''Mer prog åt folket!''

''Mer prog åt folket!''

Progressiv, adj, framstegsvänlig; framåtverkande. Lika bra att reda ut det från början – när "prog" används nedan är det inte en felstavning av Pepsmusik utan en förkortning av progressiv rock, två musikrörelser som lätt förväxlas. Progen kan sägas vara sprungen ur en vilja att utvecklas, att ha fötterna i rocken och göra något helt annat med resten. 70-talets storheter så som Pink Floyd, Genesis och Yes experimenterade med element likt konceptalbum och extrema låtlängder, samtidigt som musiken kännetecknades av virtuositet och genreöverskridningar. Allt detta är återkommande även i dagens prog.

Marcus Enochsson är gitarrist och sångare i progrockbandet Soniq Circus, och en av arrangörerna bakom Progressive Circus som anordnades i Helsingborg för andra året i rad.

Hur ser du på Sveriges roll på progscenen?

– Sverige har väldigt bra artister, riktigt hög kvalitet och står sig bra internationellt. De brittiska och amerikanska är kanske större men i förhållande till landets storlek så är vi riktigt bra. Jag vet inte vad det beror på, de kommunala musikskolorna kanske?

Men varken efterfrågan eller publiken är enorm och det är lite knepigt att få till spelningar – sist Soniq Circus uppträde var faktiskt på förra årets festival. De är andra band ut i år och kan verkligen ses som en förvaltare som utgör ett bra exempel på paradoxen i termen, då nostalgi går före progression. Men dedikationen och spelglädjen överträffar blasékänslor och att tyngden ligger på koncept snarare än instrumentonani är välkommet.

Avverkar varandra gör sedan ytterligare fyra bokningar, inte så lite kaxiga sådana. Änglagård bjuder på två timmar av tillbakablickande stämningar med en instrumentarsenal som får scenen att likna en musikaffär. Orkestertrumset, blockflöjt och ballonger utgör bara en liten del, för att inte tala om klaviaturborgen där både Hammond och Mellotron bidrar till en njutbar och bejublad konsert.

Nästa akt ut är AnnaMy. Tillsammans med vännen Caisa utgör hon ett skönt avbrott som när det presenteras i denna kontext minner om akustiska partier från band så som Genesis och Jethro Tull. Anna ursäktar viss malplacering men tar för givet att den här publiken om någon är öppensinnad nog att ta till sig annat. Inte bara hennes musik sticker ut under kvällen, Marcus ironiserar över scenens könsfördelning när han från scen presenterar hur nästa års första bokning minsann kommer bättra på det hela – Ann Ek... doten.

– Förra året var det katastrof med kvinnlig medverkan, så i år ville vi medvetet ha med det faktiskt. Vi har AnnaMy, och Änglagård som i alla fall har en kvinnlig medlem, och vi kollade med Magma bland annat.

Progscenen har ju en rätt stereotyp publik också, det är mycket "pappor". Har ni gjort något för att nå ut till en annan typ av publik?

– Jag vet inte om fokus på att släppa in kvinnlig medverkan innebär att man når ut till en bredare publik, men kanske. Vad det gäller marknadsföringen har vi kört mycket på Facebook och alla sorters forum relaterade till musiken och till Helsingborg, och jag tycker ändå det var rätt blandat idag. En del tjejer, blandade åldrar och inte superstereotypt – precis som jag hade hoppats på.

Kvällens i särklass kreddigaste bokning är brittiska Caravan, en av de största från den så kallade Canterburyscenen som kännetecknas av inslag från psykedelisk rock och en stor dos humor. Sedan starten 1967 har de aldrig tidigare spelat i Sverige. Geoffrey Richardson bjuder på många skratt med såväl det gemytliga mellansnacket som när han spelar på skedar eller sina läppar. Även musiken sprudlar av glädje med mycket sväng och lagom tramsiga texter om smartphoneappar.

Det rapporteras om besökare från hela Sverige, halva Europa inklusive Ryssland och tydligen ska en kille från Bolivia tagit sig hela vägen över Atlanten. Det är svårt att tro att de inte blir nöjda när Caravan med en minut kvar av speltiden deklarerar att det blivit dags för kvällens sista låt, vilket visar sig vara 23 minuter långa Nine Feet Underground.

Avslutar gör svenska Beardfish inför en lullig, dansant och lycklig skara. Musiken kan kallas för progressiv på riktigt, jämfört med många av de nostalgivurmande akterna. På gott och ont får sägas, just taget till konsertformatet och dessutom placerat på en minimal scen där medlemmarna sitter i knät på varandra blir det lite svårtillgängligt. Vilket å andra sidan är den stora charmen med prog enligt Marcus:

– Mitt progintresse började med att jag lyssnade igenom några plattor som jag tyckte var jättekonstiga, jag förstod inte dem. Och jag lyssnade igen och igen för att jag ville knäcka koden.

Nästa år, är det något ni vill boka som ni inte haft hittills, genremässigt?

– Jag kan tänka mig någon progmetal, och något större såklart. Men jag vill inte låsa in oss, vi ska inte ha ett koncept att vi måste ha fem band i olika genrer utan det blir vad som dyker upp.

Klart är att Progressive Circus varit en succé för den svenska progpubliken. När Änglagårds Tord Lindman under aftonen blir tillfrågad om han har något budskap till en blandad läsarskara som GAFFAs svarar han kort: mer prog åt folket!

 


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA