Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Den Svenska Björnstammen – sju man mot världen

Det gick fort. Först bubblade ett par dansanta pop-låtar i periferin. Sedan släpptes singeln "Vart jag mig i världen vänder". Ett P3 Guld och miljontals YouTube-visningar senare åker GAFFA till Norrköping för att träffa ett albumaktuellt kollektiv.

GAFFA | Av Fredrik Franzén
Lördag 2012-03-03 12:11

Den Svenska Björnstammen har lovat att komma och möta mig på stationen. Mycket riktigt ser jag snart hela stammen komma lunkandes mot mig – Mattias Göransson, Åke Olofsson, Klas Isaksson, Petter Frisendahl, Kim Dahlberg, Ambjörn Göransson och Dan Brännvall. Det är en brokig och hyfsat skäggig skara. Klädstilarna varierar. Frisyrerna spretar åt alla håll. Mattias har en tröja det står "Indianliv" på. De verkar glada. Och om du tror att jag nu försöker dra paralleller till deras musik, tror du helt rätt. Vad är egentligen Den Svenska Björnstammen? Det är inte helt enkelt att svara på. ett gäng vänner, ett kollektiv, en vacker tanke, en gemensam dröm, ett P3 Guld-belönat band, ett filmteam, ett gäng zeppelinare-entusiaster och ett vinstdrivande företag. Ungefär så. I ungefär den ordningen.

Mattias: Vi har inga fasta roller. Alla får göra allt. Fast jag sjunger i och för sig. Det är vi väl inte så många som gör?

Åke: Nä, det är vi bara fem personer som gör. Men det är såklart viktigt att alla känner att de får göra vad som helst.

Mattias: Så är det. Vi vill inte att man ska känna sig låst. Då tröttnar man ju. Det gör i alla fall jag.

Petter: Vi följer Moderaternas linje och har en rörlig arbetsmarknad. Inom företaget, förstås.

Det senare är alltså helt sant. Den Svenska Björnstammen är mycket riktigt ett företag, komplett med budget, anställda, konsulter och löneutbetalningar. Alla delar lika på allt, och så snart någon rekryteras, skrivs denne genast in i kontraktet till både gammalt och nytt material.

Dan: Pengar är en så jäkla konstig grej …

Mattias: Det var väl därför vi tidigt bestämde oss för att dela allting lika. Samma princip gäller för de olika projekt vi har. Vi tjänar till exempel inga som helst pengar på att spela in våra filmer. Alla pengar kommer ur musiken. Samtidigt har vi ju så kul när vi gör film, och om alla ska få göra det de vill göra, då måste vi också kunna fortsätta göra film. Det där är nog det närmaste en ideologi vi kommer i Björnstammen – att vi alla ska få göra det vi vill göra. Och kunna leva på det.

Klas: Samtidigt är vi medvetna om att vad vi vill göra förändras. Därför fortsätter vi att hela tiden testa nya grejer. Det är ju också en del av ideologin – att det ska vara så flexibelt som möjligt.

Åke: Och att man ska ha så få regler som möjligt.

Petter: Ja, det är en bra regel. 

Den Svenska Björnstammen visar vägen till ett fik. Alla får kaffe och räksmörgåsar. Sedan går vi ner i fikets källare och klämmer in oss vid ett bord. Det blir trångt, såklart. men ingen verkar bry sig.

Vad förenar er alla?

Klas: Vi är alla idésprutor.

Mattias: Vi är vänner. Vi funkar tillsammans.

Petter: Vi tycker likadant om många saker. Fast på olika sätt.

Mattias: Vi drar åt samma håll.

Petter: Fast på ett spretigt vis.

Mattias: På sätt och vis förenas vi ju också under vårt namn. Oavsett vad vi gör, gör vi ju det för Den Svenska Björnstammen.

Ambjörn: Det finns så mycket i vårt samhälle som anses vara sant, som vi faktiskt inte kan identifiera oss med i vår grupp. Det förenar oss också.Det finns även en massa regler kring musik. Arrangemang, vers, refräng och allt sådant där.

Mattias: Ja, och mycket av det där följer vi ju.

Dan: Vi inspireras nog till och med av det.

Åke: Jag tycker generellt att det är ointressant att bryta en regel bara för att man ska.

Mattias: Bestämmer man att man inte ska följa några regler, då fastnar man ju bara i en ny regel.

Men när jag lyssnar på er skiva, känns det som att varje låt är en reaktion på den förra. Vilket för övrigt också gör det helt omöjligt att förutse hur nästa låt kommer att låta.

Åke: Fan, vad roligt!

Petter: Då lyckades vi med låtlistan.

Åke: Fast det där kommer nog naturligt. I alla fall för mig. Jag tycker alltid att den senaste låten vi gjort är sämst. Har vi till exempel gjort en ledsen låt, tänker jag: varför gör vi sådan här musik? Den är inte kul att göra, och den är inte kul att höra. Nu gör vi en glad jävel! Sedan står man där och rajar lite, men när man sedan lyssnar, tänker jag: vad fan är det här för fjanterier? Så börjar jag om. Och så blir det som det blir.

Den Svenska Björnstammens debutalbum har titeln Ett fel närmare rätt, och albumet är alltså (om det inte redan framgått) lika obstinat, stökigt och levnadsglatt som bandet själva. Musikaliskt sett representerar det ett rejält kliv framåt. Medan Björnstammen på sina två första, kortare släpp Dansmusik EP och Classics använde ungefär samma danspoppiga formel som Maskinen och Familjen, har man på Ett fel närmare rätt funnit ett mer personligt och svårdefinierat uttryck. Trummaskinen har till exempel inte längre en framträdande roll. Istället har rösterna fått mer utrymme, och de fem sångarna slingrar sig nu kring varandra på ett sätt som påminner lika mycket om en ouppfostrad gosskör som en till tänderna taggad hiphop-posse.

Mattias: Det blev bara så. Jag kände starkt för vårt tidiga material. Men så plötsligt en dag gjorde jag inte det längre, och då var det dags att gå vidare.

Dan: Dansmusik EP var ju ett experiment. jag minns när vi spelade in den. Det kändes verkligen som att vi gjorde den för folk som gillar att sitta och dricka ren sprit i en EPA-traktor …

Trots det hör man ju hur mycket ni älskar trumma och bas. Tog det emot att tona ner det där?

Åke: För mig tog det verkligen emot. jag älskar trumma och bas! Samtidigt tvingades man nu att tänka på hur musiken verkligen låter, och det blev superviktigt att varenda litet ljud lät så bra det bara kunde.

Dan: Kortfattat är det här mycket riktigt en törn i Åkes hjärta …

Åke: Både och. Den här skivan är inte så tjongig. Det gillar jag.

Mattias: En annan skillnad är att istället för att förlita oss på synth och dator, har vi spelat in det mesta på riktigt den här gången. ville vi ha trummor, spelade vi helt enkelt in trummor.

Kim: Precis. Vill man ha ett snyggt trumljud, då är det roligare att slå två träklossar mot varandra än att sitta och bläddra bland filer i ett ljudbibliotek. 

Åke: Dessutom har vi bättre självförtroende som musiker idag. Innan trodde jag inte ens att jag kunde spela gitarr i takt. Men vaffan, det kan jag ju!

Skivan är kort. Var det svårt att koka ner sju personers samlade erfarenheter till drygt 33 minuter?

Åke: Nej, jag tycker inte att det fanns mer att berätta. när vi hade gjort sista låten kände jag bara: klar! Sedan ville jag göra något annat.

Petter: Vi är sådana. vi gillar det snabbt och kort.

Mattias: Ja, allt jag ville säga finns där. Alla sidor av oss är på något vis representerade. Det är såhär vi är. Just nu.

Åke: Det är i och för sig inte något perfekt album, men det är ett steg på vägen.

