Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Känslor från magen

Han har gått från sångare i bandet Laakso till hyllad soloartist med samarbeten till höger och vänster. En lång resa där Markus Krunegård låtit magkänslan styra genom alla år. Som ständigt aktuell artist står soloalbumet "Mänsklig värme" närmast i tiden.

GAFFA | Av Maria Stacke
Söndag 2012-04-01 11:18
Foto: Jessica Lund

 

Sin första låt skrev Markus Krunegård när Estonia gick under. Låtskrivargenen aktiverades när han som 15-åring ville hedra de som omkom i fartygskatastrofen. 

– Jag hade nåt slags Jesuskomplex. Sen spelade jag upp låten för min kusin. Han var den största anledningen till att jag skrev låtar då, jag ville imponera på honom, Tornedalens Nick Drake. Jag brukade spela in allt på kassettband och skicka till honom och så fick jag svar. Det kanske fortfarande är det största som har hänt, att få respons från min kusin på låtarna jag skrev. 

Fanklubben har vuxit sig större sedan dess. Låtskrivandet har utvecklats. Senaste åren har han hunnit med att släppa soloskivor, startat upp Serenades, som blev We Are Serenades i samband med USA-lanseringen, med Adam Olenius och samarbetat med en rad artister som Mauro Scocco och Veronica Maggio.

– Ja, jag är så jävla driftig och duktig. Men det är inte så att jag går runt och söker aktivt efter samarbeten. Det har aldrig varit några arrangerade äktenskap, saker händer av sig självt när man träffar folk. Jag har svårt att fejka engagemang, oavsett om det är för en person eller rent musikaliskt. Jag blir ganska odräglig om jag inte är engagerad i det jag gör, det måste finnas en gnutta magi också. Och ja, det har blivit ganska mycket att göra, men jag är van och jag håller på att lära mig att släppa kontrollen, att kunna lita på att andra kan göra saker bra. Fast tyvärr blir det ju ofta dåligt.

Att släppa kontrollen är svårt, att få respons på låtar likaså. i alla fall för tidigt under processen. Senare åren har inte den äldre kusinen varit främsta bollplank när det gäller nya låtar. Markus Krunegård vågar släppa in fler personer nu, även om han är självsäker och ofta vet bäst, eller i alla fall mest, själv när det gäller de egna låtarna.

– Man vill inte ha respons för tidigt, det kan vara sårbart. Man ska speciellt inte spela upp låtar för folk som är oförlösta och när en dröm om att ge ut en skiva och bara säger en massa bittra saker. Respons från publiken är en annan sak, då är allt redan färdigt och ute i offentligheten. För egen del är jag ganska mån om att veta vad jag själv tycker innan jag släpper något. Man får reda på saker hur som helst, så då är det bra att veta vad man själv tycker så man kan hålla med de andra eller tycka att de är idioter. 

"Det var jobbigt ett tag"

Efter senaste året med Serenades, duon Markus Krunegård har tillsammans med Adam Olenius från Shout Out Louds, är det dags för en ny soloskiva. Senaste solosläppet var år 2009, då Markus Krunegård släppte dubbelalbumet Prinsen av Peking och Lev som en gris, dö som en hund. Han säger att det var en del stress inblandat i arbetet med de skivorna. En vän som brände ut sig och gick in i väggen, en annan som var mitt uppe i en skilsmässa och Markus Krunegård själv som verkade turnera konstant samtidigt som två skivor spelades in.

– Efter att jag släppte de två skivorna samma år var det ganska jobbigt ett tag. Det fattade jag inte då när jag var mitt uppe i det. Men det kändes som man bara turnerade och turnerade, utan anledning. Någon ringde och sa "du ska spela där och där", och då blir man såklart smickrad, och tänker inte efter om man orkar eller kan. Att jag då tryckte ur mig de där två skivorna samtidigt, det kan ju vara intressant att analysera om några år varför det blev så. Det kändes roligt, men det var ganska jobbigt.

Jobbigt eller ej, Markus Krunegård beskriver sin produktivitet som en outtröttlig cirkel. Men efter det stressiga år 2009, när han nådde kulmen av produktivitet och turnerande har han lärt sig ta det någorlunda lugnt. 

– Jag lärde mig att koncentrera mig på färre låtar när jag spelar in skivor. Att man inte behöver spela in 28 stycken, det räcker med tio. Så till den här skivan, Mänsklig värme, har jag lyckats skala ner det till tio stycken. Men det där med att turnera hela tiden är inget jag ångrar att jag gjorde heller. Det lär jag väl dessutom göra snart igen. 

Låtskrivandet har alltid varit enkelt för Markus Krunegård. Han spottar ur sig låtar som en jukebox. Lägg i en tia och tryck på några knappar i inspelningsstudion så kommer ett gäng låtar som på beställning.

 – Att skriva till Krunegård på svenska är en sak, skriva till laakso en annan. Jag har upplevt att skriva på svenska till mig själv har varit väldigt fritt och otvunget. Jag har någon konstig vilja eller behov eller vad det nu är som gör det. Det är roligt att skriva låtar. Men så har jag också ganska länge haft känslan av att varje låt man gör på något sätt är sist i ledet. Så det finns något mått av att man måste bevisa för sig själv att det inte är den sista i ledet, att det finns något kvar hela tiden. Det är ju inte ett jättebekvämt sätt att jobba på kanske. 

