Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Cellist med pophjärta

Linnea Olsson bär cellon i den ena handen och de klaraste poplåtarna i den andra. Med albumet "Ah!" tar hon steget ut i rampljuset efter samarbeten med Ane Brun och Frida Hyvönen. På tiden tyckte GAFFA och bestämde telefonträff.

GAFFA | Av Björn Schagerström
Söndag 2012-02-19 11:03

Cellist och basist i Ane Bruns band, bakom Frida Hyvönen, sångerska i trion Paintbox. Länge har Linnea Olsson frilansat som musiker men nu har hon tagit ett steg framåt och byggt en egen musikvärld med hjälp av sin cello, röst och en loop-pedal. Det hela tog sin början med ett experimentellt musikprojekt under influens av den elektroniskt baserade duon Midaircondo.

– Jag och min kompis Maria Andersson startade ett band när vi gick på Musikhögskolan som hette Lovemaster. Vi blev inspirerade av Midaircondo som jobbar mycket med sina snygga gröna loop-pedaler, så vi köpte varsin och började experimentera, berättar Linnea Olsson på telefon från sin lägenhet i Halmstad.

Så småningom började musik skapas som hon instinktivt visste skulle passa i formen cello och sång.

– Jag hade ju kunnat sätta ihop en celloensemble men det blir ju lättare att göra det själv. Dessutom ville jag utveckla mitt loopanvändande.

Det samlade resultatet blev det heminspelade debutalbumet Ah!. En skiva där Linnea Olsson maximerar cellons soniska möjligheter. Det är det som är stråkinstrumentets fördel, menar hon, att den kan gå väldigt djupt eller låta jättehögt. Det inledande spåret The Ocean är, ur det perspektivet, kanske det bästa exemplet. Cellon låter som vågor, ekande valsång och vajande tång.

– Jag kommer ihåg när jag låg på klipporna och fiskade krabbor som barn och tittade ner mellan stenarna, det var som ett litet landskap på bottnen. Det tänkte jag på när jag skrev den låten. Att ligga och förlora sig bland klipporna på sommaren. Jag brukar börja med The Ocean live, den är bra att grunda med, för den är så meditativ.

Den amerikanska artisten Marissa Nadler berättade på sin spelning i Göteborg i höstas att hon funderade på att sluta ge konserter efter en lång förbandsturné där publiken inte brydde sig om hennes musik. Linnea Olsson har under senhösten agerat öppningsakt för Ane Brun. Men hon delar inte Marissa Nadlers olyckliga erfarenheter.

– Anes publik är så otroligt fin. De är ofta music lovers och intresserade och nyfikna. Det känns nästan som att man har blivit lite bortskämd.

Hur var det att ställa sig på scen ensam när du är van vid att ingå i ett band?

– De första gångerna tänkte jag att det är en enorm frihet att spela alldeles själv. Gud, jag kan ju göra vad som helst. Jag har ingen annan än mig själv att förstöra för, haha. Det var som en lättnad. Det är annars det som är fint med att spela i band, att man har en del i ansvaret. Men det ansvaret försvann, och jag bara: här kommer jag! Jag gillar dessutom att bli nervös, jag har lyckats tygla det så att det fungerar som extra fokus.

Varför tror du att cellon inte har tagit större och bredare plats inom popmusiken?

– Stråkinstrumenten har en klassisk stämpel, att det är lite snobbigt och att det inte passar in i popvärlden. Att spela stråkinstrument i popband kan vara besvärligt, det är svårt att höra sig själv bland allt annat. Om det blir väldigt starkt på scen drunknar en cello lätt och det blir lätt att man spelar falskt. Det skulle kunna vara en teori, att stråkmusiker backar själva, fast det har i och för sig aldrig hindrat mig.

Följ Linnea Olsson Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.