Månadens magasin

Läs online | Prenumerera här

Du är inte inloggad  Logga in / Ny användare
Nyhet / Torsdag 2012-07-12 14:36

En välsmord rockmaskin – 50 år med Rolling Stones

Alla tiders mest långlivade rockband fyller 50 idag. GAFFA tecknar ett porträtt.

Av Författare: Christoffer Henneberg. Översättning: Andreas Bäckman

Rolling Stones är alla tiders mest långlivade rockband. Idag firar de 50-årsjubileum med anledning av sin första konsert på The Marquee Club i London, och det är imponerande att de gamla herrarna har lyckats hålla ihop så länge. Men bortsett från det, är det verkligen något att fira? Svaret på denna fråga beror naturligtvis på med vilken måttstock du väljer att mäta gruppen. För historien om The Rolling Stones är full av motsägelser.

När de slog igenom i början av sextiotalet marknadsfördes de som rebeller, i medveten kontrast till de fina killarna i The Beatles. Rolling Stones var - som det berömda citatet på baksidan av debutalbumet antyder - inte bara en grupp, utan"a way of life", ett sätt att leva. Det var alltså från början av något mer än bara musik - nämligen ett ungdomsuppror.

Det var denna rebelliska image som fick gruppen att verkligen skjuta i höjden, samtidigt som deras brukande av vissa substanser och läkemedel gjorde att de hamnade på de brittiska myndigheternas radar. Snart hade de både polis och tabloidpressen i hälarna, men det visade sig bara ösa ytterligare vatten på deras kvarn. För om myndigheterna trodde att de skulle knäcka gruppen med dessa "knarkskandaler" så fick det istället snarast motsatt effekt: gruppen blev ikoner för upproret mot samtidens ordningsmakter.

Redan i slutet av sextiotalet började gruppen, med viss rätt, titulera sig "The Greatest Rock 'N' Roll Band In The World". Med The Beatles i upplösningstillstånd och Bob Dylan i självpåtagen exil var The Rolling Stones rockkulturens sista stora naturliga samlingspunkt. Släppen under denna period, från Beggars Banquet (1968) till och med Exile On Main Street (1972) - är en sträng av stora rockplattor som väl egentligen bara kan mätas med Dylans tre fantastiska skivor från mitten av sextiotalet.

Det var också under denna period som döden började förfölja gruppen, vilket gör deras image aningen morbid. I juni 1969 sparkade de den labile gitarristen Brian Jones, som vid tillfället var så kokainpåverkad att han inte längre kunde spela. Bara några veckor hittades han död i sin swimmingpool under mystiska omständigheter. Några dagar efter spelade den återstående och till synes oberörda orkestern en gratiskonsert i London Hyde Park inför flera hundra tusen människor. Trots att detta var den största konsertpubliken någonsin - och att Hells Angels stod för säkerheten avlöpte tillställningen ganska stillsamt i dåtidens fredliga hippie-anda.

Mindre bra gick det när de hyrde in Hells Angels för att hålla vakt vid en gratiskonsert på en speedway-bana i San Francisco i december samma år. Konserten skulle fungera som avslutning för den framgångsrika USA-turnén och samtidigt vara västkustens svar på Woodstock, som ägde rum några månader tidigare på östkusten.

Men något gick fruktansvärt fel. Luften var redan tjock med dåliga vibbar när The Rolling Stones gick på scen, och under konserten knivhöggs och dödades en svart man av en av de inhyrda "säkerhetsvakterna". Tragedin kom att markera slutet på sextiotalsdrömmen.

Downhill

Sedan började det gå utför för The Rolling Stones, inte bara musikaliskt utan även i förhållande till gruppens trovärdighet. Sextiotalet blev sjuttiotalet, och Rolling Stones började förlora kontakten med sin publik, som inte längre kunde identifiera sig med ett gäng dekadenta mångmiljonärer i skatte-exil. Och särskilt inte med Mick Jagger, som genom sitt äktenskap med Nicaraguanska modellen Bianca Perez Macias-Moca, i stigande grad kom att tillhöra en internationell skara av jetsettare.

Om Rolling Stones tidigare hade reflekterat rockens revolutionära potential, verkade de nu gjort en helomvändning och snarare förkroppsligat en slags kommersiell massunderhållning. En utveckling och en anklagelse som de själva helt skamlöst svarade på genom att införa gruppens nu så kända varumärke - den röda tungan.

Även om det fortfarande fanns ljusglimtar på plattorna fungerade deras släpp nu mest som ursäkter för att ge sig ut på växande världsturnéer som drog in flera miljoner dollar, mer än vad någon av dem hade tid att spendera.

Rolling Stones hade med andra ord sålt ut, och denna syndiga framgångssaga har kommit att bli den gängse historien om Rolling Stones bland kritikerna. Att Mick Jagger lät sig dubbas till riddare av Prins Charles 2003 hjälper heller inte direkt historien.

Har aldrig sålt ut

Men det finns också ett annat sätt att se på historien.

För rent musikaliskt har The Rolling Stones aldrig sålt ut. Bortsett från släppen Their Satanic Majesties Request (1967) och Some Girls (1978) - där de flirtade med psykedelisk rock och disco - har de hela tiden varit trogna sin utgångspunkt i den svarta amerikanska bluesen och r'n'b-musiken.

Det är i hög grad Keith Richards som har sörjt för att hålla denna kurs, medan Mick Jagger har fallit offer för flertalet musikaliska trender har Keith Richards varit gruppens ankare, både musikaliskt och mentalt. När Mick Jagger lät meddela att han gick solo i mitten av åttiotalet blev Keith Richards rasande. För honom är The Rolling Stones ett livsprojekt, som man inte bara kan "lämna i kistan".

Keith Richards har också själv flirtat flitigt med döden. Hans drogmissbruk är legendariskt vid det här laget. Det är också hans till synes övermänskliga förmåga att hålla sig vaken i flera dagar. Den långvariga användningen av ett stort antal substanser har fått ge uttryck åt hans härjade ansikte, och för många människor är han en symbol för, inte bara den rebelliska anda Rolling Stones en gång stod för, utan också för rock'n'roll i allmänhet.

Men viktigast av allt, är det mer än någon annan Keith Richards, som har definierat gruppens sound med sina distinkta och rytmiska ackord. Klassiker som "Jumpin 'Jack Flash", "Honky Tonk Women" och "Brown Sugar" bär alla Keith Richards specifika riff-signatur, som bland annat kommer av det okonventionella sättet han stämmer sin gitarr på.

Samtidigt tjänar han i stort sett också rollen som en bandpiska. De flesta band följer sin trummis, men Rolling Stones följer Keith Richards gitarr. Han är med andra ord oljan i den den välsmorda rockmaskin som The Rolling Stones fortfarande framstår som, när det verkligen svänger.

Vilket leder oss tillbaka till den ursprungliga frågan. För det finns en plats där The Rolling Stones fortfarande kan göra anspråk på titeln som "The Greatest Rock 'n' Roll Band In The World" - och det är på scenen. De tre senaste turné-dokumentärerna Security (1998), Live Licks (2004) och Shine a Light (2008) vittnar om ett tätt, samspelt och storsvängande liveband, som även på en dålig dag kan spela arslet av yngre efterträdare.

Här på scenen är den rytm som tog sina första steg i efterkrigstidens London lika envis som alltid. Och det är, om inget annat, det som ska och bör firas idag - och förhoppningsvis också på den kommande jubileumsturnén.

Lyssna på GAFFAs Rolling Stones-playlist på Spotify.

Tipsa en vän
0 kommentarer. Vad har du att säga?
Sortering:

Logga in för att kommentera.

Igår, kl. 15:13

Så bra var Ulf Lundell på Debaser

''Ulf blir rödare och rödare, hesare och hesare'' – läs vår recension.

0    
Igår, kl. 15:19

Se kortfilm med Beyoncé och Jay Z

Är ''on the run'' från lagens långa arm i Bang Bang.

0    
Igår, kl. 11:10

Håkan Hellström-bilder ställs ut

Närmare 50 foton från Ullevispelningen visas upp för besökarna.

0    
Igår, kl. 12:13

Ny livescen i Göteborg ger gratiskonserter

Stoltserar med bokningar som Alice Boman, Ida Redig och Easy October.

0    
Söndag 2014-09-14 09:08

Kolla in GAFFAs ljudliga valkompass

Här kan du lyssna dig till rätt val.

0    
Lördag 2014-09-13 15:25

Svensk artist utsatt för grov rasistattack

''När vi SvP och SD får makten kommer n***** som dig hängas i trät''.

1