Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Lördag 2012-06-02 10:30

Sveriges kaxigaste band tar av munkaveln

Fem år har gått sedan The Hives senaste album. En period i deras svartvita värld som mest varit svart. Men nu är de tillbaka som vi känner dem med oneliners och obstinat rock.

Av Özgür Kurtoglu
Foto: Håkan Moberg

I The Hives ser man Sveriges absolut största, bästa och även vackraste slynglar. De är aningen dryga, ständigt uppnosiga, är och har alltid varit mer än säkert fast i någon allvarlig grad av storhetsvansinne och de är oändligt älskade för det som bäst kan beskrivas som ett "osvenskt beteende".

Den högljudde frontmannen Howlin' Pelle Almqvist och hans medmusiker gillar spex, de är alltid klädda i någon ny utstyrsel som glatt gläntar bakåt mot 50-, 60- och 70-talet, och låter alltjämt bara som ett enda band aktiva i världen just nu: The Hives.

Nu är de tillbaka. Efter ett par år där de knappt verkade gå att upptäcka på radarn förutom vid enstaka spelningar, gästframträdanden och svarta rubriker har de nu satt ihop ett album döpt Lex Hives. Ett album där de högfärdigt och korrekt använder sig själva som ett exempel för hur det hela låter. Eller, för hur de anser att allt bör och ska låta.

– När vi började känna oss redo att spela in låtarna, ja, då hade vi omkring 150 låtar med oss in i studion, säger gitarristen Nicholaus Arson. Det är inte en siffra eller mängd musik man bara viftar bort. Du går in och jobbar ner låtarna tills det knappt är ett dussin kvar och lägger resten åt sidan, och det tar en jävla tid också eftersom det inte är några skräplåtar vi skriver. Mycket av det som inte kommer med är bra nog, ibland bättre, än låtar
som hamnar på ett visst album. Och då
får de helt enkelt ta plats på nästa album. Om det är bra nog bland de låtarna, det vill säga.

Howlin' Pelle Almqvist bryter in.
– Det är ju det som är, ska vi säga, skönheten med den musik The Hives gör. Visst är den enkel på sina sätt och direkt och allt det där, den är lätt att känna igen och något som vi alltid burit med stolthet är att det ändå alltid låter som The Hives och ingen annan.

Den svåra tystnaden

Någonstans precis i mitten av den tid
som passerat sedan släppet av The Black and White Album, som kom 2007, och Lex Hives började det plötsligt, för den första egentliga gången i bandets karriär, bli tyst om och kring The Hives. Det femte, och nästan färdigställda, albumet blev uppskjutet på obestämd tid och om det inte hade varit för det faktum att det helt går emot den karaktär bandet är världskända för att ha hade en paus inte bara varit förståelig utan också välförtjänt. Men det var någonting helt annat som tystade The Hives och rubbade den vardag som då innehöll headline-platser på festivaler där det delades scen med bland andra Foo Fighters och Queens of the Stone Age ena dagen, och samarbeten med Cyndi Lauper och N.E.R.D. den andra.

Sveriges kaxigaste band tystnade, och det var inte utan vidare. The Hives var, liksom ytterligare ett antal stora svenska band och artister, indragna i en ekonomisk tvist som eskalerade. Idag bemöter de ovissheten kring hela situationen med bistra miner och oförståelse.

– Vi har haft chansen att prata om detta i flera år nu, tre-fyra kanske, av och till. Men under en pågående rättsprocess är det inte en god idé att prata om det, säger Nicholaus Arson.

– Det är ju egentligen för att det är en skitstor grej, det är det ju, och detta har funnits där jättemycket men det är ingen bra idé att prata om för att det hinner gå många varv innan det hinner gå upp i rätten. Vi sköter hellre sånt här i rätten där det ska skötas istället för att hålla på och snacka massa skit i pressen, säger Pelle Almqvist.

– Det viktigaste är ju att vi bara pratar om det en gång och då gör vi det i de uttalanden som vi ger i rätten, för att det är där vi måste koncentrera allting, säger Nicholaus Arson. När vi pratar om det utöver det så blir det liksom "men du sa såhär, här och här, och sen sa du såhär där" det känns jävligt oviktigt för oss. Det här tar tillräckligt med tid från det vi håller på med i alla fall, det känns liksom lönlöst för oss att lägga en enda sekund mer på det då. När det bara är en sida som snackar skit kan ju folk tänka "men fan, vad är The Hives för jävla skitstövlar egentligen?", men vi bryr ju oss helt enkelt inte om det.

– Anledningen till att vi inte pratar om det är ju att om vi hade tagit alla chanser vi fått till att prata om det så skulle vi aldrig bli klara med den här skivan. Allting som
 vi gör handlar om att vi måste koncentrera oss på det som vi tycker är viktigt, och det här är ju det som vi är tvungna att prata om mellan varven, och vem vill ha som hobby att prata om det här? Det som är roligt är att hålla på med musiken.

– Det var ju såhär att de som har haft hand om våra pengar sa huxflux att det helt plötsligt var slut på alla pengar, och inte nog med det så var vi skyldiga massa andra människor en massa pengar. Och det blev mer och mer pengar för varje gång man frågade utan att man hade någon jävla aning om hur det hade gått till. Och då uppdagades det att de har förfalskat och ljugit under flera års tid för att dölja att de har skickat våra pengar överallt i hela världen hur som helst och tyckt att ... ja, de har nog bara blivit helt jävla galna och trott att de får göra vad fan de vill med våra pengar. Det tycker inte vi, säger Pelle Almqvist och forsätter:

– Det handlar inte bara om våra pengar. Alla som har haft sina pengar hos det här företaget, det är ju The soundtrack of 
Our Lives, Timbuktu, The Cardigans och allt vad det är. Och sen har ju några av de här banden valt, i större utsträckning än andra, att tro på de här mytomanerna och bedragarna. Och det har ju lett till en massa rättsprocesser. Det är väl ungefär det man kan säga. vi vet ju att vi har rätt. Men det här har tagit extremt mycket tid och energi under de senaste åren och också lett till att vår skiva tagit längre tid att göra för att det helt enkelt inte är kul att hålla på med musik om man hela tiden måste ha att göra med en rättsprocess. Man tappar lätt suget när man kommer till replokalen och får en massa mejl om stämningar.

Det märks att detta, diskussioner om pengar stör och sitter inte riktigt helt bekvämt med The Hives. De annars så animerade killarna stannar plötsligt till i sina rörelser med hattar, skjortor, och smink, och spetsar märkbart öronen.

Skivbolagsrepresentanten lyfter på huvudet för att kolla om det överhuvudtaget finns på tapeten att diskutera den ekonomiska härvan, både ur en laglig aspekt, och ur personlig vinkel. Pelle Almqvist stirrar ut ur fönstret i några sekunder och ser ut att leta efter rätt ord att försöka börja prata om det, hans bror sitter några meter bort och grimaserar illa. Och det märks att det påverkat den självklara enkelheten som The Hives tidigare förkroppsligade så väl och majestätiskt. Imagen, ljudet, konceptet och utförandet var alltid fläckfritt, klanderfritt, omedelbart i sin leverans.

– Vi har ju inte varit i domstol än, det tar ju lång tid sånt där, tar ju flera år att få en dom. Därför har vi också valt att inte prata om det i pressen till exempel; dels för att det är jävligt osexigt med rockband som håller på och gnäller en massa om domstolsprocesser, och dels för att det helt enkelt inte finns någon poäng med att prata om det förrän det är färdigt. Det är såhär det blivit, det håller på fortfarande, så det är extremt skönt att vi är klara med skivan nu så att vi kan hålla på med något annat också. så att vi kan få vara The Hives igen och resa runt världen och spela och vråla och banka huvudet i publik, säger Pelle Almqvist.

Från punkrötterna till de stora festivalscenerna

Solen är på väg att tacka för sig ute i den kaliforniska öknen medan de sista artisterna förbereder sig för att stänga årets andra upplaga av Coachella. Festivalen visar sitt rätta ansikte för det band som återigen ges, eller snarare tar, stort utrymme inte bara på scen och utan också hos USAs största musikmedier.

