Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Finputsning före rastlöshet

Från Göteborgs indiescen till fredagsunderhållning på tv. Timo Räisänen har blivit folkkär och vunnit en ny fanskara på kuppen. GAFFA ringde upp för att prata om nya skivan, resan han gjort som artist och hur han tacklar offentligheten.

GAFFA | Av Maria Stacke
Lördag 2012-09-15 13:04

DET ÄR HÖGSOMMAR, men inte särskilt varmt och på telefon från ett mulet Göteborg låter Timo inte särskilt missnöjd med att han och familjen nästa dag ska ge sig iväg till Provence på semester. Sommaren har gått åt till att färdigställa hans sjätte soloalbum, Endeavour, som släpps 19 september, och ledigheten är välförtjänt. Mycket har hänt sedan solodebuten Lovers Are Lonely från 2005. Den rastlösa energi och direkthet som alltid präglat Timos musik, har inte lämnat utrymme för bearbetning och finputsning i någon större omfattning. Förrän nu. På The Anatomy Of Timo Räisänen från 2010 märktes det tydligt att Timo ägnat låtarna mer tid och Endeavour går i samma fotspår.

Jag tycker att Endeavour har ett betydligt mer bearbetat sound?

– Ja, det är ju det. Innan så har jag skrivit tills jag är nöjd, och sen har jag inte kunnat skriva mer. På förra skivan lärde jag mig lite mer att inte nöja mig så snabbt, och nu har jag tagit det vidare. Det föll sig ganska naturligt att det blev ganska direkta texter, men jag har inte gett upp vid den direkta känslan utan jag har forskat vidare i vad jag vill säga.

Finns det inte en risk att en viss känsla går förlorad om man jobbar med det för mycket?

– Jag är inte så rädd att jag ska tappa det, inte än i alla fall. Jag har ju fortfarande så jäkla mycket myror i byxorna. För mig så är det snarare att jag måste jobba åt andra hållet. Det har alltid funnits idéer att man inte får repa för mycket och så där, men jag tycker det finns en direkthet hos typ Toto också. Det har inte så mycket med hur mycket man jobbar att göra, mer med fantasi, känsla och kärlek.

Timo beskriver möjligheten att jobba mer och längre med skivorna som ett privilegium han kunnat unna sig först nu, när han är etablerad och vågar ta den tiden, men att det också handlar om lust, och varför man skriver.

– Tidigare så har jag skrivit elva låtar och de elva låtarna hamnar på skivan. Jag har liksom avskytt att jobba på grejer som jag inte får visa upp. Men den här gången har jag inte haft den ångesten. Jag har skrivit av lust. Jag skrev till exempel en hel platta på svenska, för att sedan kassera den, vilket var otroligt befriande. 

Timo berättar att han framförallt försökt skapa olika typer av stämningar i låtarna och soundet på Endeavour  är enligt honom själv en återgång till tidigare plattor. Det är röjigare och "inte lika gubbigt" som på föregående album. Första singeln, Second Cut, en klassisk Timo-låt, är ett ypperligt exempel. Men det finns också skillnader mot hans tidigare alster, som bland annat går att härleda till den bredare publik Timo numera tilltalar:

– På de tidigare skivorna hade jag något tvång att ha med något provocerande eller annorlunda som bröt av och förstörde stämningen, och det har jag inte nu, haha. när jag skrivit halva skivan tänkte jag på vem som lyssnar och jag har ett brett ålderspann. Jag vill gärna behålla barnen och pensionärerna och alla emellan. det är ganska svårt, men jag ville göra skivan intressant, men lättlyssnad. eller, intressant och lättlyssnad!

Det betyder dock inte att han gjort avkall på vad han vill göra eller säga.

– Jag ser mitt skrivande som något väldigt personligt och har alltid skrivit mest för att jag ska tycka att det är gött, för de känslorna som mitt skrivande faktiskt ger mig. Men i perioder så tänker jag mycket på vilka det är som ska lyssna på det men jag ändrar egentligen ingenting. Det gör snarare att jag behåller min röda tråd, min själ i det.

Timo har också genom åren varit relativt trogen den gitarrbaserade, naiva pop som blivit hans signum. Det handlar dock inte om brist på fantasi, snarare om att Timo vet vad han är bra på och inte.

– Jag får hela tiden idéer att jag ska göra en fräck skiva eller samarbeta med en dj, och det skulle vara roligt men samtidigt när jag testar det och smakar på det ... så är det inte så gott. I mig har jag en experimentlusta som jag själv är väldigt van vid, men jag har märkt att när jag försöker göra tuffa grejer återgår jag ändå alltid till att göra det som är direkt och det som är från mig.

Jag upplever att det är ganska mycket ilska i låtarna på nya skivan. Är du en arg person?

– Jag är inte så arg ... Jag kan hetsa upp mig fruktansvärt för olika grejer men jag får ofta snabbt utlopp för det. Det kanske är en av känslorna jag vill få fram, nu skriker jag av mig det här och sen är det bra.

Men hur mycket privatliv lägger du in i ditt skrivande?

– Det har aldrig varit dagbok, men jag skriver ju bara om sånt jag känner och det jag upplever och ser. Det är ju reaktioner. Om vi tar Crawl (från Endeavour, reds. anm.), den är ändå en stor spya på massa olika personligheter, som jag avskyr. Som folk som ska bestämma vad som är rätt för andra, att konst ska vara på ett visst sätt till exempel, om man ska förenkla det, alla sorters fascister. När man skaffar barn så slappnar man av, jag skulle gärna vilja hata andra musikstilar till exempel, men det är ju inte lätt att göra mainstreampop heller. Och jag ser definitivt det som stor konst, inte allt, men väldigt mycket.

Offentlighetens för- och nackdelar
Timo själv anklagas allt som oftast för både det ena och det andra, då han, för att vara en så kallad indieartist, synts i något okonventionella sammanhang, som Körslaget och Så ska det låta. Själv säger han att det alltid är någon som tycker att han är för indie, eller tvärtom, för mainstream. Ändå är det just en bred publik han alltid strävat efter:

– Från första början har jag kämpat för att så många som möjligt ska lyssna på mig, men det är väldigt skönt att det har gått långsamt och att det inte blev någon chock för mig eller för publiken. Men med rampljuset kommer också nya ställningstaganden och frestelsen att dras med i mediecirkusen är ständigt närvarande.  

Du har ju varit med i en hel del olika sammanhang, kan du vara rädd för att synas för mycket?

– Ja, och där får man tänka efter lite. Under min svenne-tv-period, var det just det jag ville, och jag tyckte det var skitroligt, dels för att få ut mitt namn och min musik men också för att det var så otippat för en indieartist att vara med i Körslaget. Men nu har jag medvetet hållit mig hemma. Det kom frågor om allt, men jag försöker lyssna på mig själv och få en känsla för vad jag vill.

Samma sak gäller intervjuer och reportage:

– Jag var med i ett hemma hosprogram och när man en gång öppnat sin dörr så är det en period efteråt där det är svårt att säga nej, men bara för att jag gjort det en gång har jag inte gett en nyckel till alla andra. Men man får ta det från grej till grej, jag försöker att inte bestämma en hållning som jag ska ha. Jag är jättenöjd att jag gjorde den grejen, jag fick fina mejl och brev från folk, men min känsla inför det, just när det sändes, var rätt svår.

Ändå saknar han inte positionen som underdog:

– Jag älskar att vara omtyckt, och jag älskar att spela för folk. Jag är ju artist av de anledningarna. Jag älskar konstnärsbiten, att sitta i ett litet rum och skriva och hata sig själv för att i nästa stund älska sig själv, jag älskar det också, men när man sedan kommer ut och visar upp det är det jävligt mycket schystare att spela för två tusen än för tjugo.

Följ Timo Räisänen Tryck på hjärtat

Timo Räisänen: Endeavor
2012-09-17 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.