Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

En högljudd dubbelnatur

Inför släppet av nya plattan ville Mustasch prova något nytt. Man satte fast frontmannen Ralf Gyllenhammar i producentstolen. GAFFA har hälsat på Göteborgs riffkungar – i Stockholm.

GAFFA | Av Özgür Kurtoglu
Lördag 2012-02-04 12:27
Foto: Ryan Garrison

När Mustasch i mitten av augusti 2011 stegade upp på den scen som byggts upp på Götaplatsen i Göteborg var det framför en hemstad som med tiotusentals invånare bemötte ett av Sveriges största rockband inte nödvändigtvis bara för att hylla dem, men också för att se om de levde upp till förväntningarna. Och Mustasch, detta band som i snart 15 år bara växt och växt och blivit ett av landets allra mest omtyckta och storsäljande, de var mer nervösa än någonsin tidigare. Och nervositeten kom som en kedjereaktion enligt David Johannesson, som försiktigt tänker tillbaka med ett leende på ett av bandets största ögonblick.

– Vi har ju självklart spelat i Göteborg tidigare, det vore smått omöjligt för oss att undvika, men jag tror inte vi någonsin spelat riktigt bra i Göteborg. Faktum är att vi snarare spelar som allra sämst när vi är i Göteborg, i princip alla gånger vi spelat Lisebergshallen har varit riktigt dåliga. Men denna gång, på Götaplatsen, framför alla man känner … det var något alldeles extra. Klart man var nervös, men jag blev bara nervös först när jag märkte att Ralf var nervös!

David Johannesson bryter ut i ett mäktigt skratt och pekar ett anklagande finger på sin gitarristkollega och frontman, som sitter någon meter bort nedsjunken i sin fåtölj, med cigarett i ena handen och vinglas i det andra, och bemöter anklagelsen med ett leende.

– Det är en viss grej att spela i Göteborg, så är det ju. Det är vårt hem som band och det är där vi känner mest press. Och det är inte så att publiken, varenda jävel man känner, står där och bara jublar när vi ska spela. Det är mycket mer troligt att de tänker "jadå gubbar, låt oss se då vafan ni kan", och väntar på att vi ska bevisa att vi är värda att se.

---Ny trummis---

Det är vid Ropstens tunnelbanestation, närmare bestämt i området som är kopplat dit men kallas för Hjorthagen, över en liten kulle och nedför massa trappor, precis intill ett av Stockholms alla massiva, tidskrävande och ständigt bullrande byggplatser, som medlemmarna i Mustasch sitter i en lokal som sannerligen är deras alldeles egen. Precis vid ingången står en mindre arsenal gitarrer och basgitarrer, på väggen mittemot är Mustasch-loggan fasthamrad och lysande. I det så kallade vardagsrummet finns ett par fåtöljer, en bar, på bordet en massa rödvin och över bordet hänger cigarettröken nästan som dekoration. Det är här Ralf Gyllenhammar, Mats Johannesson, David Johannesson och Jejo Perkovic (som tidigare spelat med ett av Sveriges finaste hardcoreband Breach, och just idag är på plats för att provspela som trummis i Mustasch) lyssnar på Peter Gabriel när de sätter sig ner för att prata om musik, ny musik, det nya albumet och hur oviktigt snacket om att vara sellout och liknande är för band som är säkra i sig själva.

Bakom baren hänger en Fireball-flagga, med slagorden "Tastes Like Heaven, Burns Like Hell" textat under en minst sagt lynnigt leende, en eldspottande, hyfsat förbannad djävul. Namnet på det senaste albumet Mustasch skapat kommer därifrån, och förklaringen är enkel, direkt och mycket logisk; Ralf berättar bitvis engagerat, bitvis distraherat när han anstränger sig för att prata över när Grace Jones sjunger ur högtalarna i lokalen varför nya albumet heter Sounds Like Hell, Looks Like Heaven.

– Jag gillar ju det här med kontraster rätt mycket, det har jag alltid gjort. Enda sen jag var liten och såg dessa musikspektakel på TV har jag sagt "fan, det där ska vara jag en dag, där ska jag vara", och när möjligheterna har kommit för att göra något på TV har jag tackat ja. Vafan, jag har ju varit med i Sing-A-Long, Doobidoo, Så ska det låta. Jag skulle vara med i Körslaget redan första säsongen men det krockade med att Mustasch skrev en skiva just då. Det är en grej jag aldrig kommer göra, sätta något sånt där framför bandet. Aldrig! Men jag gillade kontrasten i namnet också, jag har alltid velat ha ett album som heter något som det här, sådär snyggt och motsägelsefull. Sån är ju jag också!