Det börjar med ett rim

Efter den där allra första Estonialåten har Markus Krunegård både lärt sig att rata en del låtar redan på idéstadiet och att låta andra växa fram helt innan han tar beslut om de ska med på en skiva eller inte. Han tänker ofta i albumform under skrivandets gång. Vilka låtar som passar in och vilka som inte fyller en roll tillsammans med de andra. 

– Kritiserar man sig för tidigt så blir det ju aldrig klart. Dels kan man ju kritisera direkt, man har en magkänsla. Hittar man nåt man tycker är intressant då är det lätt, men att hitta ämnet, det är ju det som tar tid. Om idén är forcerad så blir det krångligt och meningslöst. Har jag ett bra rim så börjar jag ofta där. "Jag är en vampyr jag suger och spyr", vad är det för något liksom, det är ju jättekonstigt. Men det är ett bra rim. Till den här skivan skrev jag 25-30 låtar och vissa blev klara direkt, andra tog längre tid. Men det är ingen idé att fila på saker till förbannelse, då blir det aldrig färdigt. 

Till den nya skivan har han släppt mer på kontrollen än förut. Till sina tidigare skivor spelade han alla instrument själv, förutom trummor, men den här gången ville han ha mer bandkänsla under inspelningsprocessen.

 – Vi hade en del livetagningar, vilket var kul, man får den där känslan av att bli lite överraskad. När vi spelade in med Serenades och gjorde mina tidigare soloskivor var hela processen ganska konstruerad. Man lägger en sak åt gången och sitter framför en dator. Nu hade vi för första gången en ganska traditionell inspelning med fyra personer i ett rum som bara spelar.

Ända sedan han började spela i band så har han ofta varit den som stått i fokus. Frontman i Laakso, sedan soloartist. Och kontrollbehovet som gör att inte många andra släpps in i skapandet av musiken. Har han för mycket kontrollbehov? 

– Jag har valt att ha medproducent, det är kul att dela den processen med någon annan. Men artisten heter ju Markus Krunegård och det heter ju jag också. Ingen annan betyder så mycket som jag gör i Markus Krunegård-bandet. Ingen annan orkar bry sig mitt i natten om detaljer heller. Det kan jag ibland känna att jag saknar, att bara spela, det är ju ett jävla lyxproblem egentligen. Men den omväxlingen skulle vara kul att ha ibland. Att slippa vara den som måste föra ut nåt, eller vara den som upplevs som trulig eller utåtriktad beroende på vad man har för slags dag. Att bara få spela. Vara med i något amerikanskt band som skiter fullständigt i hur dom ser ut, bara vara tjock och spela bas. 

Titeln på nya skivan, Mänsklig värme, beskriver Markus som klockren. Någonting som bara låter härligt, och något folk kan ta till sig. Han arbetar mycket på ren magkänsla och har svårt att förklara tanken bakom titlar och sångtexter. 

– Man skriver saker utan att tänka. När man kommer på något som känns klassiskt och bra så använder man det. Men mänsklig värme, det handlar ju om hela världen, det behövs mer mänsklig värme. Alla går runt som små satelliter i sin egen värld och snurrar runt dagens nyheter. Jag har inte utarbetat någon avancerad teori kring det. Det djupaste av allt är ju när det inte är särskilt genomtänkt, det finns mycket mer magi i det än i något som är helt uttänkt. Man kan få en annan dimension än i det uträknade som har en begränsning. Min process är alltid intuition och magkänsla.

När Markus Krunegård växte upp i Norrköping var han enligt sig själv en rastlös unge som aldrig kunde sitta still och aldrig orkade lära sig stava. I Norrköping hade han också sina första konsertupplevelser. John Fogerty kom till stan ett par gånger och Markus Krunegård lärde sig skillnaden på bra och dåligt mellansnack.

 – Första gången jag såg John Fogerty när jag var liten var han så jävla grym, hans mellansnack var så bra. Så kom han ett halvår senare, och det var exakt samma mellansnack, jag var så jävla besviken. Nu kan jag falla in i samma sak ibland, om man gör en lång turné. Men man kan ändra låtordning så det inte blir samma snack. Första mellansnacket tänker jag ut litegrann, det är det som leder folk in i konserten, det första man säger. Det är lite som att prata med en person man är nervös inför att träffa. Det är ju härligt om man får en bra start, istället för om man snubblar och spiller rödvin på personen. Efter första mellansnacket kommer det oftast av sig självt, men det blir absolut inte alltid bra. 

Skriver på en bok

Sedan något år tillbaka har Markus Krunegård skrivit på en bok. En bok som han inte vet om den någonsin kommer att få se dagens ljus, eller om hans ens kommer att kunna färdigställa. 

– Det är min Chinese Democracy, man ska aldrig prata om nåt innan det är klart. Musik har jag på nåt sätt utvecklat en magkänsla för och vet vad jag tycker är bra och dåligt. Att skriva utan musik är svårare, jag har inte utvecklat den magkänslan. Då blir det mycket läskigare, man blir så sårbar för att man inte vet själv vad man har gjort, eller vad jag tycker om det.  Det är jävligt imponerande med folk som lyckas få ihop det där med att skriva böcker. Jag vet inte om jag är förmögen att få ihop det. Så som jag upplever det, så är en A4 med text i arbetsinsats likvärdigt med att skriva en poplåt. Så en bok på två-tre hundra sidor är väl en tre hundra låtar. Det kommer ta lång tid innan den kommer och när den kommer kommer den att vara dålig. Och jag kommer vara botoxad.

 

Följ Markus Krunegård Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.