Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

Jenny Wilson om att agera istället för att sörja

GAFFA har pratat med Jenny Wilson om bröstcancern, performance och det oväntade filmsamarbetet med en av Sveriges främsta regissörer.

GAFFA | Av Camila Astorga Díaz
Torsdag 2012-09-27 18:30
Foto: Rasmus B. S. Hansen - www.terranaut.dk

En ensam ninja i det karga isländska landskapet, det är huvudpersonen i en film sprungen ur samarbetet mellan regissören Daniel Wirtberg och musikern Jenny Wilson. Daniel Wirtberg har bland annat vunnit en grammis för bästa video till Timbuktus musikvideo Välj Mej. Filmen spelades in precis efter att Jenny Wilson fått sin sista cellgiftsbehandling.

–När jag och Daniel träffades hade vi idéer om alla roliga samarbeten vi skulle göra, sedan kom sjukdomen emellan och jag upplevde en väldigt stark överlevnadsvittring. Mina sinnen skärptes och min blick blev som till laserstrålar. Och ur den känslan skapade vi den här filmen.

En kort tid efter att de träffats kom beskedet om att Jenny Wilson hade bröstcancer. Trots det så fortsatte det kreativa arbetet.

– Jag har väldigt lätt för att gilla läget, även om det är allvarligt. Precis som jag alltid gjort. Jag tar min vardag och använder den som ett verktyg.

Texten till filmen skrevs först på engelska men senare kom de båda fram till att texten borde vara på svenska.

– Det handlade om att ta bort ännu ett staket mellan mig och publiken. Nu är jag så himla stolt över att vi var så fantastiskt dumdristiga. Det tog bara några månader från idéstadiet till att Daniel hade styrt upp helikopter, häst och 16mm-kamerorna.

Jenny Wilson beskriver filmen som ett performance med både dikt, musik och storslagna landskap. Ninjaepos är ett ord de själva uppfunnit för att förklara genren.

– Vi är väldigt fascinerade av estetiken kring den här ensamma krigaren med ett hemligt ursprung. När vi väl var där och reste runt i en gammal vitmålad amerikansk buss i det svarta landskapet så sa vi det till varandra, att om inget fastnar på film så kommer vi ändå hem med något annat storslaget.

Det är dålig täckning, Jenny Wilson befinner sig i källaren till sin replokal där hon just nu arbetar med sin fjärde skiva. Men hon är också aktuell med ett annat performanceverk, i Bonniers Konsthall den 10:e oktober där hon har skrivit musiken till ett verk som består av en ensam boxare. 

- Man är bara tvungen att agera. Inte som terapi eller som ett sorgearbete, utan med de verktyg vi har till hands. Film skiljer sig väldigt från musik. Där musiken är organisk och ändrar sig live, så är filmen statisk. När man är klar så är man klar. Det är det som har varit bra att vi gjorde det på vårt sätt, precis som jag jobbar när jag gör musik. Man sitter själv i en studio eller har sitt fickminne med sig dit man går. Man behöver aldrig be någon annan om lov.

Filmen har premiär fredagen den 28:e september på ett tjugotal biografer i hela landet.

Följ Jenny Wilson Tryck på hjärtat

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.