Hör månadens bästa låtar

Hör månadens bästa låtar

1987 – Hej Då
Londonsvensken Victor Holmberg har figurerat frekvent här på 11 Essentiella, men det går liksom inte att undvika när varje ny låt är snudd på perfekt. I början var karln alldeles skygg och det enda man såg av honom var en hoodie. Nu står han på scen i käcka Go'kväll och framför den här poppärlan, samtidigt som han turnerar med Seinabo Sey. Vi förutspådde det redan förra året, 2015 tillhör 1987.

Kite – Nocturne
Våra favoriter i Kite har redan från början dumpat albumformatet till fördel för en strid ström av EP:s. Eller ja, en om året ungefär. Det har resulterat i en begränsad men oerhört hängiven skara fans, och sällsynt högkvalitativ musik. Senaste VI är inget undantag. Bäst på EP:n är de här nattsvarta i princip helt trumlösa vocoder-tyngda episka sju minuterna. Mådde man inte dåligt innan så gör man det efter, på ett skönt sätt.

Tame Impala – 'Cause I'm A Man
Kevin Parkers tama antilop är som bäst när allt är en trögflytande massa. Liksom som en droppe varmt vax vars fall någon spelat in i extrem slow motion. Den här låten är ungefär så. Man bara flyter med, långsamt, med ett leende på läpparna. Kanske skulle den passa bra i någon stoner-film. Annars är låten fylld av självförakt, Parker verkar ha gjort något onödigt. Säkert värt det när något såhär trevligt blir resultatet.

Kissey – Distortion
"Menade du Kissie?" kommer det stå om ni försöker googla den här artisten. Svaret är nej, från vår sida åtminstone. Vi menar inte den förvridna bloggerskan utan den här Stockholms-damen turned New York-bo som eventuellt är ansvarig för witch house-genrens comeback. Ok, kanske inte riktigt, men det är helt löjligt mörk och bas-tung elektronika som vi ärligt talat inte fattar hur vi kan ha missat tidigare. Så bra. Från EP:n The Awakening.

Laser & Bas feat. Alice Boman – Samma Snack
Det här är Carl Johan Lundgren och Ola Johansson från det avsomnade Malmöbandet Vit Päls nya projekt. Låten är singel nummer två från ett kommande album och den är bedrövande fin. Alice Bomans melankoliska stämma gästar med rullande hals-r och tillsammans med Calles närgångna röst draperas låten i ett sorgset töcken. När man lyssnar njuter och lider man, som med all bra popmusik.

Active Child – Never Far Away
Först vill vi försäkra oss om att ni lyssnat på 2011 års makalösa album You Are All I See. Om inte, återkom till den här korta texten när ni gjort det. Bra, då kan vi fortsätta med att konstatera att inte så jättemycket har hänt med Pat Grossis projekt sedan dess. Det är bra, för det handlar fortfarande om alldeles utsökt falsett-soul-rnb-elektronika som borde slå an för vem som helst. Det är lite som att man svävar när man lyssnar.

Sunglasses Kid – Feel It
Låt oss bara få citera artisten själv. Det gör sig bäst på språket man talar i London, England där karln bor: "80s chilled synth beach-music to get you in the mood for summer". Just så. Två sekunder in i låten vill man solbada på en ö och höra trutarna skrika och vågorna skvalpa. Gärna med ett glas alkoholberikad dryck i handen. Tills vidare kan man youtuba typ 10 Hour Video Of Relaxing Beach Waves, ta på lurarna och drömma.

Memory Tapes – House On Fire
New Jersey-sonen Dayve Hawk var en av de första att hoppa på vågen av ny drömpop som plötsligt sköljde över hela bloggosfären runt 2009. Albumet Seek Magic blev lite av en stil-markör. Många har lämnat genren sedan dess men inte Hawk, som fortsätter leverera små drömska happy/sad-pop-pärlor. Det är bra tycker vi, för utveckling är inte alltid av godo. Det ska man bannemig komma ihåg.

Jonas Bergsten – Du Är Min Regnbåge
Popmusik som siktar på hjärtat skriver man i pressmeddelandet. Och ja, han träffar då mitt. Formulan är solig pop med sorgsna texter. Lite som Håkan Hellström någon gång för länge sedan. Det är enkla rader som "jag försökte glömma dig, du försvann aldrig". Och allt som oftast är det ju det enkla som lämnar spår. För efter några lyssningar börjar det göra ont. Ont där någonstans bakom bröstkorgen.

Lykke Li – Hold On, We're Going Home
Det ligger alltså till på så vis att en av våra mesta och bästa röster har gjort sin version av Drakes heart break-epos nummer ett. En låt som är rätt uppslitande från början blir inte direkt mindre smärtsam i händerna, eller snarare i halsen på den här kvinnan. Fullt med eko, reverb och ensamma The xx-gitarrer blir det så ödesmättat att det är svårt att ta sig igenom det, än mindre klara sig helskinnad efteråt.

Azure Blue – A Town Like Alice
I ett imaginärt drömlandskap någonstans mellan Twin Peaks mörka mystiska skogar och Luc Bessons djuphavsdykning i Det Stora Blå. Där befinner sig Tobias Isaksson. Där ligger han och sörplar på en drink, silar medelhavssanden mellan fingrarna. Pratar med delfinerna. Han är tillfreds med tillvaron. Men han är också lite ledsen. Lite ensam. Ja, så känns det att lyssna på det här. Man bli lite ledsen, lite glad, lite varm, det gör lite ont, det känns bra.

(Låten släpps 15 maj.)

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA