"Jag har 40 000 låtar på min iPod"

Han gillade inte London Calling-tolkningen på Idrottsgalan – här berättar Patrik Sjöberg om sin musiksmak.

Patrik Sjöberg, vad växte du upp med för musik?
– Det var mycket Deep Purple, Mott The Hoople, Black Sabbath där i början. Och den musiken man växer upp med kommer alltid tillbaka. Jag har en schizofren skivsamling – ett tag köpte jag allt som fanns av ska och reggae; Bad Manners, The Specials, English Beat … Och på 80-talet var det mycket arenarock och MTV.

Vilken var den första skivan du köpte?
– New York Dolls Too Much To Soon (1974). Den såg jävligt häftig ut i skivaffären med en livebild på omslaget. Brorsan köpte Dressed To Kill med Kiss, men jag tyckte det såg löjligt ut med smink. New York Dolls har hängt med fram till idag, jag följde medlemmarna efter att de splittrats också. Syl Sylvain, Johnny Thunders …

Har du alltid letat efter ny musik?
– Det var halva grejen när man var yngre. Jag letade ofta ny musik när jag var ute och tävlade. I Tokyo fanns en affär med bara rariteter, bootlegs. Mycket konsertinspelningar med Lou Reed, Guns 'n' Roses, Roxy Music. I 30-årsåldern upphörde letandet och idag hittar jag inte mycket nytt. Men jag har 40 000 låtar på min iPod i bilen. Jag har alltid haft lätt att minnas grupper, medlemmar och årtal. Om jag haft den gåvan i skolan hade jag förmodligen hållit på med något annat än höjdhopp.

Vilka är dina favoritartister idag?
– Det beror helt på humöret och stämningen. På beachklubben i Marbella var Barry White perfekt tillsammans med en sangria vid klockan fyra på eftermiddagen. Men det är skitsvårt att välja. Till mitt sommarprat ska jag välja 12-15 låtar. Och det är nästan svårare än själva pratet på 45 minuter. Musik är mer personligt.

Vilken är den mest minnesvärda musikupplevelsen du har varit med om?
– Det var en konsert med Tottas (Totta Näslund) bluesband på Lone Star Rock Café på Manhattan 1985. De var förband till Robbie Robertson från The Band, och tog publiken med storm trots att de var totalt okända. Publiken vägrade tro att de var svenskar. Det var en mäktig känsla.

Vilken var den senaste spelningen du var på?
– Jag går sällan på spelningar. Vi har ju Ullevi i Göteborg med många happenings, men musiken försvinner i allt runt omkring. Sista jag såg var Rolling Stones 2007, men Keith Richards var så jävla väck att dom stängde av hans gitarr efter andra låten. Stones är förstörda för mig, varje gång jag får in dem på iPoden ser jag sju gubbar på beachen med khakishorts. De sålde sin själ till Dressmann.

Berätta om den gången du nästan fick en guldskiva.
– Sweets gamla gitarrist Andy Scott spelade på Valand i mitten av 90-talet, och vi gick backstage efter spelningen. Det var stort för mig, som hade hela rummet affischerat med Sweet som ung. Men det visade sig att Andy Scott visste nästan mer om mig. Så det blev att vi snackade en massa höjdhopp, och till slut kom vi överens på fyllan att jag skulle byta en OS-medalj mot en av hans guldskivor. Men sen blev det aldrig av tyvärr. Det hade varit kul att ha en guldskiva på väggen istället för en OS-medalj som jag inte sett på tjugo år.

Vilken musiker skulle vilja träffa, död eller levande?
– Jag skulle gärna ha snackat med Johnny Thunders, som fuckade upp sin karriär totalt med heroin. Innan dess var han var en fantastisk gitarrist i New York Dolls på 70-talet. Ett tragiskt livsöde.

Finns det någon musik du skäms över att du har lyssnat på?
– Nej inte direkt. Allt har sin tid. Jag skäms till exempel inte för att jag tycker att Bat Out Of Hell med Meatloaf är väldigt bra.

Kommer du från en musikalisk familj?
– Det var ingen som spelade aktivt. Men morsan gillade Simon & Garfunkel och jag började lyssna på musik i 5-6-årsåldern.

Spelade musiken någon roll när du tävlade?
– Jag hade alltid eget rum med mycket hårdrock för att få upp adrenalinet. Många andra hoppare lyssnade på rap men det var inget för mig. Även om jag haft en hiphop-period också. Jag samlade på Grandmaster Flash bland annat.