The Hives har sin vana trogen gjort en högenergisk spelning – en som återges som en av tillställningens mest minnesvärda och underhållande, och howlin' Pelle Almqvist har stilig i frack och nästan självlysande i solskenets skugga valsat omkring med publiken i sin hand. De cirka 40 000 där ute på gräset framför scenen jublar rakt igenom konserten, tills de inte ens kan se bandet längre, och de hundratusentals som följt festivalens första helg via YouTube har i efterhand hyllat den svenska kvintetten ytterligare.

– Det sitter ju i muskelminnet, säger Nicholaus Arson. Så det går aldrig riktigt bort men denna veckan har det litegrann handlat om att få upp en gigkondis igen. Nu blir man tömd i tre dagar efter en spelning, och det enda man riktigt vill ha är pasta och godis. Vi vill att det ska vara jobbigt att spela musik, det ska vara fysiskt och det ska ha kämpats med musiken, annars känns det ju lite fel.

– Jag kan ju tycka att det är coolt att
 stå lite still på scen också, det ser ju för jävligt ut med röjande keyboardister till exempel. Det funkar bara om man är Jerry Lee Lewis. Men med den typen av musik vi spelar ska det ju vara lite hetsigt, lite galet. Det ska vara lite på liv och död ändå, tycker jag, säger Pelle Almqvist.

Inom loppet av en och en halv månad har alltså detta gäng i princip gjort en karriärslång resa från gräsrötterna till festivalscenerna. De har gjort en spelning på det mindre rockhaket framför endast familj och vänner. De har anammat sina punkrötter och brottats med svettiga tonåringar
i ett minimalt utrymme utan varken luft eller plats. De har gjort en hemlig spelning som lockat till sig köer på flera hundra meter i centrala stockholm, och levererat på scen framför de strax över tusen personer som lyckats ta sig in och sjungit 
med i låtarna. Och inte långt därefter har de flugit över Atlanten för att spela med punkfavoriterna i The Bronx och de nyligen återförenade vännerna i Refused, men framför allt fullkomligt ägt en av den amerikanska musikindustrins största och mest mediebevakade scener. Två gånger om.

Konkurrens på scenen

I en av bilarna som tar medlemmarna i The Hives från fotostudion i Hammarby Sjöstad till Universal Musics kontor i Stockholm sitter Howlin' Pelle Almqvist och pratar med sin skivbolagsman. De diskuterar ett band som spelade den lediga dagen i slutet på den där marsveckan som The Hives inte själva höll hov på, en annan kvintett som Pelle och hans bandkamrater spelade med för mellan 15-20 år sedan och som de ska spela med i USA bara några veckor senare. Situationen får frontmannen att tänka både bakåt och framåt, och reflektera kring den intensiva vecka de precis spenderat i stock- holm som startskottet på en flera år lång period av ständigt, efterlängtat, turnerande.

– Alla som såg Refused i Umeå sa att det var helt jävla fantastiskt. Det kanske blev lite för mycket hajp men det var verkligen sjukt jävla bra. Det är rätt att de gör det här nu, det tycker jag. Vi har ju kört hela denna tid som de varit borta, vi spelade med dem innan de la av och det påpekade jag ju häromdagen på Debaser Medis. Och det får ju en att tänka till lite, varför man själv spelar i band, spelar live och turnerar.

– Det enkla svaret till varför vi gör detta, till varför vi började spela i ett band från första början och ser en poäng med att fortsätta nu är att vi inte har hört någon som gör det vi gör lika bra som vi gör det. skulle det komma ett band som är bättre, inte är lika bra för det finns ett par sådana som är nästan där vi är, men som rakt igenom är bättre ... ja, då skulle vi känna oss utmanade i alla fall.

Följ The Hives Tryck på hjärtat

The Hives-vanen bortskänkt
2014-01-09 (nyhet)
The Hives: Cirkus, Stockholm
2013-01-31 (recension)
The Hives: Lex Hives
2012-05-30 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.