''Det är inte fräckt – men det är odödligt''

''Det är inte fräckt – men det är odödligt''

Hagalidens musik har beskrivits som textfokuserad pop med ambitiösa arrangemang, fulla av liv, ungdomlig glöd och musikalitet. Influensmässigt så är det ingen enskild aktör som går att peka på.

– Det rör sig kanske snarare om estetiska och musikaliska epoker i stort som inspirerar. Vi är produkter av en viss generation liksom. All musik som görs är ju på många sätt en inkarnation av all musik som gjorts tidigare. Historien har fött fram Hagaliden. För vår del pratar vi mer om de stora dragen som att om trummorna låter 70-tal, sången 60-tal och känslan 1600-tal så hamnar man på en ganska spännande plats, sa bandet i en intervju med gehitmusiken.com.

GAFFA bad Hagaliden komponera en lista över sina favoritlåtar och nedan finns resultatet. En bunt av låtarna har bandet valt att skriva en liten motivering till, resten av låtarna får tala för sig själva menar Hagaliden. Enjoy!

Bernt Staf – En Vintervisa

En röst som både bär och vittrar sönder. Det är skevt och skört och så jävla bra. Lyss till proggens Stockholms-Shakespeare: Knirre-knarr! 

Nationalteatern – Stranden

En magisk matta att färdas med över de stränder som utgör det värdigast tänkbara slutet av vår värld. Etos, patos och Totta Näslund. 

Alice Babs & Svend Asmussen – Yonder In Molom

En något tramsig översättning av Alf Hambes impressionistiskt lekfulla orginal. MEN: Det här är löjligt musikaliskt och arrangemanget liksom är det nordiska vemod vi älskar så att älska så.

Hootenanny Singers – Jungman Jansson

Ett karaktäristiskt Hootenanny-örhänge med den textbärande håglösheten och de nystrykta skjortorna. Det är i kontrasten mellan den så dödsföraktande texten och de så nyktert kammade stämmorna som den stora spänningen uppstår. Det är inte fräckt, men det är odödligt. 

Fleetwood Mac – What Makes You Think You're The One

– Ett självsäkert tvivel gungar sig fram ur högtalaren. "Vad är det här?" är en berättigad fråga. "Det hör du ju!" är det självklara svaret. Det är så här drömmen om en replokal låter.

Xenia Kriisin – Firearms

– Vilken röst! Vilken begåvning! Om vi fick välja att åka på sverigeturné med någon av alla fina artister ifrån Göteborg skulle vi tveklöst välja Xenia. 

Patrick Watson – Lighthouse 

En kille ifrån Montreal med otrolig känsla för storslagna arrangemang. Musik som får dig att vilja lära dig spela ett instrument. 

The Carter Family – Bury Me Under The Weeping Willow 

Den som kan undgå att fälla en tår när familjen Carter, med ett leende på läpparna, står och framför denna fruktansvärda historia har nog inget hjärta. Maybelle Carters karakteristiska gitarrspel är inte heller svårt att förlora sig i. 

Simon & Garfunkel – Benedictus

New Yorks bidrag till barockmusiken. Arrangerat av Paul Simon, såklart, Manhattans Johan Sebastian Bach i egen hög person.

Salamat Sadikova – Guldorayim (My Guldoray)

– En pärla ifrån den lilla centralasiatiska bergsnationen Kirgizistan. Otroligt vacker melankoli. Den handlar säkert om hemlängtan.

Mercedes Sosa – Sólo Le Pido A Dios 

– Argentinsk romantik. Ja, det räcker så.

Textfokuserad pop med ambitiösa arrangemang, fulla av liv, ungdomlig glöd och musikalitet


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA