Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Lördag 2012-08-11 13:15

Motsättningarnas mästarinna

Heter du Annie Erin Clark vill du inte tolka in för mycket eller analysera sönder. Men så står också St. Vincents musik helt för sig själv och behandlar mörkret med ljuset. I höst släpper hon nytt med en musikalisk själsfrände och levande ikon – David Byrne.

I videon till Cruel, på senaste plattan Strange Mercy, spelar Annie Erin Clark en mamma som i slutet begravs levande av sin familj i trädgården. Maken, sonen och dottern turas om att kasta jord på kvinnan vars artistnamn är St. Vincent, medan hon maniskt sjunger vidare på en obehaglig men fästande refräng. Spekulationerna i kommentarsfältet sjuder. En menar: Vadå, familjen kidnappar henne på en bensinstation, tvingar henne att utföra diverse moderliga sysslor, behandlar henne som skit och dödar henne? En annan menar att nummer ett tar det hela för bokstavligt, enligt nummer två är videon ett uttryck för hur vissa lever sina liv för andras skull, och hur det i slutändan är förödande.

Så vem har rätt? Man blir åtminstone inte klokare av att fråga hjärnan bakom de ambitiösa, filmiska verken. Både texter och videor är suggestiva och öppna för tolkning, och Annie vill inte ha det på något annat sätt.
– Den svåraste frågan är hur jag ser på min musik. I så fall är det lättare att prata om andras. Jag är för nära min egen. Jag kan möjligtvis beskriva skruvarna och
spikarna, det rent yrkesmässiga. Cruel är mycket narrativ. Men en låt som Actor Out Of Work är mer "riffig".

Det är något Wes Andersonskt över dem. Vem skulle du helst jämföra dig med? Somliga nämner Kate Bush.
– Helst ingen alls. Jag hör inte likheten mellan mig och Kate Bush. Men Hounds Of Love är en fantastisk skiva, jag lyssnar jämt på den. Och i videon till Actor Out Of Work tänker jag mer på Marina Abramović.

Det visar sig vara en performancekonstnär från Serbien som använder människokroppen som tema. Och i den nämnda videon visas ansiktens reaktioner i närbild. Personerna är på provfilmning. De är alla arbetslösa, utsatta skådespelare. Deras liv går att jämföra med Annies, som rest konstant i ett år. På vägar där du bedöms och förväntas leverera. Hon kan tröttna på det mesta utom den så kallade kärnan. Grunden.

– Ibland vill jag komma bort från allt. Utom musiken. Den är ständigt i arbete. Och att leva så nära den får mig i form, mentalt.

Skyr genremallen
Att sätta ord på vad hon sysslar med är något som fler än hon kämpar med. Många verkar faktiskt ha svårt att prata om just hennes musik, även vana tyckare vars jobb innefattar just åsikter. Recensionerna av skivorna Marry Me, Actor och Strange Mercy, är till största del översvallande positiva. Men där det kommer till att förklara hur dessa fantastiska alster låter … Då tar det stopp för många. Det finns liksom bara där, låter nytt och spännande och väldigt stökigt. Många recensenter gör en poäng av hur svårt det är att begripa sig på. Det är just det som är så bra.

– Jag tror inte att min musik passar in i någon särskild genre, bekräftar hon. Dessutom är det svårt att tala om musik över huvud taget. Helst ska det demonstreras. Sen är det upp till dig.

Jag har också svårt att beskriva vad som händer i kroppen när man lyssnar på St. Vincent. En gissning är att motsättningen blir effektiv när en mycket ljus och entusiastisk röst sjunger mycket mörka och dystra ord.

– Jag gillar att leka med kontraster. Dessutom är jag en ganska liten person, jag är inte Nina Simone. Jag jobbar med det jag har.

Blir du inte sugen på att säga rakt ut vad du tycker istället för att lämna åsikterna till lyssnarna?
– Ibland är det mer effektivt att viska än att skrika. I bästa fall är min musik en kommentar, en reflektion över en social hållning.

Samarbetar med ikon
På tal om att jobba med det man har, så vidgas den horisonten i år. I september närmare bestämt. Då släpps Love This Giant som hon gjort tillsammans med David Byrne, den forne Talking Headssångaren. På beskrivningen låter det som att uppgifterna fördelades högst demokratiskt. Hon skrev och sjöng hälften. Komponerade hälften av melodierna. Så har jag uppfattat det, och det krockar rätt rejält med min föreställning om den konstnärliga processen. Annie rättar förvisso till påståendet.

– Så gick det inte riktigt till, på ett plan kanske. Det var ungefär som att spela tennis, det är sant. Vi träffades för tre år sen och tänkte först bara göra material för ett välgörenhetsprojekt. Men vi fortsatte skriva tillsammans. Inte så att vi hängde mycket, men vi kastade idéer fram och tillbaka från Appledatorerna. Ibland skrev jag några ord som han satte melodi till, ibland tvärtom.

Var det inte svårt att släppa kontrollen över sitt arbete?
– Det handlar egentligen inte om kontroll eller om att få som man vill. Det handlar om att vara öppen för att upptäcka vad som är möjligt. Om jag inte litade på honom skulle jag inte jobba med honom. Förhoppningen var att resultatet blir större än något vi kunde göra individuellt. Ungefär som ett förhållande.

Följ St. Vincent Tryck på hjärtat

St. Vincent: St. Vincent
2014-02-22 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.