Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Lördag 2012-08-04 14:53

Protestsånger iklädda Brooklyns färgskala

Dirty Projectors är tillbaka med sitt sjunde album på tio år. Frontmannen David Longstreth berättar över telefonlinjen från New York om Swing Lo Magellan, färgstarka låtfascinationer och om att inte kunna göra uppror.

GAFFA | Av Simon Christensen
Lördag 2012-08-04 14:53
Foto: Jason Frank Rothenberg

"A double espresso please" är de första orden som Dirty Projectors huvudrollsinnehavare, den intensiva låtskrivaren, producenten, multiinstrumentalisten och sångaren David Longstreth yttrar i sin mobiltelefon när GAFFA lyckas komma igenom till den rätta tidszonen. Longstreth är mitt i en förmiddagsbeställning av kaffe i Brooklyn, new York, där Dirty Projectors de senaste fem-sex åren har varit en del av den experimenterande pop-scenen som satt dagordningen i indieland.

I mitten av bandet och musikkollektivet Dirty Projectors står David Longstreth, som under årens lopp har introducerat en personlighet likt bland andra Ezra Koenigs (Vampire Weekend), Chris Taylors (Grizzly Bear), Raleigh Moncriefs och Nathan Micheeks (Hospitality), som var och en blivit kända i sina respektive grupper.

Efter konceptalbumen The Getty Adress (2005) och Rise Above (2007) har bandet dock särskilt präglats av sångerskorna Amber Coffman, Haley Dekle och Angel Deradoorian eftersom kompositionerna blivit ännu mer harmoniskt känsliga och uttrycket styrs av särpräglat afrikanskt slagverk och vackra kör- och vokalharmonier; gärna acapella eller med få instrument. Det är stop-and-go-musik där det vackra ständigt kolliderar med det obehagliga.

– Rösten är det primitivaste instrumentet, men du kan göra fantastiska saker med det. Vår musik är uppbyggd av harmonier och sång, och det som inspirerat mig på olika nivåer är allt från gamla gospellåtar, spirituella och europeiska liturgiska sånger till Beach Boys och Destiny's Child. Jag har aldrig lärt mig att sjunga, så min stämma är vad den är. Istället är jag superintresserad av rytmer och harmonier. De är de mest grundläggande elementen i musiken och kanske därför är trummor och stämmor det vi alltid återvänder till, förklarar David Longstreth.

Manuskript i huvudet
– Just nu är vi psyched och gläder oss över att ge ut det nya albumet. För första gången har vi själva instruerat och gjort våra musikvideor. Den första videon bestod mest av färger och ett mycket strikt tema, men de andra är narrativer.

Varför väljer ni att göra det, och vad säger det om musikkulturen idag, att musikerna själva gör videor?

– Egentligen är vi bara nyfikna kring videorna. Vi har haft både tur och otur när vi har gjort videorna, och det är självklart fett när man arbetar med instruktörer, med vilka man delar en vision, och det finns ett samband mellan musik och bilder. Jag har haft en massa manuskript i mitt huvud och man är kanske inte klar över det när man skriver och spelar in musiken men du fyller ut den med en massa färger och bilder i din fantasi. Det är spännande och en teknisk utmaning att göra musikvideor, men det känns som en nödvändighet – som en förlängning av den kreativa processen att skriva musik, berättar David Longstreth.

Videon till Gun Has No Trigger, albumets första singel, har ett färggrant ikonografiskt uttryck och i pressmeddelandet som följde med videon beskrev Dave sitt förhållande till färger och röster.

– För mig är vokalharmonierna färgglada, visuella och berättar en historia i sig själva, som startar med en ljudlig soluppgång och blir till en livscykel. Det är musik som delas ner till dess klaraste essens.

Album från avsides langartillhåll
Det första man hör från Dirty Projectorssångaren på deras nya album Swing Lo Magellan är en malplacerad hostning i introt och det blir en förvarning om ett operfekt album, där inspelningsfelen är medtagna – och de är många eftersom kompositionerna är relativt komplexa.

När ni gjorde albumet, hur stor del var komponerat och nedskrivet på förhand, och hur mycket är känsla och improvisation under inspelningarna?