---Kritiska mot musikbranschen---

Hur glada och vänliga, skojfriska, bemötande och enkla de än är att prata med så är det dock väldigt uppenbart att herrarna Gyllenhammar, Johannesson och Johansson, samt gästande trummis Perkovic tar sin musik på desto större allvar, och vill att allt som sägs och återberättas är helt korrekt hos alla inblandade. "Återsläppet" av debut-ep:n The True Sound of the New West under 2011 var inte alls ett återsläpp, det var en ominspelning och omdöpning till The New Sound of the True Best, som Mats (alltjämt kallad Stam mest hela tiden) Johansson bestämt förklarar, tillsammans med Ralf.

­

– Det vi gjorde var att vi spelade in massa låtar, släppte en samlingsplatta och spelade in igen, som innehöll låtar från första till sista skivan, med en låt från första skivan. För jag gillar inte att man släpper en samlingsplatta och inte anstränger sig, jag tycker att det är ett hån mot fans att liksom samla ihop all skit, förpacka det om igen och ta 189 spänn. Så vad vi gjorde var att spela in låtarna igen, packa ihop det och sälja det för 99 spänn.

– Det är faktiskt något jag drömt att alla band ska göra faktiskt, när de släpper samlingsskiva. "Så här låter vi idag", att man spelar in sina gamla låtar … för precis som Ralf säger mjölkar man ju bara fansen på pengar annars", fyller Jejo in, innan Ralf drar igång igen.

– Det är så uselt! Det är ingen som tjänar på det, de enda som tjänar något på det är skivbolagen. Och de är ofta outbildade motherfuckers, alltså. Jag frågade två-tre personer på EMI när vi låg där vad de hade för utbildning, såhär lät det:

"Njae, alltså, jag har ju gått ….",

"Du har ingen formell utbildning?"

"Nej …"

"Du har inte gått på universitet?"

"Nej …"

"Och här sitter du 50 000 spänn i månaden och bestämmer över mina pengar? I thank you not, baby!"

Bandet skrattar gott åt Ralfs raljerande en stund innan han fortsätter:

– Det är därför jag brukar fråga journalister om det, för att det är viktigt. Även om man bara gjort ett försök är det viktigt. Alldeles för många tänker (på enormt dryg och bred stockholmsdialekt): "öööh, fan vad coolt det skulle vara att hänga med rockstjärnor och musiker och dricka bärs!". Varför fan ska vi snacka med någon som har den inställningen?"

Så låter det, hela tiden, oavsett ämne. Det käbblas och tjafsas och skrattas fram och tillbaka, och det är inte alltför svårt att förstå varför Mustasch går som tåget och slipar till järnen för att bli bättre och starkare för varje skiva de släpper. När intervjun är över går bandet in i replokalen för att vässa formen ytterligare och dånet från ett av Sveriges största rockband hörs så långt som 750 meter bort.

SIDESTORY: Ett nytt sound

Sounds Like Hell, Looks Like Heaven är ett album som innebär en total förändring för Mustasch, då det är det första albumet där frontmannen Ralf Gyllenhammar helt tagit över producentrollen för första gången och väglett både sig själv och bandet även bakom mixerbordet.

– Inför denna nya skiva ville jag bara att allting skulle vara nytt, nya gitarrer, nya trummor, nytt allt. Efter mer än 10 år med detta band har man ju lärt sig det mesta, hur man får ett visst ljud och hur man gör för att undvika vissa andra. Jag har lärt mig att förstärka vissa anslag och det känns som att jag tillförde något till bandet även därifrån. Men jag hoppas få en till skiva på mig, jag vill göra det så perfekt som jag kan. Sen får de gärna kicka mig ur producentstolen.

Följ Mustasch Tryck på hjärtat

Mustasch till svensk rockfestival
Igår, kl. 16:06 (nyhet)
12 nya till Bråvalla
2014-03-28 (nyhet)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.