Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Interview / Onsdag 2012-10-03 18:51

En trestegsraket från LA

Ett enskilt album räckte inte för Green Day. Gruppen gjorde istället tre med koncepten: fest, fest i helvetet och bakfyllan. GAFFA träffade trion utanför Los Angeles.

Av Tina Jøhnk Christensen

Green Days album är "epic as fuck!". Det säger de i vart fall själva. Det amerikanska punkrock-bandet var så ivriga i diverse studior världen runt att de löpte amok. Och så föddes idén om att göra en trilogi ¡Uno! ¡Dos! ¡Tré!, så att inget av det kreativa materialet gick till spillo. Därför ger Green Day ut sitt nionde, tionde och elfte album med två månaders intervaller. Det första ¡Uno! gavs ut den 26 september.

Ni har gjort tre album: ¡Uno!, ¡Dos!, ¡Tré! som en trilogi. Varför inte bara göra ett album som ni brukar?

Billie: Vi började faktiskt medan vi var i Europa med att göra demos samtidigt som vi var på turné. Vi hyrde studior i Berlin, Helsingfors, Stockholm och Glasgow på våra lediga dagar för att jamma och spela musik. När vi kom tillbaka hit till Newport Beach och var klara med 21st Century Breakdown började jag på riktigt att skriva låtar som Nuclear Family, Stay the Night och Carpe Diem vid stranden. Det började så bra att vi blev alldeles upphetsade. Till att börja med ville vi ha upp till 14 låtar på skivan men när vi kom till New York och skrev fler låtar fortsatte vi av bara farten och slutade med ett 30-tal – det vill säga jag skrev ungefär 70 låtar sammanlagt. Det gick upp för oss att vi hade tillräckligt till tre olika temaskivor. Det ena soundet var power-pop: lite punkrockklassiskt Green Day-ljud. Det andra soundet var som gjort för fest, en garagerock-skiva med låtar som Fuck Time eller Makeout Party och Lady Cobra. Det tredje var mer reflekterande, lite mer personligt och en aning mer episkt med låtar som Brutal Love, Dirty Rotten Bastards och 99 Revolutions.

Mike: Det var också därför vi inte ville göra bara en lång skiva eller en dubbel-cd. Det är tre olika skivor, men alla har passerat genom Green Day-filtret.

Billie: Det är inte några rim eller större meningar bakom. Det är det som är annorlunda med det. Det var bara något som skedde spontant och vi njöt verkligen av att spela musiken, så låtarna bara kom.

Billie: Den första skivan startar festen. Andra skivan är festen från helvetet. Och den sista är bakfyllan dagen efter.

Låten Amy som handlar om Amy Winehouse finns med på andra skivan. Varför passade den in där?

Billie: Låten Amy skiljer ut sig och står helt för sig själv. Men den passar in på det andra albumet därför att det var en sådan sorglig händelse och en stor förlust förra sommaren. Hennes rötter var djupt planterade i allt från Billie Holiday och Sam Cooke till den första vågen av ska. Hon tog den typen av musik till den moderna tiden och skapade en förbindelse mellan dem och det var en jätteförlust för musikvärldens att mista henne. När jag skrev den tänkte jag: oh fuck. Det hela gjorde mig verkligen deprimerad. Därför skrev jag låten. Det var mitt sätt att sörja.

Ni startade ert band under 80-talet och åldersmässigt befinner ni i er på väg in i 40-årsåldern. Hur håller ni energinivån uppe?

Tré: Vi utbyter testosteron. (skratt)

Billie: Jag vet inte. Det är nog för att vi älskar att göra musik.

Mike: Vi älskar att lyssna på musik och spela musik tillsammans med andra. Du har säkert själv upplevt ett album eller en konsert tillsammans med dina vänner, och det är en helt annan upplevelse än om man sitter och rockar ensam i sin bil, vilket också kan vara rätt hardcore.

Är det möjligt att vara punk för alltid?

Billie: Ja, man kan vara punk för alltid, om det är en naturlig del av sitt dna. Vi har alltid skrivit många låtar med melodier genom hela vår karriär, så vi har aldrig varit ett hardcoreband. Vi har alltid älskat melodier och i början sjöng vi om förälskelser och romantik, och det är vi på väg att återvända till. Men vi spelade in det så att det fick ett annorlunda sound, där gitarrerna inte är det moderna Marshall-ljudet, utan mer ett klassiskt gammalt ljud a la 70-talet och låter lite som The Who, The Clash Give Em Enough Rope, AC/DC och deras For Those About to Rock.

Amerikanska idioter

Det är åtta år sedan American Idiot släpptes lös. Under 2010 blev skivan återupplivad i form av en musikal som spelades på flera teatrar i USA och blev en stor succé. Idag finns det planer på en filmutgåva med Tom Hanks som producent och Robert Pattinson som huvudperson enligt ryktet.

Har ni fått nog av rock-operor nu?

Billie: Ja, vi skulle gärna ta en paus från det. Det finns vissa begränsningar med att göra en rock-opera. Om man skriver en bra låt och den inte passar in på skivan eller inte passar in i konceptet så kan man inte använda låten. Men den här gången behövde vi inte begränsa oss på det sättet. Vi startade inte med viljan att göra ett episkt verk. Det skedde spontant och så räckte det till tre skivor.

Det verkar som om ni alltid har gått upp i vad som sker omkring er i världen. Men har ni blivit klokare eller är ni lika förvirrade som när ni var tonåringar?

Billie: Det är alltid förvirrande. USA är ett av de mest förvirrade länderna i världen. En av anledningarna är att varje stat representerar något helt annat än de andra staterna och det är enorma skillnader mellan folk. Det är stor skillnad på vad som händer här eller i Idaho eller i Montana och New York, som nästan är ett eget land. Alla har egen politisk agenda eller har olika idéer om vad den amerikanska drömmen är.

Vi befinner oss i Newport Beach vid havet söder om Los Angeles. Varför är vi här?

Mike: Det här är vår plats där vi tillbringar sommaren. Vi åker antingen till Newport Beach eller Cosa Mesa, där vi brukar hyra ett litet rum. Vi har gjort det de senaste fem åren. Våra familjer får lite semester och vi kan gå och jobba i studion på eftermiddagen men också njuta av solen. Jag tycker om att cykla i Oakland men det är inte alltid lätt för där får man ofta sin cykel stulen.

Tré: Det är varmare här nere och färre hajar.

Surfar ni?

Billie: Jag gör.

Mike: Jag kan.

Tré: Jag är på g. (skratt)

Följ Green Day Tryck på hjärtat

Green Day: Blue Stage, Bråvalla
2013-06-29 (recension)
Green Day: ¡Tré!
2012-12-10 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.