Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Lördag 2012-09-08 14:07

Ur hjärtat och från höften

Det första albumet väckte förhoppningar. Det andra var tyngt av förväntningar. Men när Johan T. Karlsson till slut släpper sitt tredje album som Familjen har han redan vunnit – även om han en gång ramlade av scenen.

Av Fredrik Franzén
Foto: Magnus Stivi

På den ena väggen hänger en affisch med den legendariska electronica-akten LFO:s avskalade logotyp. På väggen mittemot hänger ett brungult broderi det står Skåne på. Det är inte många platser båda dessa föremål hör hemma i. Men de gör det i Familjens studio. När singeln Det Snurrar I Min Skalle och debutalbumet med samma namn rusade upp för topplistorna var ingen mer förvånad än Johan T. Karlsson. Albumet hade spelats in under enkla former på hans laptop, och livet hade, som han själv uttrycker det, sett likadant ut sedan han var 20.

Men framgångarna förändrade allt. "Jag var 30 när det hände" sjunger Johan på sin senaste singel. Det är såklart exakt det ögonblicket han syftar på.

– Fram tills dess hade jag levt på bidrag och drömmar om att bli någonting, säger han. Men plötsligt förändrades allt. Jag hade värsta hitten med Det Snurrar I Min Skalle och plattan slog och det var superhärligt och allting gick skitbra! Vi turnerade, festade och allt var jävligt klyschigt men roligt som fan! Men efter ett tag vande man sig ju. Det där fantastiska och himlastormande hade blivit ens vardag, och då började man såklart leta efter något som kunde toppa det. Det är ett sådant jävla lyxproblem, det vet jag, och jag har bråkat som fan med mig själv för det där. Men det är så det är.

Lyxproblemet i fråga uppstod ungefär samtidigt som det var dags att leverera en uppföljare till den framgångsrika debuten. Det fanns alltså både inre och yttre förväntningar på att överträffa alla förväntningar. Inte helt oväntat ledde detta till kreativ förstoppning, och Johan brottades med svidande självkritik och improduktiv panik om vartannat.

Men som bekant löste han det till slut. Uppföljaren Mänskligheten togs emot med öppna armar av både lyssnare och kritiker och belönades dessutom med en Grammis.

– Jag minns så väl när jag för första gången kände att jag hade en ny låt på gång som jag kunde avsluta mina konserter med istället för Det Snurrar I Min Skalle. Alltså, jag är jävligt stolt över den låten, men den blev ett sådant gissel efter ett tag. Ibland när jag spelade live kändes det som att alla bara stod och väntade på att få höra just den. Så när Det Var Jag till slut började ta form, och jag kände hur den låten blev ännu fetare och ännu roligare, det var ett sådant moment. Jag kände verkligen att ...

Att du inte var ett one-hit-wonder?
– Precis. Att jag dessutom fick en Grammis för den plattan, som alltså var en jävligt svår och på alla sätt och vis hemsk skiva att spela in, det var också riktigt gött. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så för en utmärkelse, men jag blev verkligen lycklig. Det var ett sådant erkännande. Ska man vara ärlig var det väl därför man började göra musik från första början – för att bli hörd och bli omtyckt och få något slags erkännande? Annars hade man väl bara stoppat ner sina låtar i skrivbordslådan och tagit fram dem på fyllan någon gång då och då?

Men Det Snurrar I Min Skalle är väl fortfarande din största hit?
– Jo, det är den såklart. Jag hade ju så bra tajming där. Jag lyssnade skitmycket på den där hårdare, franska housen innan den blev känd – Justice och ed Banger, du vet? Jag blev inspirerad och tog det där till mig, och precis när jag till slut släppte min egen platta, då slog ed Banger-gänget över hela världen, och då låg också min egen fusion av skånska och house-beats plötsligt så jävla rätt i tiden. Idag är situationen annorlunda. Nu spelar de ju house på P3 hela tiden.

Blir du aldrig sugen på att göra något helt annorlunda av just den orsaken?
– Nää, jag vet ju vad som är vackert, jag vet vad som är roligt att göra, och då gör jag det. Samtidigt är det klart att jag vill utvecklas. Man måste ju hela tiden utmana sig själv och utforska vidare. Annars stannar allt.

Skrev låt på telefonen
Johan går ut i studions kök, sätter på kaffe och berättar om en annan, minst lika dramatisk förändring som nyligen inträffade i hans liv: han blev pappa.

– Jag gick genom en del rätt jobbiga grejer i samband med det där, existentiella grejer. Framförallt hade jag en sådan jävla dödsångest. Det har såklart färgat av sig på musiken. På mina tidigare plattor var det ju mest bara party. Good times, liksom. Inte för att den här skivan på något sätt är deppig. Tvärtom tycker jag att den är den mest positiva och glada och ärliga jag gjort. Men det finns också ett allvar där, som inte varit med i bilden tidigare.

Upplevde du, som så många andra nyblivna småbarnsföräldrar, att du upphörde att vara den viktigaste personen i ditt eget liv?
– Ja, det gjorde jag faktiskt. Det var väldigt befriande, tycker jag. Mitt andra album var ju som sagt skitjobbigt att spela in, just på grund av att det kretsade så mycket kring vad folk skulle tycka. Men när man inte själv står i centrum kvittar sådant där. Jag behöver inte längre anpassa mig för att någon annan ska vara nöjd. Går det åt helvete kan jag ta vilket skitjobb som helst och ändå vara lika lycklig. Det är asgött – att få vara hänsynslös på det där sättet.

Johan berättar vidare att den alltmer avslappnade relationen till musiken tagit många olika uttryck. Det mest uppseendeväckande exemplet är väl att ett av albumets spår skrivits och producerats på en iPhone. Det hörs dock inte. Vad som däremot hörs är att arrangemangen är friare, strukturen lösare, att ingen låt är den andra lik, och att de instrumentala spåren tillåts ta mer plats. För att vara den första singeln från en popplatta har Vi Va dom ett ytterst märkligt arrangemang.

– Jo, den är rätt knäpp egentligen. Det tog ett tag innan jag själv fattade det. Det var först när jag spelade den för min sambo och hon undrade om den verkligen skulle låta sådär som jag tänkte efter. Vers ett och vers två och sedan en build up, eller en drop som det så populärt kallas, och sedan slutar låten. Den har ingen refräng. Nu fattar jag ju att det är skitkonstigt, men jag gillar det! Att strunta i sådana där regler är ju också ett sätt att utmana sig själv. Fast i ärlighetens namn har jag aldrig jobbat så mycket med refränger. Det Snurrar I Min Skalle har till exempel ingen refräng. Det är bara en massa verser. 

Johan går tillbaka ut i köket och sjunger lite medan han stökar med porslinet. När han återvänder med två kaffekoppar, frågar jag vad han egentligen tycker om sin sångröst. Han skrattar.

– Jag är inte direkt världens bästa sångare, det vet jag. Jag sjunger hellre än bra, som det heter. Jag kör tills det brister. Ibland funkar det, ibland funkar det inte.

Men även om du inte är tekniskt duktig, sjunger du som om du vore det. Du sjunger lite som man gör i duschen, om du förstår vad jag menar?
Han skrattar igen.
– Men det är så jag hör melodierna i mitt huvud! Och då sjunger jag dem så! På det här albumet har jag dessutom kört mer på känsla och litat på mina impulser. Ofta har musiken stått och loopat, medan jag bara sjungit melodierna som de kommer, just för att musiken ska komma ur hjärtat och från höften.

Är det en respons på förra skivans minutiöst genomarbetade låtar?
– Ja, det är en orsak. En annan orsak är jag helt enkelt var tvungen att arbeta fortare. Jag har ju inte längre lika mycket tid sedan jag blev farsa. En tredje orsak var att skivbolaget började bli lite otåliga och undrade vad jag egentligen höll på med.

Men vad tycker du om resultatet då?
– Det är skitbra, tycker jag.

Är det din bästa skiva hittills?
 – Ja, det tycker jag. Det är väl klart att man tycker det?

En liten familj

Många tror att Familjen är ett band. Men så är det alltså inte. Missförståndet beror kanske på det något märkliga artistnamnet, eller på att kollegan och barndomsvännen Andreas Tilliander alltid är med på scen. I studion är dock Johan uteslutande ensam. Nu än mer än tidigare, eftersom sångerskan Ninsun Poli, som medverkade på förra skivan, inte längre är med i bilden.

– De låtar Ninsun sjöng på gjorde jag när jag led av svår 90-talsnostalgi och ville att det skulle låta lite som Black Box. Nu känner jag dock att jag är färdig med det där. Det var inga sura miner eller så. Vi känner varandra väl.

Hur kommer det sig egentligen att du föredrar att arbeta ensam?
– För att jag vill bestämma, tror jag. Så måste det vara. Jag vill känna att jag har kontroll och är fri. Men det är på gott och ont, såklart. Ibland går det så jävla trögt att man bara stänger ner allt och går hem och grinar. Det är jävligt knäckande, samtidigt som det här svåra också är en del av det fina. Man står liksom där ensam – med all ära och all skam.

Blir du aldrig sugen på att ta ett vanligt kontorsjobb och gå hem till fru och barn utan ångest?
– Jo, tro mig. Ibland är det allt man vill. Men det hade inte gått. Dels har jag skitdåliga betyg och saknar utbildning. Men framför allt har man ju det här drivet i sig. Man har en massa idéer, och man måste få ut dem. Möjligtvis hade jag kunnat producera åt någon annan, mixa eller skriva låtar, och på så vis slippa pressen med att stå på scen och turnera och allt det där. Samtidigt är ju hela den här artistgrejen som absolut bäst när man spelar live och allting bara funkar. Då toppar det.

Jag såg dig live en gång. Du såg rätt full ut.
– Jag får ofta höra det! Jag vet ärligt talat inte varför – om det beror på hur jag rör mig eller hur jag sjunger. Okej, man är kanske inte alltid spiknykter, men jag är sällan full och har aldrig gjort bort mig på scen. 

Så du har aldrig ramlat av scenen?
– Jo, det har jag faktiskt gjort ett par gånger. Jag minns särskilt en gång i Köpenhamn när vi var på turné med Kent. Så full som jag var då har jag nog aldrig varit. Jag raglade in på scen med solglasögon och skrek hej Göteborg! Jag skojade inte ens. Jag trodde verkligen att jag var i Göteborg. Fyfan, då hade jag ångest efteråt. Så okej, jag får väl ta tillbaka att jag aldrig gjort bort mig.

Är Skåneflaggan fortfarande din enda scendekor?
– Nej. Den skänkte jag till Radiohjälpen när SD kom in i riksdagen. Jag behöver inga flaggor längre. 

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.