Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare

"Vi har inte lyssnat på rock på tio år"

Hiphop. Instrumental filmmusik. Konstnärskollektiv. Fröding. Det är alla ingredienser i historien om hur Mando Diao omdefinierat sig själva och bilden av dem som rockslynglar.

GAFFA | Av Fredrik Thorén
Tisdag 2012-10-30 19:25

Basen och höga röster hörs redan i trapphuset. I fotostudion står fyra halvnakna män i vita jeans och posar framför kameror. Lil Wayne rappar på hög volym att han är "the motherfuckin resolution like the 1st of January". Mixtapet som går, Dedication 4, släpptes två dagar innan på LiveMixtapes.com. Då kraschade sajten. Mando Diaos sångare Gustaf Norén lallar runt i ett silverhalsband med Jesuskors och kan inte riktigt koncentrera sig på att ta bilder just nu. När 60-talsbandet Love Shufflas i mobilen byter han rakt av tillbaka till Wayne igen. Fotosessionen tar slut och han byter till Lil B. "Har du hört det här?" frågar han uppspelt. "Det släpptes igår".

Det är inte riktigt den typiska bilden vi har av Mando Diao, som media gärna ville måla den som. Det unga rockbandet utan pardon. Jag har nog aldrig sett ett så frekvent användande av ordet "rockslynglar" som under åren i början av 00-talet, när allt skulle låta brötig garagerock och det skadade inte att man kom från små orter som Fagersta eller Borlänge och svängde med gitarren och mickstativ. Mando Diao gjorde sig ovänner i pressen med Kent, tävlade i självförtroende och kaxiga kommentarer med The Hives. Under tiden beskrevs Sahara Hotnights som ett "tjejband". Svensk rockmusik fick ett uppsving internationellt, tillsammans med The White Stripes och The Strokes. Det viktiga var att det skulle se stiligt ut men låta så skitigt som möjligt. Mando Diao kunde lika gärna ha stannat i sitt musikaliska uttryck där i början och mitten av 00-talet. Då fanns det ett behov av tuff rock, när det mättades gick hungern som den alltid gör vidare. Inom svensk musik till det elektroniska.

Frågan är om inte Lil Wayne var och är just en av lösningarna för Mando Diao. Både Lil Wayne och Lil B har på sina egna plan stöpt om och tillfört rap något. Båda kan göra snygga crossoverhits, där Wayne samplar allt från Beatles, gammal soul och blues och Lil B har blivit beskriven som en "post-Lil Wayne" som gör musik som är "half new spoken word". Och kan lika gärna ta inspiration från Anthony & The Johnsons och Imogen Heap som klassiska hiphopsamplingar som Didos Thank You.

Strävan att utvecklas

De är den sortens artister som rör sig framåt, precis som Mando Diao – Gustaf Norén, Björn Dixgård, Carl-Johan Fogelklou, Mats Björke – vill göra. Historien om ett rockband som ska omdefiniera sig själva har vi hört förut. Den börjar ofta med ett hus på landet eller i ett drogberoende och terapisamtal. Eller att ett kaxigt rockband i modsfrisyrer åker till Norsborg och träffar en hiphopproducent som pratar i bildspråk.

Ni började redan för fem år sedan ändra sound och utvecklas, med skivan Never Seen The Light Of Day.

Gustaf Norén: Det tog jävligt lång tid innan vi vågade gå ifrån instrumenten vi började med. Vi känner fortfarande bojor mot viss musik. Men vi ska kunna köra vad som helst. Jag tror även större artister, som Thåström, har bojor och förväntningar på sig själva.

Björn Dixgård: Det är en process, det skulle va jobbigt att nå fram på sätt och vis också. Strävan är väldigt skönt, när man insett att det går att sträva.

Carl-Johan Fogelklou: Vi borde verkligen skriva en låt som heter Strävtåg.

Gustaf: Jag ogillar att man tänker tillbaka. Man ska berätta någonting om nu.

Björn: Det var som när vi hörde vår första skiva av misstag i förra veckan. Det är så sjukt svårt att relatera till.

Gustaf: Det låter som en liten pojke som just lärt sig gå, som försöker springa. Fram och tillbaka.

Det är ju tio år sedan i år, som ni släppte ep:n och debutskivan.

Gustaf: Det lät yngre än så. Det lät som om vi vore 16, trots att vi var 21. För vi var sjukt sena i puberteten, och vi var liksom barn. Vi var inte vuxna för fem öre.

Vad är den största skillnaden då? Mellan Mando Diao 2002 och 2012.

Gustaf: Vi slutade bry oss, över huvud taget.

Carl-Johan: Regellöst.

Björn: Det har alltid varit regellöst. Men sen tippade det över.

Gustaf: Det kan vara så att vi kände mer för den musiken då också. Det är ju den musik man känner igen sig i som man gillar. Jag tycker på ett sätt att vi är barnsligare nu än vad vi var då. På den tiden lekte vi med en leksak, nu har vi ett helt lekrum. Vi kan leka med legoborgen där borta och med riddarhuset där. Dockor där, tåg där. Musikbranschen och främst influenser har ju också förändrats, med genrer och att bara spela en sak.

Björn: Det är därför som folk blir så nervösa när vi gör någonting också, de vet inte vad de ska förvänta sig.

Gustaf: Jag tror musikvärlden styrs lite väl mycket av 70-talister. När 80-talisterna kommer så är de mycket friare. Vi kan inte undvika technon, eurodiscon, vi var tre år när Michael Jackson var som bäst. Vi hade inga punkare, inga synthare eller någon sån där skit. Vi hade inga klassiska spelningar med Bruce Springsteen. Vi hade något jävla dj-gig i en källare i Leeds. Det var det vi kunde relatera till. Oasis var klassiska i en kvart.

Blandning av sött och surt

På Mando Diaos nya skiva Infruset tolkar de Gustaf Frödings dikter. Man skulle kunna lägga in ordet hyckleri här, baserat på allt Mando Diao pratat om. Som att vara fri i sitt musikskapande och att mycket i det handlar om att kunna knyta an till sin samtid och göra konst utifrån det. Att tonsätta en gammal poet känns vid första anblicken inte särskilt fräscht. Men det är ett stort steg för Mando Diao, tror jag. Infruset är inte bara ett helt nytt steg för bandet rent musikaliskt – där akustisk gitarr, piano och orgel samsas tillsammans med mysiga sångrader om ängar, livet och bortglömda berättelser. Dixgårds brummande stämma kompletterar Noréns tuffa.

Sångerna på Infruset har lika mycket smak av trottoaren i Borlänge som känslan att se ut över Dalarnas källvattensjöar och barrskogar. Det var det i Frödings prosa som de kunde känna igen sig i, vad som händer om man blandar sött och surt. När jag frågar om Fröding gör Gustaf Norén genast kopplingen till rytmen i hans dikter och varför han gillar hiphop så mycket, samtidigt som Lil B:s spoken word-rap hörs från högtalarna.

Björn: Vi som har proggföräldrar läste de där dikterna när vi var barn. Gustaf Fröding var ju den första texten man hörde som lät som en melodi. Som hiphop sen blev, det dröjde fem sex år till. Det är den fascinationen vi har, att snacka rytm, som med spoken word och typ Linton Kwesi Johnson. Det är ju vackert utan någon som helst musik.

När jag frågar vad det var som fick dem att röra sig vidare från rockträsket de målat in sig i är de alla överens. Första gången de träffade Salla, en storvuxen man i svart t-shirt och mjukisbyxor som la cementen för svensk hiphop, frågade han bandet om de "har nån låt eller?". De började jamma, botanisera i skivor och pratade inte om något annat än jobb.

Carl-Johan förklarar att man inte "lär känna" The Salazar Brothers, alltså Masse, Salla eller Chepe som tidigare var med i The Latin Kings. Man blir "en del av deras familj. Som en avlägsen kusin". The Salazar Brothers är tillsammans med Björn och Gustaf även med i Caligola, en rörig konstellation av musiker, konstnärer och författare.

Gustaf: Salla är Maharishi för oss. The Latin Kings var ju de största idolerna jag hade som ung.

Björn: han är en jävla motor. Efter det där jobbade vi loss med honom och Masse och gjorde Give Me Fire, på ett helt lösgjort sätt.

