Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Söndag 2012-05-06 14:45

Kickar och musik, kärlek och sprit

Joel Alme har aldrig varit en artist som gjort det lätt för sig. Snarare tvärtom. Med tredje albumet A Tender Trap på väg ut tog han tåget tillbaka till Göteborg med GAFFAs Johan Lothsson.

Av Johan Lothsson
Foto: Anna Ledin Wiren

Senaste gången jag träffade Joel Alme var på en gata mitt i Oslo. I sin vänstra hand hade han sin blivande fru, som också senare skulle föda deras dotter. I den andra handen bar han en bag-in-box med vin. Av upprymdheten att döma var lådan inte tung att bära.

Detta var i februari 2009 och Joel Alme var i Oslo för att visa upp sig för internationell musikbransch. Han hade släppt sitt debutalbum året innan. Ett punkigt och romantiskt epos från en ynglings hjärta, utan en bekymmersfri bana vidare i livet. Fascinerande, givetvis, då många klassiska debutalbum skapats på samma svajiga existens.

A Master of Ceremonies togs emot med öppna armar av musikmedierna. Det var en kompisproduktion med Björn Olsson och Martin Elisson som närmaste understöd, utgivet av Sincerely Yours. Men vad händer sen, när man inte säljer några skivor, inte är ute och spelar och rider på uppmärksamheten?

Livet efter debuten

Vi återses för första gången sen Oslo på perrongen på Stockholms central en fredagseftermiddag i slutet av mars.

– Jag har väl alltid haft en drivkraft att försvinna iväg, bara dra ifrån allting, säger Joel Alme. jag har alltid skitit i vad som händer med mig själv. alla har väl haft någon slags eskapistisk sida, men då hade i varje fall jag det, och det finns en bit av det kvar, att det nästan tillhör musiken på nåt sätt. att man försvinner och lämnar det gamla hela tiden.

Vi väntar på ett tåg som skall ta oss ner till Göteborg. Staden och det destruktiva livet Joel Alme lämnade när han bildade familj efter debutskivan.

– Nu är det ju bara som den här saken att vi skulle träffas, fan vad gött och barasitta i bistron och dricka, det är lika stor kick som det man var ute efter innan. Det svarta hålet som man hade innan. jag behöver inte dricka lika destruktivt och det är ganska skönt.

Joel Alme står i färd med att släppa sitt tredje album, det andra på det större och mer kommersiella skivbolaget Razzia Records. Det första albumet på Razzia, 2010 års Waiting For The Bells var något helt annat än debuten: det var första gången någon betalade för inspelningen, låtarna var kanske inte lika bra som på första skivan, Joel Alme med sitt nya liv i huvudstaden förlorade lite av sig själv i sound med manér från den klassiska soulen.

– Med den andra skivan svek jag familjen och skivbolaget, säger han och lutar sig fram. Jag kan tro att min fru inte älskar mig om det inte går bra med musiken.

Så i början av arbetet med sitt tredje album sökte sig Joel Alme tillbaka till rötterna, tillbaka till Björn Olsson och västkusten. Men det fungerade inte, det var på väg åt samma håll igen, mot stilhärmning. Han började istället om.

– Jag tänkte att jag gör om allt, gör det mer melodiburet så att det inte blir en pastisch av den musiken jag gillar. Man ska skita i hur det låter bara känslan är rätt. Och så följde jag bara den känslan hela tiden. att jag inte släpper ifrån mig någonting om jag inte får en euforisk kick. Jag tycker inte att andra skivan är dålig men den är ett luftslott.

– I efterhand kan jag känna att jag var lite långt från mig själv, jag fick ju barn precis då. Kände mig inte så hemma i Stockholm. För att kunna sätta sig och göra något bra måste man vara nära något och inte lämna ifrån sig det utan att få en riktig kick. 

Aldrig på framsidan av Café

Tåget mot Göteborg rullar ner genom landet. Det är en sorglös fredagsstämning i bistron där vi sitter och dricker rödvin.

