Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Artikel / Lördag 2012-10-20 13:05

Mumford & Sons – större och känsligare

Mumford & Sons breder ut sig både ljud- och publikmässigt. I somras stod de för en bejublad spelning på Peace & Loves största scen. Nu är Babel här, uppföljaren till succédebuten Sigh No More.

Av Andreas Bäckman
Foto: Rebecca Miller

NÄR GAFFA TRÄFFAR Mumford & Sons är det på ett lyxhotell kombinerat med spa i utkanten av West End i London. Rummet där vi sitter är kliniskt, kantigt, hypermodernt och svinkallt. Luftkonditioneringen snurrar helt ljudlöst. Avdelat i geometriskt perfekta sektioner med hjälp av putsad grå marmor och borstat glas ger penthouse-rummet ett deprimerat och själlöst intryck, ungefär som den sterila svamp- och skinkomelett som Marcus Mumford har halva kinden full av.

– Vi valde inte det här hotellet själva, om du trodde det, säger Marcus och tuggar ljudligt. Men det har blivit lite av en vana, att vi hamnar just här. Alla i bandet bor typ inom gångavstånd och bara en liten bit bort ligger ett spelställe där många små band gör sin första lite större spelning, vi var ett av dem, och då är det nära hit. Men det är ett skithål, verkligen. Jag såg Lily Allen sparka ut en kille härifrån en gång.

Nej, om Mumford & Sons var ett hotell vore de snarare ett litet Boutique-hotell i Clerkenwell, omgivna av röda sammetsväggar, kaffe och romantisk konst. För när allt fler byter ut gitarren mot synt och när electro-house-djs är det nya arenarockbandet gör Marcus Mumford med söner tvärtom. De satsar på den organiska, varma, kärleksfulla ljudbilden. Ju fler instrument desto bättre. Spela gärna in allt live också, så blir det dessutom lättare att ta med det ut på turné. Och visst låter bandets nya album Babel både större och varmare, men ändå väldigt bekant.

– Vi ville definitivt åt ett större ljud, säger, keyboardisten Ben Lovett. Man måste ju tävla mot all elektronisk musik på radion på något sätt. Vi la till exempel på en massa horn och stråkar, för att vi älskar dem och för att hornen får pianot att låta fantastiskt. Vårt mål var att skapa ett album som är väldigt rikt ljudmässigt och väldigt känslosamt textmässigt.

Nära att falla för dåliga beslut

En större ljudbild och mer känslor alltså, men i övrigt ville ingen av medlemmarna förändra för mycket. De hade ju hittat något som bandet själva och publiken tyckte om och som var ett fungerande koncept i allmänhet. Samtidigt ville de röra sig framåt, utan att gå miste om det de blivit.

– Alltså vi kände väl alla tror jag att ju mer vi är det här bandet, desto mindre vill vi vara någonting annat. Vi spelar musik tillsammans, det är viktigast. Sen är jag inte säker på exakt vad vi ville ha, men vi visste vad vi inte ville, och det var att göra samma sak igen, att gå tillbaka till Sigh No More. Det var tvunget att det skulle ske någon sorts förändring, en utveckling. Vi höll på att ta några dåliga beslut som typ grundade sig i att "fuck it, we know this works", men där hjälpte Markus Dravs oss åt rätt håll, säger Marcus.

Markus Dravs ja. Han har tidigare jobbat med en hel del andra tongivande artister, som Arcade Fire, Björk och Coldplay. Tillsammans åkte de ut till den engelska landsbygden, till kompisar och familjer och försökte hitta en varm, autentisk ljudbild. Särskilt viktigt var att hitta bra miljöer för trummorna. Mycket spelades in live. Eller "som band gjorde förr i tiden", förklarar Marcus.

För att ha släppt ett enstaka album är Mumford & Sons egentligen orimligt älskade. De har kontinuerligt överrösts med nomineringar, priser och lovord, sedan de hösten 2009 släppte debuten Sigh No More. Och det här är ingen 15-minuterssaga. Bandet letar sig ständigt längre utanför hemlandets gränser. Australien och nya Zeeland förstod snabbt grejen. USA är alltid minerad terräng för britter, men det börjar komma där med.

