Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

”Jag försöker ta in saker om vår generation”

Hon sjunger hellre än pratar om sig själv. Efter att ha visat upp sig i tv under hösten är Laleh här med nytt album. "Jag brukar hata intervjuer", säger den folkkära artisten till GAFFA och ger istället sin bild av samtiden med en svidande salva.

GAFFA | Av Jack Hildén
Söndag 2012-02-05 12:37
Foto: Jessica Lund

Precis som många andra genomled jag Stina Dabrowskis tv-intervju med Laleh. Framförallt är det Stinas teknik för att Laleh ska "öppna upp sig" som får en att vilja kolla genom fingrarna. "Och i ett av husen ni bodde i fanns en väldigt läskig tant", säger programledaren och ser med huvudet snett böjt mot artisten. Plura sitter en bit bort och skruvar på sig. Men istället för att kliva i de slarvigt utsatta fällorna så börjar Laleh sjunga. På frågorna om pappan, om sin bror, sjunger hon verser som beskriver dem. Jag tänker ofta att en bra konstnär kännetecknas av att den hellre hänvisar till sina verk än pratar om dem. Om ni vill lära känna mig, kolla då på tavlan och bedöm själva, ungefär. Öppna texthäftet och bläddra istället för att be om rätt tolkning.

Nu sitter jag mittemot Laleh och ser gång på gång hur hennes fingrar pekar mot nya skivan Sjung. Den är så ny att hon själv knappt hunnit titta på den. Men det krampaktiga greppet beror nog inte på det. Fiket ligger vid St Eriksplan. Jag har gått av och letat efter fotostudion. Passerat Pressbyrån och Café Vanadis. Övervägt att ringa den stressade tjejen från skivbolaget som diskret förvarnade om att Laleh inte gillar att bli fotad så var där i god tid och förresten är hon inte så förtjust i att intervjuas heller. Starka vindar in under jackan och himlen är grå. Ulf Lundell skulle sagt att det här är en sån dag som aldrig blir en dag. Men bakom en grå dörr vid ett gathörn hänger den vita bakgrundsduken som Laleh poserar framför. Kring ögat sitter en monokel. Fotografen utbrister alla klyschor man förväntar sig. Underbart! Det här blir fantastiskt! Lalehs vän Gustav brygger kaffe i köket. På frågan om vad han gör svarar han bara "jobbar med Laleh", men har i själva verket plåtat de flesta bilder kring släppet och även spelat lite instrument på skivan som Laleh i övrigt spelat och producerat nästan helt utan hjälp utifrån. Hon kommer ut i köket och visar upp en basker som eventuellt ska vara med på fotot. Innan vi lämnar studion så köper Laleh loss baskern.

---Vill inte förenkla---

"I can't sing you lovesongs now / Those are like sleep to us." Det är ett citat ur In the Comet, en melankolisk nedtonad låt som kombinerar vetenskap med ett färggrant bildspråk, men också svaret på frågan om naturelementen och djuren som dyker upp i flera texter.

– Det har blivit ocoolt att värna om naturen, det har blivit klyschor. Politik är också klyschor trots att det är meningen med livet. Och vet du varför? För att ministrar förbrukat orden genom att uttala dem och inte göra något åt saken. Vad handlar våra låtar om idag? Bara om kärlek på ett ytligt plan. På 60- och 70-talet fanns Dylan och Bowie. Det finns en destruktivitet nuförtiden som försvagar istället för att ge energi. Vi uppmuntrar inte unga att bli en Dylan, vi visar att det enda som finns är jag själv på ett diskotek och det är väldigt förenklat. Skivbolagen vill gå åt det hållet. Jag vet att man uppmuntras till att sjunga om kärlek på disco.

Vid ett tillfälle blir jag tvungen att avbryta och fråga hur gammal hon är egentligen. Kritiken mot samtiden är svidande, framförallt samtiden i en svensk storstad. Hon är född 1982 men klagar redan på att barnen spelar för mycket tv-spel. Svaren kan beskrivas som politiskt korrekta, som flummiga, som nidbilden av Laleh. Om man undrar vilken låt som var roligast att spela in så kommer en utläggning om hur alla hennes olika sidor måste synas, annars ljuger låten. Det ger intrycket att hon svarar för att vara till lags. För att ge något maffigt åt ingressen. Allt är intelligent, men stundtals en ersättning för tystnad. Och ibland blir hon arg.