Vad tänker skivbolaget Razzia om dig tror du?

– De tycker nog att jag är en grym låtskrivare och gillar mig som person. Ibland kan jag tänka cyniskt att jag håller kvar dem i ett kreddigt fack. Om jag ska vara ärlig kan jag inte säga att jag tycker om Timo Räisänen eller Maia Hirasawa, den musiken tilltalar inte mig så mycket. Men Razzia gillar ju det och det har väl sålt bra. Jag kan gilla Säkert!, hon gör ganska fina låtar.

Men vad tror du de har för förväntningar på dig?

– Jag tror att de har ändrat sina förväntningar. De trodde nog att den förra skivan skulle slå mer. Att den skulle bli Oskar Linnros-aktig, nu har de nog accepterat att mina skivor inte slår så.


Du gör inga hits på det sättet.

– Nej, exakt. Men det har jag inte för avsikt att göra heller. jag kommer ju aldrig bli den som är på framsidan av Café. De artisterna jag själv gillar, som till exempel, Jonathan Richman, tar det en jävla tid för och man vinner på det i längden. 

Om inte den här nya skivan blir ett kommersiellt lyft så kanske …

– … Det kommer den inte bli heller. Men den kan ju ge mig chansen att få förtroendet att göra mer. Men det beror på vad man menar med kommersiellt lyft. Om man tar Oskar Linnros, jag har ju träffat honom och jag tycker han är jävligt schysst person, men redan där kommer ju kläderna före, man är liksom modeskapare, man är lite snygg, man är en ganska affärsinriktad personlighet. Man har många saker i sitt liv som gör att det ska gå bra. Hade det inte gått bra med musiken hade det kanske gått bra med något annat. 

– Jag har musiken, sen har jag inte så många andra grejer jag känner att jag är duktigt på. Och som man, eller vad fan man nu ska säga, har jag inte heller så mycket att komma med, inget körkort, tjänar inte överdrivet mycket pengar. Och det gör ju att i den världen, om man går på grammisgalan, så känner jag aldrig att jag är under någon. Däremot. Utan att säga det på ett fult sätt, vill jag bara krossa dem så där, känslan att det här vill jag aldrig tillhöra. Jag vill aldrig att de här människorna ska komma fram och pussa mig på kinden. Det vill jag aldrig och det är en drivkraft i sig.
Jag förstår precis vad du menar.

– Och den visionen måste man ju hålla. För släpper man på den lite bara, känner skit samma jag bara kör på nu och gör allting som de här människorna säger, då förlorar man sig själv istället.

– Att inte passa in i mängden är ett väldigt enkelt sätt att inte bli en kommersiell artist. Man super bort sina chanser. Det låter löjligt att säga det, men har man tur så är man lite fuckad i hjärnan, det gör att man ändå behåller någonting.

"Hela grejen är pojkrumskänslan"

Ju närmare vi kommer Göteborg desto stimmigare blir det i bistrovagnen. Joel Alme kommer tillbaka från en kisspaus.
– Hur mycket är det i en sån där? säger han och pekar på vinflaskorna.

50 centiliter? Nej 37.

– 37?

– Man måste fråga sig om man vågar ta sin tid? alla vill ha snabba framgångar.


IFK Göteborgs inmarschlåt, Snart Skiner Poseidon, som du skrivit har blivit populär. Hur känner du inför att sjunga mer på svenska?
– Det är mer att jag inte har lyssnat så mycket på svenska låtar. Det enda positiva med det skulle vara att det blev mer lättillgängligt. Men rent musikaliskt så känner jag nästan att man behöver ett helt liv att hitta sin egen röst. IFK-låten var ju en grej, men jag behöver nästan tio år till att sjunga på svenska för att överhuvudtaget kunna släppa något på svenska.


Hur kände du att det fungerade på IFKlåten då?

– Det var ju bara en låt, jag hade inte kunnat göra en hel skiva så faktiskt.

Även om det tar tio år, är du främmande för det?