I Sverige utbröt det kollektiv depression då de i somras tvingades ställa in på Hultsfredsfestivalen. Spelningen blev av på Peace & Love några veckor senare. En konsert som var den överlägset mest uppskattade på festivalen. Både bandet och publiken utstrålade genuin glädje, kändes det som. Mumford & Sons tycks ha den effekten. På ett ganska unikt sätt lyckas de binda samman människor från hela världen som i övrigt inte nödvändigtvis har så mycket gemensamt med varandra, förutom att de älskar Mumford & Sons folk-pop.

Trots all välgång och lovord efter första albumet och förmodad press inför "den svåra uppföljaren" känner bandet själva inte särskilt mycket nervositet alls inför släppet av Babel.

– Vi är lättade, mer än något annat. Det är klart att det har varit stressigt och jobbigt och jävligt att spela in den. Det har varit ett hårt arbete. Men nervösa? – Nej det är vi inte.

Känner ni någon press utifrån, att uppföljaren ska vara lika bra?

Marcus Mumford: – Den största pressen kommer från oss själva. Vi älskar att skapa musik och vi tycker själva om det vi åstadkommer, men vi nöjer oss inte med halvdana låtar. Vi sliter, men vi har fullt förtroende för vad vi gör och tvekar aldrig på att det i slutändan kommer att bli bra.

Gör ni alla låtar tillsammans?
Marcus Mumford: – Ja, men vi har absolut ingen bestämd metod för det. Det är mer "du har det och jag har det" och sen kommer en tredje på något annat. Vi är ganska bekväma med att ha det så också. Vi närmar oss varje låt på olika sätt. Det är en väldigt naturlig och intuitiv process. Den här gången har vi dessutom utforskat massa olika saker, och det finns en större frihet och en större känsla av säkerhet som låter oss göra det. Dynamiken i hur vi gör musiken har utvecklats.

Självupplevda draman

Jag har alltid tänkt på era låtar som små dramer. Med en tydlig uppbyggnad, klimax och avtoning. Tänker ni så när ni gör låtarna?
Marcus Mumford: – Ja, det känns väldigt naturligt att ha den typen av upplägg, med en tydlig utveckling och ett klimax. På så vis blir varje låt som en liten individuell historia. Som för övrigt ofta på något sätt är självupplevd av någon i bandet. Det känns helt rätt att komponera på det sättet. Jag är alltid ute efter samma sak när jag läser böcker eller ser film; att de ska ta mig på en resa.

Ja, du har ju till och med jämfört turnerandet med ett John Steinbeck-äventyr, Marcus. Förklara hur du menar.
Marcus Mumford: – Jo men han pratade ju om att man inte kan planera och försöka förutsäga en resa för mycket för då kväver man den, och det är så det känns att turnera. Varje turné är som en resa och vi försöker att inte planera allt för minutiöst. Alltså det är klart vi måste vara organiserade, annars funkar ju inte en turné, men vi försöker ha en öppen inställning så att vad som helst kan hända. Det blir mer som ett äventyr på det viset.

Ni har turnerat nästan konstant sedan ni släppte debuten. Hur orkar ni?
Marcus Mumford: – Vi älskar att turnera. Jag vet inte riktigt vad vi skulle göra annars, haha. Nej, men bortsett från att vara hemifrån och att vara lite tröttsamt, så är det en massa positiva saker med det. Vi ser det som en show och äventyr, och att få realisera en idé eller tankeprocess är otroligt belönande.

Winston Marshall (banjo): – Och man får se så många fina platser. Sverige till exempel, vi är alltid lättade när vi kommer dit. Det är alltid en fantastisk atmosfär där och mycket trevliga människor. Vi drömmer om att komma tillbaka.

Marcus Mumford: – Ja, det är en av våra favoritplatser att besöka. Vi slet rätt hårt för att kunna komma tillbaka efter att vi tvingats ställa in på Hultsfred. Och att Peace & Love tog in oss och lät Hultsfredsbesökare komma in gratis ... jag har aldrig hört talas om något liknande i branschen.

Följ Mumford & Sons Tryck på hjärtat

Mumford & Sons: Annexet, Stockholm
2013-04-11 (recension)
Mumford & Sons: Babel
2012-09-22 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.