– Omedvetet men ändå medvetet har jag nog bestämt mig för att jag vill ta upp kärlek då och då men att varje låt inte ska bekräfta något folk redan vet. De ska känna något nytt. Elephant handlar om att en dag bryta sig loss, det finns en politisk agenda, det är inte så självklart som att dansa på diskotek. Man måste sätta sig in i det. Vad som efterfrågas är det direkta där man kan bestämma sig på 15 sekunder och annars byta till nästa låt. I en värld där varje låt ska uppfattas på 15 sekunder finns ingen plats för Bowie och Dylan.

Killen i kassan kommer upp för trappan och börjar dela ut kaffekoppar. Jag får hennes, hon får min, han ber om ursäkt.

– Ja, hur kunde du inte minnas, säger Laleh och ler lite som i Jalla Jalla. Han smiter, osäker på om det var ett skämt eller inte.

---"Ledsen tjej med gitarr, nej tack"---

Att tycka synd om sig själv med hjälp av en gitarr är faktiskt långt ifrån vad hon sysslar med. Trots en bild som gärna målas upp av en vemodig, komplex yngling. Hon som skivbolaget varnade för. Just nu verkar den delen avlägsen.

– I början tänkte jag bara "hoppas jag inte får en image, hoppas jag inte får en image". För då måste jag bryta mig mot det. Jag skulle inte orka turnera och vara den där ledsna tjejen. En hel turné! År ut och år in, ledsen tjej med gitarr. Nej tack. Jag kan vara henne i två låtar högst.

Just att bryta mot förutfattade meningar verkar vara lite av uppdraget för Sjung. Den är rak och glad och radiovänlig. Ett av de mest använda orden inom popmusik, "jag", är sällan förekommande. Istället finns berättelser och sagor med karaktärer. "Samuel" inleds med systerns berättarröst som förklarar handlingen: Samuel vaknar en dag med en vision från Gud, lämnar sin by och ger sig ut i världen för att sprida budskapet. Det låter som en bra plan, men alla han träffar är inte lika lättövertygade. Hetsiga argument från en fundamentalist blir lätt missriktade. "Don't compare the worst in them / With the best in you", blir en nyckelmening.

– Vi lever i en period av övertygelse, alla är övertygade om något, man står på ena sida eller en annan. Världen är så tydligt splittrad.

Är det ett använt talesätt? Det låter som något som någon har sagt.

– Jag har försökt hitta det men inte lyckats. Om det inte finns på Wikipedia så … Kanske hörde jag det som liten. Det är en konkret sanning, man skulle kunna säga det till vem som helst som är övertygad om vad som helst. Jag kan stå för det.

Hon tystnar och ser på en silverram. Den ramar in en tavla men där tavlan ska sitta är det tomt.

– Jag gillar inte det där "I'm so strange", jag avskyr självältandet. Jag behöver inte fylla den kvoten.

---Svenska vs. engelska---

Sjung är tydligt uppdelad. Först åtta låtar på engelska. Sedan tre på svenska som avrundar. Motsägelsefullt kan tyckas, eftersom det är en förenklad kategorisering som många gör av artister. Särskilt kvinnliga solomusiker. Sjunger hon på engelska eller svenska? Om svaret är engelska är hon lite glittrigare, lite mer sugen på att se sitt eget namn på listor. Men på svenska blir hon en jonglör med orden, blyertspenna mot ett regnblött gammalt anteckningsblock. Typ. Laleh hävdar att skillnaden är stor.

– De får plats tillsammans eftersom jag är den röda linjen. Men svenska är svårare. Det är kul när det händer, men då måste jag vänta in orden.

Återigen vänder hon sig mot den tomma ramen med slingerväxter som löper längs sidan.

– Åh silverramen! På engelska kan jag skriva "som växterna krålar sig för att nå fram till ljuset", men inte på svenska för det låter onaturligt. Å andra sidan blir det lite härmigare på engelska. Jag har ändå haft språket med mig hela livet. Man kan vara poetisk där med, men i engelskan finns utmaningen att inte sjunga det som har sjungits tusen gånger förut. Till exempel raden "I hear the children playing / With the guards of the jail." Så fort jag kom på det fick jag plötsligt hela låten framför mig. Tanken var att jag sitter i ett fängelse, och jag hör barnen leka med vakterna. Resten av låten kom helt naturligt.

