"Man vill bara klä av sig naken"

Till slut vänder sig managern Ulf andersson, som varit knäpptyst fram till dess, mot mig och frågar, kanske irriterat:

– Har du fått plattan eller?

Det har jag. Men vi har inte pratat om den. Vi har pratat om fantomen eftersom Olle Ljungström beställer ett stort glas mjölk. Han berättar att likheterna mellan de två inte slutar där, de har också för vana båda att gå omkring i udda kläder. En intervju med Olle Ljungström blir sällan typisk. Det går inte att ständigt håva in någon som driver iväg. Precis som i låtarna så är språkvärlden en egen, associativ och komisk. Det finns något axelryckande i hur han uttrycker sig, inte minst på senaste albumet Släng In En Clown. Ett intresse för språket är uppenbart. Talesätt och ordspråk. På skivan finns en titel som lyder Man Lever Tills Man Dör. Det får mig att kalla skivan uppgiven, vilket Olle värjer sig mot.

– Däremot har jag uttryckt mig som jag själv tycker om att uttrycka mig.

Har du inte gjort det tidigare?

– Jo det är klart, det är inte som att jag gått runt och ... man kan vara en bra tecknare, bra beskrivare ... det här blir personligt. Jag hör och ser ganska tydligt själv vad jag syftar på. Jag är kanske inte den mest applåderande clownen. Jag har inte för avsikt att förändra något, jag tittar på en värld som inte har ändrats nämnvärt trots att jag funnits ganska länge. Hur ska man ställa sig inför det? Man kanske ska vara glad helt enkelt.

Nej, en intervju med Olle Ljungström blir inte typisk. Servitrisen går fram och frågar hur fläsket smakar. Utsökt, säger han snabbt. I övrigt talar han mycket långsamt. Meningarna vänder i mitten och tar nya riktningar. Orden kommer inte lätt till honom. Anteckningarna blir svårtydda.

Du känner alltså en ilska eller frustration, som ändå inte får ta plats på samma sätt som många av de andra direkta, politiska skivorna som kommit på senaste tiden?

– Av flera skäl kan jag inte göra så. De flesta är estetiska. Att sjunga "De fattiga är fattiga och de rika är rika" är att samman- fatta problematiken i skraltiga meningar. Om man råkar säga meningarna lite högre så blir man en bra representant och sanningssägare. Man Lever Tills Man Dör kom till när jag och min tjej såg på teve. Det dök upp en göteborgskvinna som var sådär arg som man är i teve. "Man lever tills man dör" sa hon, och det är så sällan jag skrattar högt framför teven men vi fick nästan hålla i varandra.

Omtänksamma grannar

Jag slutade läsa Dylans memoarer halvvägs. Den naiva förhoppningen att lära känna Dylan på djupet grusades och ersattes av namn på butiker, namn på barer, ja det mesta utom just ledtrådar till hans person. Inga slutgiltiga förklaringar till låtarna. Först i efterhand insåg jag att just de tråkiga detaljerna var en nyckel till Dylan. Vissa artister lär man känna genom omvägarna. Och slutgiltiga förklaringar skulle ofrånkomligen leda till besvikelse.

– Min trädgård är övervuxen, säger Olle. Men grannens är otroligt vackert odlad. Han är åttio år och om jag vill träffa en punkrockare som är förtjust i Dvořák så finns en sån bredvid. Grannarna är så omtänksamma. De håller koll på om jag glömt fönstren öppna eller om det lyser på olika sätt.

Olle ljungström bor i Gräfsnäs, en "liten by" utanför Alingsås. Jag ville träffa honom där, men han gör sällan sånt längre. Ensamheten är självvald och relativt oproblematisk.

– Jag har ett hus som jag älskar, en studio, ateljé. Ett eget trumset till och med! Jag har mycket böcker, en hel övervåning på sextio kvadrat där jag sover med öppna spisar och jättestora teveapparater, och en ganska söt flickvän. Det är inte jättesvårt att trivas. Och jag känner mig inte Lundellsk alls! Jag ser inga daggdroppar som rinner likt blod i pannan.

Jag är på väg att invända att det snarare låter som en Ljungströmsk mening, men låter bli.

