Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Fredag 2012-09-07 15:36

The xx – treenighetens början identitetens slut

Den engelska trion har sökt sig bort från all uppmärksamhet till en lägenhet för att skapa sitt nya album Coexist. Balladerna flyter med enorm lätthet från en djup lyrisk källa mellan medlemmarna – i kontrast till deras totalitära grafiska anonymitet.

Av Simon Christensen
Foto: Morten Thun

De tre barndomsvännerna från Putney i det sydvästliga London, nu mera kända som The xx, sitter bänkade på rad i en motljusbelyst soffa i en stor tom möteslokal på ett av de mest prestigefulla hotellen i centrala Köpenhamn. De är klädda i svart på svart, det är inte något överflödigt över den här scenen. Inte heller orden. För det blir talat i tur, nickande och pekande, tal i korta, lågmälda meningar, tittandes ner i golvet, ut i luften. Uppmärksamhet har de fått i massor. Med start som ett band tonåringar blev The xx ett av de stora nya namnen med debutalbumet 2009. Ett album som året efter belönades med det viktigaste (engelska) priset för nya namn, Mercury Music Prize. Sedan dess har de blivit en trio då Baria Qureshi lämnade bandet. Detta gjorde, vilket man trodde var omöjligt, bara det musikaliska uttrycket ännu simplare. 

Spelade in skivan runt hörnet

– Vi stängde in oss och försökte att glömma allt utanför. Vi gick tillbaka till våra normala liv och spelade in albumet i en lägenhet som ligger runt hörnet från där vi bor i London. Vi gömde oss i tre-fyra månader och det har varit riktigt nice. Länge hade vi musiken helt för oss själva och spelade inte upp det för något skivbolag eller någon, och först då vi blev färdiga och började resa runt så började vi märka av förväntningarna igen, berättar Jamie Smith, mer känd under sitt producent-alias Jamie xx.

– Det var bara en lägenhet och inte ens en riktig studio. Men det var viktigt för oss att ha vårt eget ställe, där det bara var vi tre och där vi kunde komma och gå som det passade oss. Det kändes som att vi återgick till hur det var då vi gjorde vårt första album. Båda skivorna har varit processer. Om när man ska släppa tyglarna och när man ska hålla igen.

Är Coexist ett album där det hålls igen?
– Inte direkt. Men när vi tre gör musik tillsammans så delar vi varje låt lika, så ingen av oss tar över låten. Det är inte en begränsning men det handlar om att dela.

Identitetens nödvändighet

The xx två sångare Romy Madson-Croft och Oliver Sim skrev de flesta av texterna genom att skicka Facebook-meddelande eller sms fram och tillbaka. Ett kollage av tankar som blir mer personliga av att man skriver texterna tillsammans, men ändå separat i varsin sfär.

– Till slut var vi öppnare och började skriva i samma rum och låtarna blev skisser att jobba med. Därefter började vi driva fram musiken live tillsammans med Jamie och låtarna växte fram i handen utan omöjliga pålägg. För om vi inte kan spela det live, så känns det inte som oss. Vi skriver musik med tanken att vi ska kunna spela det live, och det är kanske därför The xx som utgångspunkt låter minimalistiskt, utan att det egentligen har varit intentionen att göra minimalistisk musik. Det var bara så det blev, och låtarna har vuxit fram på detta sätt, poängterar Romy.

Precis som The xx skivomslag och den samlade visuella identiteten i övrigt där ikonografiska X på X med betoning på det binära svart-vita, så är låttitlarna små, tillsynes obetydliga, en till två-staviga ord såsom Chained, Try, Fiction, Coexist, Missing osv. det är ett märkligt förebud på ett identitetens tomrum, en universalitet, mitt i en värld som annars är extremt (själv)upptagen av att klä sig i en identitet.

Om det är något vi är mycket medvetna om så är det nog att vara mycket vaga och inte alltför specifika. det är inte referenser till några särskilda platser, ingen tid eller ingen his or hers. Jag vill gärna att folk ska kunna relatera till våra låtar. Om det är nu eller om 20-30 år, var än det är och om det är en kille eller tjej, spelar ingen roll. Oavsett vilken situation du befinner dig i, förklarar Oliver Sim.

Vad betyder Coexist-temat för er?
– Det finns många sätt att besvara den frågan på. Ordet kommer från Romys research i konstvärlden, mera specifikt det som händer när man blandar oljefärger med vatten och effekten det ger. Men det finns också många andra meningar. Vi tre har olika bakgrund och förs tillsammans genom The xx, berättar Jamie Smith och Romy Madson-Croft fortsätter.

– Vi lär oss fortfarande hur vi ska prata om de här sakerna. Coexist handlar också om kompromisser och att lära sig existera tillsammans med något annat och fortsätta att utveckla sig. Man lär sig att sätta sig i ett förhållande till andra människor. Inte minst musikaliskt. För oss. På det här andra albumet.

Hittade melodin

De tre bandmedlemmarna träffades under skoltiden på Elliot School i Putney – en skola som är berömd för att ha huserat ett par andra engelska pionjärer inom populärmusiken under detta årtusende, Burial och Four Tet – men de är inte utbildade musiker. De är snarare ett ungdomsband som uppfann en banbrytande simpel estetik för pop 2009, och hamnade där av en tillfällighet. Därför att det skulle kunna spelas live, därför att det skulle skapas melodier.

– Vi är självklart uppväxta med att testa att få en gitarr eller bas till att låta på ett bestämt sätt. Och vi har gått igenom hela pedalboardet med massor av distorsion, men vi hittade kanske tillbaka till reverben vid rätt tidpunkt. Jag tror att alla håller med mig när jag säger att vi inte känner oss som skolade musiker. Vi har nog alltid varit mera attraherade av melodier än av ackord och stora ytor, förklarar sångerskan.

När blev det en självklarhet att använda elektroniska trummor istället för ett akustiskt trumset som så många andra?
– Det handlade egentligen om att välja något som gjorde rättvisa till det ljud som Oliver och Romy redan var på god väg att förfina. Därutöver var det den första musik jag verkligen gick in i, elektronisk. Jag tror inte att akustiska trummor skulle tillfört något särskilt till The xx eftersom man måste vara riktigt, riktigt bra för att få det till att bli originellt, tillägger Jamie Smith. 

Några av låtarna på första skivan skrevs då Oliver och Romy var 16 år gamla och spelades in 2008. Det tog sedan fyra år tills dess att The xx började spela låtarna live, de var då redan gamla i deras huvuden.

– Det var verkligen kul för oss att ta med de gamla låtarna under våren, därför att låtarna funnits så länge att människor redan kände till dem. Så med de nya låtarna återupplevde vi hur det är att åter övertyga en publik. Vi visste att vi vuxit i processen mellan det första och det andra albumet och det har gått lång tid från då vi skrev några av låtarna på första skivan, säger Oliver Sim.

– När vi skulle göra album nummer två sökte vi oss in till ett rum där vi kunde vara kreativa utan någon bestämd riktning eller ambition. Det skulle varit kliniskt om vi bestämt riktning på förhand men istället kände vi nog en form av självtillit till att kunna genomföra det, förklarar sångaren.

Det tankeväckande är att The xx musik förmår att interagera med en så varierad livepublik, från stora festivaler till stilla klubbspelningar, vilket en van konsertbesökare kan intyga.

– Vi har blivit överraskade och mycket glada över att publiken ser ut att njuta av musiken på flera olika sätt. Festivalpubliken till exempel, ibland festar de, andra gånger är de helt stilla. Eller i London, där de mest står tillbakalutade med korslagda armar.

 

Följ The xx Tryck på hjärtat

The xx: Popaganda, Stora Scen
2013-08-31 (recension)
Utvecklingssamtal med The xx
2013-08-31 (artikel)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.