Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Rusar vidare genom livet

London. Berlin. New York. Det går inte att ta storstäderna ifrån Bloc Party, som har gjort det hektiska och accelererande livet till sitt signum. Nu står Peace & Love och albumsläpp på tur. GAFFA träffar frontmannen Kele Okereke i ett pulserande London.

GAFFA | Av Daniel Magnusson
Onsdag 2012-06-27 15:34

Ett stilla hav av ansiktslösa människor, alla bär på historier ingen har tid att höra. Dörrarna öppnas, ett tåg av kött och blod tar fart, dörrarna stängs. Nästa anhalt. Moorgate, Barbican, Farringdon. En bagel och en coke på vägen. Look right, försvinn in i anonymitet.

London en helt vanlig dag i juni är som att kliva rakt in i en Bloc Party-låt, minus kokain- och neonstänk. Staden inger på samma sätt en fascination för det där uppvridna och ohållbara tempot. Till vilken nytta, frågar man sig.

Storstadshets, ett ämne Kele Okereke har återkommit till med jämna mellanrum. Men på John Henry's, i närheten av Caledonian Road, sitter han med lugnet.

– Jag har alltid levt i stora städer och jag älskar allt det hektiska som staden för med sig. Jag älskar att man kan göra vad man vill när som helst på dygnet. Det stora testet för mig hade varit att leva ute på landsbygden.

Kele passar på att ta en tugga från den välskurna sandwichen. Väggarna runt honom bär på signerade foton: ett ungt och ostajlat Coldplay, en George Michael i klar 80-talspose straight from the Vogue, uppnosade Oasis under eran med Bonehead och Guigsy vid bröderna Gallaghers sida. Musikkomplexet John Henry's andas historia och luktar elektricitet. Kele stammar till på första stavelsen när han får frågan om han skulle kunna lämna det här för det lugna livet på vischan. Men ett beslutsamt svar följer.

– Jag skulle gärna prova på det någon gång. Jag kom precis tillbaka från New York, och det var intressant att leva i en av världens mest hektiska städer. Att komma från London, och se vad som skiljer städerna åt, vilket egentligen inte är så mycket.

En boxare i New York

I New York fyllde Kele 30 år. Där gick han gata upp och gata ner utan några direkta tankar om att komma någonstans. Han berättar om en sex månader lång vistelse som enbart handlade om att stanna upp för en stund och iaktta andra. Att fascineras av den på många sätt extrema mentalitet som många i staden bär på.

– Det är en ganska speciell skara människor. Tar man inte chansen i den staden hugger någon dig i ryggen och tar den ifrån dig, säger Kele som i sin tur valde bort karriären för en stund. Fokus hade sedan tidigare legat på hans solokarriär, som tog fart med albumet The Boxer. Även om solodebuten skedde 2010 sammanfattar skivans titel hans nyvunna upplevelser i det stora äpplet, då han i intervjuer har förklarat valet av titeln med att: "som boxare kan du endast förlita dig på dig själv för att kunna nå någonstans. Även om du tar slag på slag måste du hålla fokus på dina prioriteringar och köra på. Jag tyckte att det var en inspirerande bild".

I New York påbörjade också ett återförenat Bloc Party sitt fjärde giv, som går under den passande titeln Four. Att inspelningsproceduren hamnade i just New York var enligt Kele en kompromiss.

– Om jag ska vara helt ärlig så hade jag helst velat spela in skivan i Los Angeles, då jag vid den tidpunkten hade varit i New York i sex månader och var sådär intresserad av att spendera ytterligare tid i staden. Jag trodde det skulle bli en tuff tid men det gick faktiskt ganska smärtfritt, det var ganska varmt och det hjälpte. Önskan var dock från början Los Angeles, men då ingen annan i bandet var intresserad blev kompromissen New York.

Här bekantade gruppen sig med Alex Newport. En producent som hade nått god status via jobb med bland annat At the Drive-In och Mars Volta. Kele beskriver Alex Newport som en krävande person med idéer gruppen ej var vana vid.

– Vi gillade hans tidigare arbeten och det var viktigt för oss att jobba med någon som kunde fånga vad vi gjorde för stunden istället för att manipulera alla bitar i efterhand och använda massa overdubs.

Intressant, för ser man på vad Alex tidigare har sysslat med får man intrycket av att han är lite småtokig i detaljer och gärna vill finputsa in i det sista.

 – Det vill han gärna, men i vårt fall var uppgiften att föra in alla detaljer i ett livesammanhang så gott det gick. Det krävde i sin tur väldigt mycket av oss. Men det var det värt.

Kele lutar sig tillbaka för första gången och tittar bort mot replokalen. Några minuter tidigare har väggarna vibrerat av toner från Hunting for Witches, Banquet och förmodligen ett och annat spår från augusti-släppet Four. Bandet har stängt in sig på John Henry's, ett flervåningshus där till åren komna britpoppare glider runt och är upptagna med sina mobiler. John Henry's är också något av ett vattenhål för musiker, som jagar ny backline och rum att utnyttja den i. Kele berättar att hans Bloc Party planerar att stanna här under en tre veckor lång period för att komma tillbaka till gammal form. Med nytt material som har för avsikt att spegla Keles 2011. När han firade in sin 30-årsdag ensam i en helt ny stad. Utan att gå in på exempel menar han att förra året var ett händelserikt år. Och ser man tillbaka på verk som A Weekend In the City, ett konceptalbum om storstadens lockelser och återvändsgränder, och Intimacy, som behandlar ett svidande uppbrott, kan man räkna med att Four ger en del raka och öppenhjärtiga frågeställningar. Den här gången står världens åttonde största stad för kulisserna, och fick ta över när London och Berlin blev för litet. Man kan liksom aldrig ta storstadspulsen ifrån Bloc Party. Därför är det med ett leende Kele tar emot omslaget till albumet A Weekend In the City.

– Vad jag ser? Jag ser en motorväg och bilars ljusslingor. Jag ser en öde fotbollsplan.

Ser du något mer?

– Jodå,… den här bilden handlar om att människor rusar genom livet. Du vet, the pace of life.

 

 

SIDESTORY: Rykten, spionage och lögner

I september, 2011, rapporterades det att de övriga medlemmarna i Bloc Party var beredda att hitta en ny sångare, då de tröttnat på att vänta in Kele Okereke och hans aldrig sinande solokarriär.

Dagen efter publicerades ett något vagt nyhetsinlägg på gruppens officiella hemsida med rubriken "Bloc Party Is Still Bloc Party". Inlägget bestod i sin tur av en Simpsons-aktig illustration av alla bandmedlemmar, inklusive Kele.

Kele å sin sida la upp en bild av bandet på sin blogg, med överskriften "God Bless Bloc Party". I inlägget frågade han sig hur en audition för positionen som sångare skulle se ut: "Jag undrar om de skulle låta mig sitta i panelen och vara domare i stil med Tyra Banks".

Hela historien visade sig vara falsk från början till slut. Kele reder ut soppan:

– Jag har en förmåga att emellanåt ljuga under intervjuer. Det blir gärna att man svävar iväg när man får samma frågor gång efter annan. I någon intervju sa jag något i stil med att jag hade spionerat på de andra i bandet och upptäckt att de repade utan att säga till mig. Jag trodde aldrig att min lögn skulle bli en sådan stor grej.

 

 

Följ Bloc Party Tryck på hjärtat

Bloc Party: Four
2012-08-18 (recension)
Bloc Party: Fantasia, Peace & Love
2012-06-30 (recension)

Följ Peace & Love 2012 Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.