Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Den vita mannens blues

Efter att ha lagt The White Stripes på hyllan och ägnat sig åt diverse sidoprojekt är Jack White äntligen redo för att träda ut i rampljuset som soloartist med Blunderbuss.

GAFFA | Av Emily Mackay, översättning: Kirsi Räihä
Lördag 2012-04-28 15:36

Det är lite svårt att ha fokus på det som är verkligt och äkta när man befinner sig i det svartvitröda hjärtat av Third Man Records i nashville. Det är i sanning ett makalöst ställe du kommer till efter att ha korsat vinylbutiken i entrén och tagit dig igenom en lång och mörk korridor till Aladdins grotta. Svartvita foton täcker väggarna, uppstoppade djur står i givakt och varje del av rummet bjuder på en fantastiskt galen syn: en pingvin på kylskåpet, en stenbock bredvid den vackra stoppade soffan, ett enormt buffelhuvud över en svartvit tårta i form av en skivspelare. 

Det är en födelsedagstårta för alla anställda, vänner och familjemedlemmar, som har kommit för att fira third Man Records treårsdag. Förutom skivbolagets treårsdag är det också startdagen för Jack Whites solokarriär, drygt ett år efter att han och Meg White officiellt la ner The White Stripes. När gästerna på riktigt kalasmanér frossat sig mätta på tårta och färgglatt godis bjuds de in i third Man Records kombinerade konsertsal och inspelningsstudio. tillsammans med sitt nya kvinnliga kompband, som bland annat innehåller danska Margrethe Björklund på pedal steel-gitarr, kastar sig jack White ut på scen med White Stripes-låten "Dead leaves and the dirty ground". Men det låterinte som det brukar. Med kontrabas, pedal steel och violin blir låten fylligare och ... annorlunda, men fortfarande lika aggressiv och överväldigande. andra låtar framförs tillsammans med Whites nya manliga kompband och återigen gräver de i The White Stripes skattkista av låtar, men bjussar även på godbitar från the Dead Weathers och the Raconteurs, såväl som smakprov från nya soloalbumet Blunderbuss.

Dagen efter kalaset släpper White åter in oss på third Man Records huvudkontor, där det på dörren står "John R White II Esq; Family Dentistry." Varför tandläkare när möbeltapetserare, sångarens tidigare yrke, hade passat bättre?
– Att hamna i musikindustrin kan vara som att få tänderna utdragna, förklarar White med ett bländande leende.

 

Konsten att utmana sig själv

Precis som med The Dead Weather och The Raconteurs kom idén om Whites solokarriär till av en slump efter en till synes oändlig ström av unika samarbeten inspelade på third Man Records: allt från Tom Jones, komikern Stephen Colbert, Seasick Steve och Insane Clown Posse. Förra året skulle Wu-Tang Clan-rapparen RZa ha spelat in en singel i studion, men avbokade i sista stund. Jack stod då med både tid och musiker i överflöd.

– Så jag sa: Nåja, vi kan ju spela in några av mina egna låtar, berättar han med en axelryckning.

Tre års erfarenhet av att driva studio i Nashville, staden som vimlar av duktiga country- och bluegrassmusiker, har bidragit till att forma soundet i Blunderbuss.

– När Tom Jones dök upp och sa att han ville spela in Jezebel sa jag okej och satte mig ner för att klura på var jag kunde få tag på en harpspelare eller en pedal steelgitarrist. Vi ringde bara runt och hittade folk som hade tid. Det här sättet att jobba helt i nuet och där man inte kan räkna ut slutresultatet på förhand... det ger en speciell slags energi i studion.

Konserterna i Blunderbuss kölvatten utnyttjar samma spontana energi.
– Vi har ingen setlist. Två band. Ett med bara kvinnor och ett med bara män och med folk som aldrig tidigare har spelat i band. Vid lunchtid samma dag bestämmer jag mig för om det är männen eller kvinnorna som spelar på kvällen.
Könsuppdelade band kan ses som ett konstigt påhitt, men så är det inte.
– Det är en av de idéer som utmanar mig, berättar Jack. Idag kallar jag in ett gäng kvinnliga musiker och imorgon spelar jag in exakt samma låt med enbart män, och så ser jag om det blir nån skillnad. Hela grejen utmanar mig i rollen som producent och artist.

 

Att lägga ner The White Stripes

Jacks offentliggörande av den egna solokarriären påminner om att vi är många som fortfarande inte har kommit över att The White Stripes är slut. Och många är vi som alltjämt undrar: får vi någonsin se duon igen?

– Jag kan nog säga att det under inga omständigheter kommer att hända. Jag

ser ingen anledning till det. Vi har trots allt uttalat oss om att vi är färdiga med bandet – och vi menar det. Om vi blev tvungna att ändra oss kan jag bara tänka mig att det skulle vara om vi gick i konkurs och verkligen behövde pengarna. Men skulle inte det vara en sorglig anledning att återförenas? jag skulle förmodligen be om ursäkt samtidigt.

Var en av anledningarna till den officiella upplösningen av bandet att ge plats åt din solokarriär?

– Ja. Det var faktiskt en av anledningarna till att jag ville att Meg skulle fatta ett slutgiltigt beslut, så att vi kunde gå ut med det. Jag talade om för henne att jag så småningom – trots att jag vid det tillfället inte hade några konkreta planer – skulle spela in en skiva under eget namn, och inte ville mötas av trångsynta människor, som inte kan skilja på Jack White och The White Stripes. Och

jag är sedan länge trött på att få frågan om när jag ska spela in nytt med The Dead Weather. jag vet inte hur länge till jag hade stått ut med såna frågor, så nu var det hög tid för ett officiellt uttalande.

Folk frågar alltså fortfarande?

– Jag är säker på att frågan alltid kommer att komma upp. När vi jobbade med dokumentären "It might get loud" hörde jag folk fråga Jimmy Page om när Led Zeppelin skulle återförenas. Jag tänkte: "Jösses, är det det här jag ska få höra under 30 års tid?" Och Jimmy sa: "Ja, Jack. Det är det."

Även om the White Stripes hör det förflutna till och jack White är nutid, så lovar White att Third Man Records kommer att släppa en hel del arkiverat material med favoritduon. Men just nu ser han mest fram emot att publicera det gamla Document Records katalog.

– Blind Willie Johnson och Charley Patton ... Jag kan knappt bärga mig tills vi får ut skivorna i vår butik. För hade jag varit 14 år hade det varit vad jag hade köpt och gått igång på.

Och när det kommer till kritan är det just vad allting handlar om. För Third Man Records kan verka som en magisk plats, ett rymdskepp inklämt i Nashvilles industriområde, men i själva verket är det en fabrik för att skapa fler Jack Whites att förmedla den musikaliska gnistan med. Och precis som utgångspunkten i Detroit är Nashville en knutpunkt för familj och vänner, en plats där Jack White kan göra som han vill. Kan det bli bättre än så?  

 

Följ Jack White Tryck på hjärtat

Jack Whites keyboardist död
2014-10-15 (nyhet)
Jack White: Lazaretto
2014-06-17 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.