Inte Lundellsk alltså, men den textuella liknelsen med Dylan kanske är en anledning att det sällan spekuleras i hur pass självbiografiska texterna är. Trots det starka intresset kring hans person. Det råder ingen brist på snaskiga historier om Olle Ljungström.

– Det finns folk som läser in saker i texterna som jag själv inte kunnat föreställa mig. Vad jag främst gör är att lägga fram mitt sätt att behandla det jag tänker på. Jag drar inte åt ett särskilt håll, jag är inte glad eller ledsen, men jag tror mig vara konsekvent i vad en detalj har för funktion för mig. Förhoppningsvis gör det mig inte obegriplig.

– Vissa artister vill väl att lyssnare ska komma fram och berätta att "vi stod vid bastun utanför Kilpisjärvi och bestämde oss för att alstra barn till din musik", och det är ju fint i och för sig. Nu kommer jag inte på något bra exempel ... Niklas Strömstedt! Ingen är väl livrädd för vad han sitter inne med för hemligheter. För mig handlar det om att göra mig själv nyfiken. Då spelar det ingen roll om det är jag eller någon helt annan i texten.

Brittiska versionen av Jersey Shore

Cappuccino på maten. Olle undrar om de har småkakor. Servitrisen säger att hon ska hämta något. Omslaget till den nya skivan har Olle ritat och föreställer en skiss av en man med en propeller ovanför huvudet och en clown som liksom borrar sig in i skallen.

Det låter som en idé från TV4, att slänga in en clown. Det vore du, Laleh och Di Leva.

– Titeln fanns faktiskt innan programmet. Det låter som jag ljuger nu, men det är sant. Även om jag förstår vad du menar. I de där programmen ska det ju finnas en frimärkssamlare, en discotjej ... har ni förresten sett den engelska versionen av Jersey Shore? Man vill bara klä av sig naken, hälla honung över kroppen och beställa hem elaka myror, för de är så jävla besynnerliga.

Är det inte samma sak som originalet fast de är i England?

– Jo fast de pratar den där vulgära Newcastle-engelskan. Och de ser verkligen likadana ut, liksom stöpta enligt en form som inte tål beröring. Det är otroligt kul men man får inte fastna för länge. Precis som med allt som är för roligt, typ starka droger. Alla är korta och tjocka, nästan krumma. Men de kan inte vara helt dumma i huvudet, det vore omöjligt att hitta så många dumhuvuden till samma program. De är helt enkelt avsågade från en typ av förståndsgren på moderträdet. Och brösten är så spända att det är svårt att föreställa sig hur det är att ta på dem.

Managern Ulf andersson bläddrar på sin telefon. Han har ätit upp. Krampaktigt försöker jag hålla mig strikt till skivan. Trots det avlägsna boendet så har musiken vuxit fram kollektivt.

– Jag har aldrig sett mig själv som soloartist. Jag kan inte åka iväg med gitarren och sätta mig på en pizzeria. Det vill jag inte göra heller. Vi är några som spelar i ett band som heter Olle ljungström och det råkar också vara mitt namn. Sen kan jag ha förmånen att vara lite mer bortskämd och hela tiden få den största tårtbiten. Men i slutändan har väldigt mycket skett i grupp.

Servitrisen ställer småkakor på bordet.

– Har ni någon choklad?

– Tryffel. 

– Det är lite för mörkt.

Hon börjar se aningen ängslig ut. Ger sig av igen med löftet att se efter. Återvänder med små mörka, inplastade chokladbitar. Olle kliar sig i håret och tackar, men säger att han är nöjd trots allt.

– Tänkte du på vit choklad, undrar hon.

– Har du det?

– Nej.

Olle som sopgubbe

– I tonåren jobbade jag som sopgubbe i Stockholms skärgård. Det var toppen. Man sitter på båten och det är nästan larvigt vackert. Måsar flyger förbi, Evert Taube sitter där uppe och spelar. Jag hade lite andra ideal än naturromantik just då, men det var otroligt romantiskt. Och så var jag på Färöarna och höll på med fisk ett tag, både fiskade och i fabrik. Periodvis var det spännande. Det var som jag föreställer mig femtiotalet, på helgerna gick man och dansade i gymnastikhallen, utmed de linjerade sträcken. Bristen på fysiskt arbete gör att många i min omgivning hurtar sig galna på gym. Det gör inte jag.