Detta gäller alltså In the Comet och dess öppningsrad. Och i vanlig ordning börjar hon citera, den här gången nästan hela låten rakt av.

– Istället för att säga "I'm gonna break free" eller "jag ska bli tuff och stark", så säger man "I'm thinking of a new name for my self". Folk är smarta, de fattar. Det kan ha varit revolution eller krig. Gatorna ska glänsa, för nu börjar vi om med mänskligheten. Det är en bön också, jag ser framför mig en kör med kvinnor från Zimbabwe som ber om att allt ska bli bra.

Killen i kassan dukar av, koppar och skålen med godismaskar som han av oklar anledning ställt fram.

– Min andra tanke när jag träffar människor är generellt hur de skulle skriva en dikt. Först tänker jag något annat, sen om dikten. Till exempel han där, om vi skulle be honom skriva en dikt vore det helt fantastiskt. Han har säkert inte fått den frågan förut.

---"Individualismen är en illusion"---

Efter inte så lite vånda ber jag om en autograf åt en vän. Laleh ritar en ambitiös teckning med noter och bruksanvisning för hur man ska klippa, en dedikation, och namnet allra längst ner i hörnet. Jag berättar om hur pappa skrev brev och bad om autograf till hans största idoler, Hoola Bandoola Band, i tolvårsåldern och fick ett långt svar tillbaka. På den tiden fanns det nämligen kommunister och om de skulle signera med sina namn åt en beundrare så vore det som ett kontrakt på att de vore bättre än honom. Vilket de inte var. Undertecknat, Mikael Wiehe.

– Vet du hur jag löser sånt? Alla små barn som ber om autograf ska bli skyldiga mig en tillbaka. De ritar ju teckningar som jag kan hänga upp.

Ja, hur hanterar man sånt om man är motvilligt inställd till den sortens uppmärksamhet? Att låta sig intervjuas till exempel?

– Jag brukar hata intervjuer. Av den enda anledningen att jag är så trött på att prata om mig själv. Det är därför jag alltid försöker ta in saker om vår generation, hitta genvägar till att berätta vad jag tycker utan att låta som jag jag jag. Jag tröttnar verkligen på mig själv. Individualismen är en illusion. Fast vi inte vill erkänna det så mår vi dåligt när människor i vår omgivning mår dåligt.

Plötsligt blir det väldigt uppenbart att inställningen till ett offentligt liv är synligt i hennes musik. Frågan man måste ställa sig. Varför förtjänar just jag att ta utrymme? Vem är jag att kränga mina värderingar på andra? Och att de breda uttrycken, de svävande formuleringarna kanske inte är poserat utan någon som på allvar försöker gestalta en tidsanda där just sådant anses vara ocoolt. Kanske är vi fortfarande för unga för att prata om vår egen generation. Å andra sidan känns det bra att någon tagit på sig ett ansvar. Och försöker svara mer omfattande än "bra" på frågan: Hur känns det?

Laleh om …

 … möjligheterna att skriva en roman:

– Sen ett halvår tillbaka har jag gjort små anteckningar. Jag gillar att ha ett foto och skriva om det. Tror inte att jag ska bli romanförfattare i alla fall. Korta romaner i så fall. Såna som kommer mycket nuförtiden från väldigt ärliga människor som inte köper romanstilen. Det är vår generation, lite fria. Vi gör lite som vi vill.

… att använda sig av klyschor som "We are stardust":

– Det är ju medvetet. Dels är det en blinkning till alla som skrivit låtar om stardust, Bowie till exempel. Dels också eftersom jag gillar vetenskapstidningar om att vi faktiskt är stardust. Det tycker jag är sjukt. Jag gillar första raden i In the Comet: "We found there were more than just simple combinations of dust and gas". Det går att göra vetenskap av musik. På den nya skivan, som är ganska ljus och hoppfull, tänkte jag att om man kommer till platser där folk har det svårt så är de också väldigt glada. Det är ju en klyscha. Men oftast sant. Det lilla gör en glad. Människor som är både sorgsna och glada är väldigt fint, en mysig kombination som känns äkta. Jag har tagit till mig det, för jag är både glad och sorgsen som person. 

Följ Laleh Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.