– Jag kommer nog aldrig att göra det. jag har inga inspirationskällor där. Varför ska jag göra det? 

Alla som går över säger "det är så jag pratar och tänker", att det ligger närmare helt enkelt. Men du tänker inte så?

– Nej. Det är ju lite vad man gillar. Jag kan bara associera till en viss typ av musik som ger mig en kick och jag vet inte varför jag skulle ändra på det. Det är mer i kommersiellt syfte då, men nej det skulle inte gå.

Har du fått förslag på samarbeten i Stockholm?

– Jo, men jag kan inte samarbeta. Hela min kick, det som jag bygger mitt musikintresse på är att skriva låtar och resten kommer i andra hand. Jag tycker inte att det finns en enda person i hela Sverige som jag skulle vilja sitta och skriva en låt med. Det finns ingen som jag kan hämta något ifrån, jag måste göra det på mitt eget sätt annars får jag ingen kick. Hela grejen är pojkrumskänslan, annars är det meningslöst. 

– Du vet om det kommer in en tjej som ska köra, så ska det socialiseras och man ska säga "gud vad du är bra" och "du är också bra".

Som Keep Company, med Titiyo och Teodor Jensen.

– Ja, men vad heter det här? Så mycket bättre? alla bara fascineras av varandra, som om att alla har tagit massa koks. Så där är man ju inte som person … inte jag i alla fall.

– Det finns inte en enda artists värld som jag skulle vilja ta in i min värld. Jag vet ingen. Ingen svensk. Inget nytt amerikanskt, inget. Inga som jag imponeras av så mycket att jag faller för det.

Hur ser det ut när du jobbar med Björn Olsson då?

– Han har ju snott från mig. Någon grej till Håkan, och till Mando Diao som han bara tog rakt av så där. Sen har jag tagit något av honom också någon gång. Så det har mer varit så, inte att vi jobbar ihop på det sättet.

– Sen är det väl så att jag byggt hela min musikgrej på det. jag har ju ingen plan så där hur jag ska ta min musik framåt. Det är väl lite synd faktiskt, men jag vet inte, jag bryr mig inte.

Joel Almes telefon ringer och han svarar: "Hemma finns det fyra fiskpinnar, tre Chicken Mcnuggets, fiskpudding, kapris, pasta och såna grejer. Det finns paprika och så ligger morötterna där och så finns det en halv gurka. Det kan ju va så att du måste handla mjölk. Flingor och blöjor finns."

Synen på lycka

I Göteborg skiner solen över Drottningtorget när vi promenerar ut från stationen.
Joel Alme ska titta på lokaler att lägga releasefesten för kommande skivan A Tender Trap i. ett album som kombinerar den första skivans starka melodier och den andra skivans höga ambitioner, med ett låtskrivande ekande av 60-årig popmusikhistoria och evighet.

Vi hamnar istället på Ritz där det spelas sällsynta northern Soul-singlar på vinyl för bankfolk och man kan väl säga att jag och Joel ligger lite före after work-gängen. Vi slår oss ner på uteserveringen med drinkar.

– Jag har förstått att det är en jävligt viktig grej för mig med musiken, att det är något som jag inte får slarva bort. jag får inte supa eller knarka bort den.

– Hade musiken försvunnit hade jag inte skjutit mig i huvudet men om det hade hänt något med mina barn hade jag gjort det. Men hade jag fått ta bort musiken hade jag aldrig varit lycklig.
Joel Alme sveper sin andra rom och cola.
– Van Morrison älskade Danmark, han flyttade till Köpenhamn och bodde där ganska länge. De har ju lättare att få tag i öl och vin.

Danskarna är världens lyckligaste folk enligt undersökningar.
– Världens lyckligaste folk … att vara lycklig det är ju att inte sakna behovet av lycka. Att inte ens tänka på lycka.  

Följ Joel Alme Tryck på hjärtat

Joel Alme: A Tender Trap
2012-05-07 (recension)
11 Essentiella – april 2012
2012-03-29 (artikel)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.