Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Som att dansa om arkitektur

Django Django har en arkitekt i sin ensemble. Vi frågade Vincent Neff om det finns några likheter med att snickra ihop låtar och rita upp byggnader.

GAFFA | Av Daniel Magnusson
Söndag 2012-08-12 13:11

Att skriva om musik är som att dansa om arkitektur, sägs det. Vincent Neff är utbildad arkitekt. Han är också en av männen bakom Django Django, en grupp så svår att placera att ovan inledande påstående förtjänar att existera. Men enligt Vincent Neff finns också ett gäng likheter mellan musik och arkitektur.

– När man jobbar som vi gör försöker man först få till en form, en sorts struktur och sedan går man över till detaljerna och börjar dekorera. Jag själv brukar alltid jobba med typ tre olika ingångar, både som arkitekt och som musiker. Sedan får man se hur man går vidare.

Vincent Neff är övertygad om att han har haft nytta av sin utbildning också som musiker, även om det i slutändan har kommit till honom mer eller mindre genomtänkt.

– Men om man ser till hur vi använder oss av olika lager i vår musik och hur den är uppstyrd, så har jag säkert hämtat en del från min utbildning, medvetet som omedvetet.

Django Django har i media – via hyllningar till skivrecensioner och via artiklar där författarna har kliat sina hårbottnar blodiga för att lyckas ringa in varför Django Django låter som det låter – blivit utnämnda som ett akademiskt art schoolband. Personer som tänker musik istället för att låta djuret i kroppen få bestämma. Vincent Neff kan på ett sätt relatera till den underliggande tanken om dem som ett "akademiskt" band. De har ju ändå tagit hjälp av sin omgivning i videosammanhang och hur de framställer sig visuellt under konserter. Men där går också gränsen.

– När du tänker art schoolband så tänker du avantgarde, musik som är lite konstlad. Vi försöker tvärtom vara åtkomliga och utåtriktade musikaliskt. 

Vill man trots allt våga sig på att kategorisera Django Django får man nöja sig med att ta en låt i taget. Säg WOR. Här möter John Carpenter The Cramps och Beatles på samma gång. Men mötet sker ej under 60-, 70- eller 80-talet, utan 2012. Det handlar om nutiden, om att vi i ett lika saligt som osaligt informationsflöde får till oss precis allt hela tiden. Genrer är numera till för att brytas. Låt oss kalla musiken psykedelisk, men låt oss inte börja svamla om några roliga svampar. Det här gänget tar nämligen tankarna bakom musiken på för stort allvar, spirituellt som irrationellt, för att det ska gå om intet i lössläppt flum.

Följ Django Django Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.