Jag tar fram en ny bok av rockfotografen Mats Bäcker, som under slutet av 70-talet och början av 80-talet tog ikonbilder på bland annat Joe Strummer och dåtidens postpunkband. På omslaget ger Iggy Pop fingret på en konsert 1977. Pop, som skapade vad vi idag kallargaragerocken med The Stooges i slutet av 60-talet, skulle några år in på 80-talet börja experimentera ännu mer i sitt artisteri med bland annat albumet Zombie Birdhouse. Det intressanta med bilderna från spelningen 1977 är att det är precis den bilden musikbolaget ville att vi skulle se. Rebellen, punkaren med en svettig torso. Men det finns även en bild tagen bara några timmar tidigare. Där sitter James "Iggy Pop" Osterberg i en fåtölj med glasögon och läser en dagstidning. En dubbelroll som få har fångat så tydligt.

När ni började spela hade ni mycket attityd. Men var ni som James Osterberg i fåtöljen även då?

Gustaf: Jag känner mig mycket mer så idag. Då var jag mer barn hela tiden. Mer Xbox. Vi spelade Xbox och lyssnade på musik hela tiden.

Visar man en bild utåt och en bild privat?

Gustaf: Ja, det är klart. Men när vi gick ut och spelade en roll och gick tillbaka, det var några år senare. Att vi försökte vara något vi inte var. Sen gick vi vidare. Men de kallar oss fortfarande för rockslynglar. Och vi kan inte riktigt relatera till det för vi har inte lyssnat på rock på tio år. Vi har inget emot rock men vi har inte konsumerat det och tagit det till oss, känt igen oss i den stilen. Så då har vi ju spelat en sorts roll när vi går upp på scenen. Och det vi gör nu, det är vi. Det började vi med på Never Seen The Light Of Day, det finns på Give Me Fire, det finns i Caligola och det finns i Gustaf Fröding.

Gustaf: Folk vill så gärna tillhöra en stil. Folk i vår bransch de dras till att det är bättre att lyssna på något jävla The Raconteurs än att lyssna på Mary J Blige för att "jag tillhör den här gruppen". Men hade de varit lösa från början så hade de naturligtvis lyssnat på Mary J Blige för jag tror ändå att det är lenare för själen. Det finns nog också bland vanligt folk. Det finns också en sorts rasism på landsbygden, att det är lättare att ta in Lars Winnerbäck än en förortsbaserad artist. Eric Gadd kan vara lättare att ta in än Aleks. Det är fortfarande väldigt svårt att skriva om svensk hiphop i landsortstidningar. De vill ha de stora rockbanden.

Björn: Det tar ju tid. 1994 hette det fortfarande "modern dans".

Gustaf: Det var E-Type och Latin Kings som var nominerade i samma genre på Grammisgalan. Grejen var att båda var värda ett pris egentligen. De buntade ihop en hel värld med en annan kategori, det märker man fortfarande, att hiphop betraktas som "modernt".

Carl-Johan: Det är väldigt retro. De har guidade bussturer i New York som stannar vid hiphopens födelseplatser.

Gustaf: Ja, det är klart. Det är som Tutankhamon land. Det som är så bra med hiphop som rocken aldrig kommer att slå, är att den är så lätt. I rocken måste du köpa den ena jävla grejen efter den andra, komma in på en musikskola och gå igenom en hel klassresa. I hiphopen kan du ta något du hört på radio och prata till. Gatubarn i Brasilien har samma förutsättningar som The Strokes.

Vad lyssnar ni på tillsammans när ni ska hitta kreativitet?

Carl-Johan: För mig är det fortfarande filmmusik. Mycket inom afroamerikansk musikkultur.

Gustaf: Jag lyssnar på Ett Anständigt Liv-soundtracket, det är så jävla bra. Vi värderar Kenta som en stor röst i Sverige. Det är också instrumental musik, typ Ulf Dageby.

Björn: Men det kan lika gärna vara Lil Wayne.

Följ Mando Diao Tryck på hjärtat

Mando Diao-medlem hoppar av
2014-11-18 (nyhet)
Mando Diao: Annexet, Stockholm
2014-11-09 (recension)
Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.