– Ungefär lika mycket. Det är inte riktigt improvisation per se, men inspelningarna är improvisationer i sin metod. Det är en distinkt helhetssyn, att vi gärna vill se att musiken har ett ursprung som vi inte skulle kunna återskapa. Det är superlätt att få alla delar att passa ihop med digitala verktyg men med analoga processer så kan du höra andetag och skarpa klipp som kommer till på den plats och i det ögonblick då musiken faktiskt kommer till världen.

I motsats till de två genombrottsalbumen Rise Above, som David Longstreth co-producerade tillsammans med Chris Taylor från Grizzly Bear, och Bitte Orca (2009) är den senaste skivan fokuserad på låtskrivandet och produktionen anpassad till varje låt, inte en konceptuell helhet.

– Grunden till att jag själv producerar är att arrangemangen är så sammanvävda med själva låtskrivandet, säger han.
– De tidigare Dirty Projectors-skivorna baserades på mycket enkla idéer. Rise Above var ett försök till att tolka ett Black Flagalbum från minnet, och Bitte Orca är i grunden bara en idé om Amber, som talar med en val. Denna gång har jag bara skrivit låtar, du vet. Liksom Lil' Wayne eller Bob Dylan, bara för att se vad man kan göra med sitt språk och sin musik inom ett tidspann på tre minuter. Jag skrev cirka 70-80 väldigt olika låtar som förberedelse till den här skivan.

Deras sjunde i sitt slag är inspelad under en fyramånadersperiod i ett gammalt hus i ett skogsområde i Delaware Country i staten new York. Det var här som langare under 20-talet slog sig ner för att destillera gin under alkoholförbudet i USA. Nyligen har stugan återupptäckts och renoverats av artister och koreografer från Brooklyn och här har Dirty Projectors haft en lång paus från inte minst ett hektiskt turnéliv.

Albumtiteln Swing Lo Magellan är en sammansättning av det beresta bandets odysséer och den traditionella gospeln (den klassiska spirituella klagosången Swing Low, Sweet Chariot), av utforskande och traditionell musik – ett välkänt kontinuum för Dirty Projectors som gärna förhåller sig till både afrikansk musik och kyrkomusik med moderna instrument.

Kärleks- och protestlåtar
Vilket typ av band är Dirty Projectors idag?

– Vi har tidigare haft en del omkonstellationer men idag är det ett band med sex personer och det är ett gott gäng, både för att det är en grupp fantastiska musiker och för att det är en lämplig storlek för att spela Dirty Projectors-låtar, delvis därför det finns tre sångerskor. 

Vad är det du försöker uppnå med din musik?

– Jag tror jag försöker lämna något efter mig eller leta efter ljud som resonerar med mig. Musik är vårt liv, det är vår valuta och vårt språk, så vi letar efter något där vi kan se oss själva och där det finns en mening. Något som känns bra. Vi inspireras av kärlekslåtar och protestsånger, historier om att dö och om ansvar. Ansvar över dig själv, dina vänner eller de människor som du håller av. Efter turnéerna tömde vi allt vi hade i våra huvuden på ett papper och det var alla sorters musik, men framför allt känslan av att hålla av något eller någon och känna ett ansvar över det.

Hur då?

– Påverkan från låtskrivarna under 60-talet, då det handlade om att förhålla sig till problem i världen runt omkring dem, och artisterna försökte att förhålla sig till dem på ett meningsfullt sätt och satte på så sätt ord på en hel generation. När jag ser på oss själva i nutiden, även om det finns så många bekymmer i världen, och även om vi är uppkopplade och kan se hela världen på en gång så ser jag inga artister som egentligen förhåller sig till det. Eller någon publik som är intresserad av att höra om det. Det är det albumet handlar om (symboliserat genom Gun Has No Trigger, reds. anm.).

– Det visar sig bara vara svårt att visa sig upprörd eller begrunda sin tro, och på det hela taget svårt att skriva en låt som kommer över på den andra sidan av problemet. Det handlar inte om att visa vad du är otillfreds med och säga "fuck this shit" utan det handlar om att vi inte har något sätt att uttrycka det på och förändra vårt sätt att se på världen. Men för mig var det mer relevant än att bara skriva om en strand eller whatever. Jag tror att riktigt många människor är i detta dödläge, att man inte kan komma ut med sitt uppror.

Följ Dirty Projectors Tryck på hjärtat

Dirty Projectors: Odeon, Roskilde
2010-07-08 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.