och egentligen inga alls. Sen vet jag inte hur länge jag blir kvar, det är svårt att se sig själv bli gammal här, staden är hård och i ständig förändring. Det flyttar in och ut mycket folk, det tar lång tid att odla djupare kontakter. Men ändå, just nu så känner jag mig hemma.

Hur hemma känner du dig i New York, är Sverige ute ur bilden helt och hållet nu?

– Något som visar när man är hemma på en plats är hur man kan komma tillbaka när man varit borta länge, det visar hur rotad man är om man fortfarande känner sig hemma då. även hur man känner fysiskt i kroppen, hur trygg man är på olika platser, när saker sker per automatik. Man vet vart man går när elen lägger ner eller om det börjar krypa saker i badrummet. Men, i Sverige är banden och rötterna så mycket djupare. Skulle jag lämna New York idag vet jag inte vad som finns kvar om fem år.

---Skrivkramp i New York---

Den första tiden i New York var Anna Ternheim just hemkommen från en lång turné med skivan Leaving on a Mayday. Slutkörd och uttömd på energi vandrade hon runt i sin nya hemstad och försökte hitta inspiration, men ingenting hände. Hon var inne i en svacka, och den här gången hjälpte inte den nya miljön henne att hitta tillbaka till kreativiteten.

– Jag försökte sitta ner och skriva. en del med att skriva klart låtar handlar mycket om att bara sitta och skriva. Inspiration är en del, hårt jobb en annan. Men under vissa perioder kommer ingenting. Musik är en konsekvens av att andra saker händer. En nödvändighet är att man känner, lever och upplever saker. Gör man inte det så händer inget med skapandet. På turné går man upp och tar ur sig själv, och jag hade turnerat väldigt mycket då, jag kom tillbaka till New York och var ganska tom. Det slog mig med kraft att efter varje platta vaggas man in i en trygghet, man tror att det man gör kommer rulla på för alltid. Man bokar spelningar, släpper skivor som att det är något som bara händer, men när man kommer ur den cykeln så måste man börja om varje gång. Man måste hitta något att säga, något som för en själv känns nytt, och det var svårt just då.

Efter en lång period av skrivkramp och utan ett tydligt mål för sin nästa skiva ringde Anna Ternheim upp sin vän, gitarristen Matt Sweeney, som hon arbetade med på sin förra skiva Leaving on a Mayday. tillsammans avverkade de långa gitarrsessioner för att få en känsla för hur nya skivan skulle kunna låta. Anna Ternheim hittade ett nytt sätt att arbeta på. Hos Matt Sweeney tändes lågan att vilja producera hennes kommande skiva. Han föreslog att de skulle åka till studion The Butcher Shoppe i Nashville, som Dave Ferguson (mest känd för sitt långa samarbete med Johnny Cash) råder över. Anna Ternheim packade återigen sin väska och slog igen dörren bakom sig.

– Att komma till Nashville var spänt, alla sinnen var på helspänn. Jag kunde knappt sova, fick nästan ingen sömn under den första veckan där.  Det var inspirerande och omtumlande på samma gång.

Dave Ferguson har en stor skara av kända studiomusiker som han genom åren har samarbetat med i olika projekt. Han ringde in flera av dem till studion för att hjälpa till med Annas skiva. trots att de flesta av dem har en bakgrund inom främst countrymusiken tvekade varken de eller Anna inför samarbetet.

– Jag ville ta tillvara på deras kunskap och kreativitet, gör man inte det så begår man ju ett stort misstag. Eftersom de musikerna är vana countrymusiker och jag inte gör klassisk countrymusik så fick de andra idéer av mina ackordföljder och arrangemang som de gjorde sångerna rättvisa med. Så länge det låter bra får folk göra som de vill tycker jag. Det finns inga gränsdragningar när man väl är i en studio och spelar in.

---Akustisk turné på intima scener---

The Night Visitor spelades in under två intensiva veckor. Under sin första tid i Nashville såg Anna Ternheim egentligen inget av staden eftersom studion låg några mil utanför. Dessutom var hon instängd i studion större delen av dagarna och gick inte utanför dörren förrän sent på kvällen när mörkret lagt sig. Hon har återvänt till Nashville efter inspelningen flera gånger, bott i Dave Fergusons hus och ätit friterad mat.

Sedan Anna lämnade Nashville har hon arbetat med förberedelser inför en kommande turné i framför allt Sverige. Hon planerar att spela mycket akustiskt på intima scener. Avskalat och naket är ledorden. Alla de musiker som fanns med under inspelningen av The Night Visitor får stanna i Nashville. Den här gången ska hon själv stå på scenen, och fortsätta sin historia på egen hand.

– Det finns en början och ett slut med en skivinspelning, så är det. Man möts i studion och tillbringar en intensiv tid tillsammans, sedan lämnar man det och det blir alltid en separation, men då tar något nytt vid. Turnén är en vidareutveckling av skivan. Det finns alltid en fortsättning. Just nu följer jag dessutom mitt jobb, eller vad man nu ska kalla det, ganska hårt. Om jag känner att jag vill göra musik någon annanstans, typ göra en skiva i Överkalix där jag har mina rötter så gör jag det.

Sedan Anna Ternheim lämnade Sverige för New York för flera år sedan har besöken varit sporadiska. Nu återvänder hon för första gången för en längre period.

– Det är något vemodigt med platser man bott på och lämnat. Det kan påminna en om både bra eller jobbiga perioder, men framför allt att man aldrig kommer tillbaka. Att det inte blir sig likt. Det är bara att gå tillbaka till de mest intensiva tonåren, första kärleken eller vad fan som helst. De nya upptäckterna får allt att inte ta slut, man slipper längta tillbaka. Att göra skivor är ett sätt för mig, varje inspelning har varit ny och svår och fantastisk på olika sätt. Försöker man återupprepa händelser och skeenden som var speciella så blir det aldrig samma sak. 

Vad gör man istället för att inte återupprepa sig då?

– När man gör skivor kämpar man mot nya saker. Första plattan är en fantastisk upplevelse. Att göra om det en gång till är som bäddat för besvikelse. När man skriver kan det handla om att försöka hitta saker som får en att känna som den första gången. Känslan att "jag lever verkligen hela jag; jag sprudlar av det jag varit med om", den känslan gillar jag att jaga.

Följ Anna Ternheim Tryck på hjärtat

Anna Ternheim: Palladium, Malmö
2012-02-10 (recension)
Anna Ternheim: The Night Visitor
2011-10-26 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.