En sak som sticker ut på debutalbumet är texterna. Det är något speciellt med dem. Vid första anblicken verkar de liksom glasklara och konkreta, men i samma stund man försöker definiera vad de faktiskt handlar om, skingras de likt en hägring man vill fokusera med blicken.

Mattias: För mig är det där en ständig balansakt – att inte vara för tydlig, men att inte heller vara alltför otydlig. Blir det för tydligt blir det ju overkligt, och då känns det inte heller längre ärligt.

Ambjörn: jag känner likadant. Det är ett grundläggande problem med språket, tror jag. Det är alltför begränsat och inexakt. Därför måste man vara lite svävande för att kunna fånga det som faktiskt är sant.

Ni balanserar ofta mellan allvar och humor. Däremot verkar ni avsiktligt undvika att vara ironiska?

Dan: Jag kommer ihåg att precis när vi startat Björnstammen, då kom det fram en kille till mig och frågade om vi var seriösa. Det är en så jäkla konstig fråga. varför ska han ha svar på det? Vad spelar det för roll?

Mattias: Jag är absolut ingen motståndare till ironi. Det kan ju vara kul. Men i slutändan är det faktiskt ett sätt att distansera sig, och det bör man vara medveten om. Att ta något på fullaste allvar är däremot väldigt blottande. Det är samma sak som att säga att man verkligen tror på något. Då finns det alltid en chans att det slår tillbaka, att man får stå till svars. Men så länge man bara är ironisk, då klarar man sig alltid.

Dan: Man är hal, liksom.

Åke: Tidigare har jag alltid tyckt att det är pinsamt att vara helt och hållet ärlig, att försöka göra något så bra som möjligt. Och om det är någonting jag verkligen gillar med Björnstammen, så är det att det aldrig är någon som skrattar åt en, oavsett hur fånigt eller dåligt det man gjort är. Jag menar, jag har själv vid flera tillfällen skrivit  något på fullaste allvar som blivit jävligt töntigt. Men det var ändå ingen som skrattade. Det är så jävla skönt. Då vågar man ju testa igen. Och igen. Och till slut kanske man faktiskt lyckas.

Är det ur den tanken ni hämtat albumtiteln Ett fel närmare rätt?

Klas: Alltså, jag trodde faktiskt att det där var ett vedertaget begrepp. Det var först när jag googlade det, som jag insåg att det inte är det. Jag blev helt chockad.

Åke: För oss är titeln nog snarast en upplevelse av verkligheten.

Mattias: Precis. Man kan ju aldrig göra helt och hållet rätt, men man lär sig ändå något av varje fel man gör. 

Åke: Det finns väl inte ens något som är hundra procent rätt. Men om det fanns, då  skulle man långsamt närma sig det.

Klas: Men visst hänger titeln också ihop med det vi pratade om tidigare, att det enda sättet att lära sig något, det är att bara göra det – om och om igen – tills man kan det.

Åke: Äsch, nu låter det ju som att vi har reflekterat skitmycket kring det här. Det har vi inte. Vi har hyrt ett hus och gjort musik. Det finns ingen hjärnfysik här bakom. Det råkade bara bli en skiva.

Åke, du sa tidigare att det här inte är en perfekt skiva, utan ett steg på vägen. Vet ni redan nu vad ni vill göra annorlunda nästa gång?

Åke: Allt, hoppas jag.

Mattias: Ja, det mesta. Fast lagom mycket.

Kim: Använda bättre mickar.

Ambjörn: Spela in mer live, det är jag sugen på.

Dan: Jag är jävligt sugen på att få uppleva att Björnstammen finns kvar. Är inte ni det?

Åke: Jo, men man får ju se hur man känner i höst. Vi får se om vi står ut med varandra …

Dan: jag skulle få en otrolig separationsångest om vi skiljdes åt. Just nu är ni min familj. Fullt ut. Ni kan ju inte bara skicka ut mig i mörkret. Det förstår ni väl?

Följ Den Svenska Björnstammen Tryck på hjärtat

Klas Isaksson: Evig Lycka
2014-11-18 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.