Svensken som kunde blivit sångare i The Who

Svensken som kunde blivit sångare i The Who

I den nyligen utgivna boken Musikerminnen får man till sig en historia om Bill Öhrström, svensken som höll på att bli sångare i The Who. Vi ringde upp honom för att få lite mer klarhet i det hela.

Du blev erbjuden en plats i bandet som sångare. Hur kommer det sig?

– Jag blev bara tillfrågad om jag ville med. Så jag hängde med dem då ett litet tag. Det var så att på den tiden så var hela rockscenen mycket mindre än vad den är idag även om de som höll på och lirade och de som var managers tjänade miljoner även då. Jag var med i ett popband på den tiden, där även Bo Hansson var med, och vi fick göra en skiva som medföljde i en veckotidning som hette Bildjournalen. Det var en sådan tidning som alla läste. Den var större i Sverige än vad New Musical Express var i England! Den hade ett större inflytande – den avgjorde vad som skulle bli populärt. Förutom skivan var det en stor artikel om mig i den tidningen tillsammans med en bild. Det här hade aldrig hänt tidigare! Det var en plastskiva i tidningen som man kunde klistra på hårdpapp. Man klippte ur skivan, sen klippte man ur en pappskiva och så klistrade man ihop dessa. Det fanns ingen baksida, det var tre låtar på en sida bara.

Men hur fick The Who reda på vem du var?

– Det var på sommaren. När man till exempel jobbade på skivbolag i Sverige så hade man ju Billboard och New Musical Express och alla musiktidningar från till exempel Holland och Tyskland. Och så var det även då för dem som jobbade i London då. De hade tidningar som de satt och bläddrade i och kollade på bilder och höll koll på vilka låtar från England som låg på Sveriges listor. Men då fick de alltså tag i den här tidningen som jag var med i och klistrade ihop skivan, som de tyckte lät kul!

Vilka var det som lyssnade på skivan, Kit Lambert?

– Ja precis, det var Kit Lambert som kontaktade mig! De tyckte att det lät bra och tyckte att jag såg snygg ut, och det hade ju Lambert sinne för.

Spelade det en stor roll att du såg bra ut?

– Ja absolut! Det var en jätteviktig ingrediens. Och han gillade ju killar, så han förstod vad tjejerna gillade, om man säger så. Men det var ingenting jag tänkte på då, utan det har jag förstått senare. Men han skickade efter mig helt enkelt, så jag åkte till London.

Vad gjorde ni när du kom till London?

– Jag minns inte riktigt i vilken ordning det var nu, om det var dag ett eller två. Men jag kommer ihåg att man fick följa med på klubbarna där Lennon och de andra var. De sa bara "häng på oss nu!"

Vilket år var det här?

– Det kan man nog tidsbestämma genom ... Jag har för mig att The Byrds hade Europapremiär på ett av de där ställena. Det skulle man nog kunna Googla på när det var The Byrds hade sin hit Mr. Tambourine Man och var de spelade första gången i Europa.

1965, ­66, va?

– Ja, jag tror att det är ­66! Ju mer jag tänker på det, desto mer tror jag att det är ­66 faktiskt. Eller vänta nu ... Det var fan ­65 du! Men vi var ute på någon klubb och hamnade sedan hemma hos Peter Townshend som hade en hemmastudio. Och då höll han på med de första utkasten för låtar som My Generation, The Kids Are Alright, Circles och någon mer låt. Hur som helst, de hade ett gig bokat sedan tidigare för deras gamla band The High Numbers där Roger Daltrey var med. Men han fick ju sparken från bandet och efter det ville de inte kalla sig The High Numbers längre. De beslutade sig för The Who tills de kunde hitta på något annat och tills de hade en sångare. De ville att jag skulle vara med i bandet då, men efter att ha kollat på låtlistan (jag kände igen ett par låtar) funderade jag på om de skulle passa min tonart. Jag hoppade i alla fall in och körde ett par låtar. Konstigare än så var det inte!

Hur kändes det?

– Det var som ett vanligt gig bara. Som att jamma med en kompis, eller spela på en skoldans i en gymnastiksal. Det var ett väldigt banalt gig faktiskt. Det var en sådan spelning som man själv var van att göra i Vällingby läroverk till exempel.

Hur kom det sig att det aldrig blev av då?

– Jag tyckte faktiskt inte att de var speciellt kul. Alltså, jag hade ett bra band hemma i Stockholm med Bo Hansson och varför skulle jag flytta till England? Men visst, jag hade ju aldrig bott förut i England och London verkar vara en rolig stad och hade det varit så att jag inte hade haft ett jobb så hade jag kanske varit jätteentusiastisk men nu kände jag bara nej. Det var kul att träffa killarna, men det var inget som jag tyckte var roligt med bandet. Sen fanns det heller inga improvisationselement i deras musik, och jag kommer från improvisationsmusik. För mig var musiken väldigt ointressant. Det var kul att lyssna på, men det passade inte mig.

Är det något du ångrar idag?

– Det som alla glömmer idag är att på den tiden var vi så otroligt trygga i oss själva, på 60-­talet alltså. Vi var trygga i oss själva och i vår tillvaro. Så det där karriärtänket fanns inte, och det går aldrig att förklara för er. Man snuddade aldrig vid det ens. Tjäna pengar? Varför ska man tjäna pengar? Man ville ju bara sova, äta och spela. Det går ju inte att förstå idag. Men hade jag varit i 20-årsåldern idag, så hade jag ju aldrig tänkt så! Utan då hade det ju bara varit en pinne på klätterstegen.

Det låter som att du var väldigt nöjd med din tillvaro som den var?

– Ja, jag ångrar ingenting! Jag skulle aldrig vilja byta mitt 60-­ och 70-­tal mot Roger Daltreys! Jag var ju ute och spelade lika mycket som honom, bara att jag slapp ha strålkastarljusen i mitt ansikte. Jag kunde ju leva normalt och gå ut med kompisar på jazzklubbar efter mina egna gig. Hade jag varit en rockstjärna hade jag ju bara fått sitta och snacka med journalister istället. Nu kunde jag ju gå ut på disco och träffa tjejer! Det fanns ingenting som var bättre med hans liv än mitt.

Du valde frihet och musiken framför kändisskap?

– Just det! Det är underbart.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA