Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

En svängande koloss

Meshuggah verkar inte veta någon annan riktning än framåt. Nya albumet Koloss är byggt på samma visioner. GAFFA har träffat trummisen Tomas Haake.

GAFFA | Av Özgür Kurtoglu
Lördag 2012-04-21 11:12
Foto: Anthony Dubois

– När vi började ansågs musiken vi spelade som något väldigt extremt. Det fanns ingenting annat som lät som det vi ville göra och i viss mån lyckades göra, vilket såklart var något vi var medvetna om men ändå inte riktigt tänkte på så ofta som folk kanske tror. När du hittat din grej och du vet att den är just din, som vi gjorde så tidigt med Meshuggah, blir det enkelt att jobba och leva med. De nya utmaningarna och nya sätten att jobba vidare på, det blir ju det som vi istället väljer att lägga fokus på. 

Tomas Haake är precis som de flesta metalmän med bekräftad egensinnighet och dokumenterad musikalisk svårhet verkar vara, det vill säga den precisa motsatsen till det som han förväntas att vara: han är jordnära och öppen, underhållande och diskussionsvillig, en man som utmanar bilden av att det krävs ett stenansikte och noll humor för att skapa musik så komplicerad att upphovsmannen själv har svårt att förklara hur hans trumrytmer kom till, eller ens hur han spelar det. Han berättar med vad som verkar vara ett nästan lite skadeglatt leende att han njöt av att se sina gitarrister Fredrik Thordendal och Mårten Hagström nästan bryta ihop och gråta när Bleed från 2008 års ObZen sattes ihop och nästintill krävde styrketräningspass för att kunna spelas från början till slut. Han försöker förklara, med ett leende som skvallrar om hur oförståeligt men roligt han tycker att det är, hur han i en av de nya låtarna spelar ett trumparti i 216 bpm, och av någon anledning i en av alla studiosessioner som nya albumet Koloss byggdes under fick för sig att prova att spela det hela i valstakt. 

Vildare sväng

Det är en rätt rolig syn, att se denna otroligt begåvade musiker banka på bordet i hopp om att lyckas sätta ord på något som tog åtskilliga månader att producera och sedan ytterligare ett bra tag för att få kroppen att förstå och fungera efter de avvikande takterna. Att Koloss svänger väldigt mycket mer och vildare än något annat Meshuggah släppt tidigare hörs nästan omedelbart, ett musikaliskt val som kan misstolkas som enkelt och flera steg bakåt för ett band som aldrig verkat veta någon annan riktning än framåt, men som med råge tagit ut sin rätt på bandet.

– Jag tänker inte kalla det för en dålig sak, det är ju ändå väldigt kul och fascinerande att småsaker som en bpm fram eller tillbaka helt kan rubba sättet man spelar på. Exempelvis vet jag både mentalt och fysiskt hur jag spelar en låt på 108 bpm, jag vet var och när jag ska göra vad, det kommer naturligt. Men dra ner det till 107 bpm och direkt börjar kroppen säga emot, armarna vill spela när de inte ska spela, det är inte något som sitter lika bekvämt i ryggmärgen som det annars brukar göra. Därför är det svårare för oss i vissa av dessa låtar att spela med fokus på jämnhet och ett stadigt tempo, det är ofta mer utmanande än låtar som bara öser på.

Lämna det till Meshuggah att mitt bland all sin överjordiska teknikalitet och himlavalvsknäckande tyngd finna tid, plats, rum för att skapa ett album som svänger med sådan breddgrad och förvirrande landskap, men ändå över 54 minuter och 32 sekunder är kapabel att när som helst att foga permanenta whiplash–skador på de som vågar utmana det. Detta är bandet som gjort sig ett namn genom att till och med för den headbangande, ständigt festivalbesökande, genomsnittliga metal–lyssnarens öron vara "alldeles för metal" och "omöjliga att förstå". 

Marken skakade

Detta är bandet som när de spelade på Metaltown 2009 fick bananpiren att skaka enbart med sin musik, inte med skuttande fans hjälp, och som på en festival med Marilyn Manson och Disturbed som huvudakter närmast framstod som intellektuella rymdforskare. Och detta är alltså bandet som utan någon som helst gnutta av ironi eller tanke på eventuella reaktioner om dess eventuella klyschighet döper sitt allra tyngsta och enormt groove–orienterade album till Koloss.

– Albumet känns kanske lite som en monolit, så namnet Koloss kommer egentligen mer som en sorts förenklad beskrivning av detta väsen av något slag vi har på omslaget, som inte är riktigt gudalik och inte riktigt en djävul. Alla versioner av "colossal" eller "colossus" eller vad det kan vara är helt kört i graven, speciellt inom metal. Vi har aldrig haft en albumtitel på svenska heller, och … ja, vi kände att den bara måste heta Koloss. Det passar bra i Grekland också, där betyder det "rövhål" om man tar bort ett "s", haha.

Det har hunnit passera nästan exakt fyra år sedan Meshuggah släppte sitt senaste album ObZen, ett verk fokuserat kring idéer om att människosläktet funnit sin punkt av zen och upplysning inuti vedervärdiga ting, inuti det obscena och det obskyra. De fyra år som hunnit brinna upp medan bandet turnerat bakom sitt tveklöst mest populära album till dags dato ställer Tomas Haake, som inte verkar riktigt ha greppat att det gått sådan tid mellan de två albumen, att tiden gått så fort som den har. Dessa fyra år har innehållit större, vidrigare, tydligare föreställningar och vidare världslig spridning av det inneboende hat för varandra människor faktiskt verkar ha, och hur långt vissa är villiga att gå för att inte släppa ens en strimma av den makt som de oförtjänt belönats med, och till slut rättmätigt berövats. För ett band som Meshuggah, som ständigt blickat både vitt utåt och djupt inåt med sina verk och sina tematiska bakgrundstankar, kan det verka som en självklarhet att Koloss berör världens brutala förändringar, något bandets batterist håller med om men förklarar runt.

– Det kopplar ju till hur vi valt att skriva texterna och valt albumtiteln, att det är en koloss, en nästan gudalik varelse, en människa med alldeles för mycket makt och som styrande i totalitära stater, hur fruktansvärt illa det kan gå. Det finns inget genomgående tema på detta album, åtminstone inte på samma sätt som på våra tidigare, men det finns grejer som tar större plats textmässigt än andra grejer och det är ju egentligen saker som berör dogmer, doktriner, hur religioner fungerar i samhället. Eller ja, snarare hur dåligt de fungerar.

Följ Meshuggah Tryck på hjärtat

Metaltown bokar exklusivt
2013-02-20 (nyhet)
P3 Guld 2013
2013-01-20 (nyhet)
11 Essentiella – april 2012
2012-03-29 (artikel)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.