Magma: The Tivoli

Magma, The Tivoli

Magma: The Tivoli

Recenserad av Jesper Robild | GAFFA

Sångerskan Stella Vander gör det klart från scen – senast Magma var i Sverige, för 25 år sedan, var det inte det "riktiga Magma" utan en annorlunda konstellation som inte turnerade av samma anledningar. Bandet splittrades mycket riktigt officiellt 1984. Den excentriska franska orkestern har under decennierna blommat ut i en helt egen musikrörelse där skivbolaget Seventh Records och sidoprojekt av olika medlemmar spelat en stor roll. Men detta är alltså första gången sedan starten 1969 som det alldeles äkta Magma spelar på svensk mark. På riktigt. Huruvida en av initiativtagarna, Marcus Enochsson, som också står bakom festivalen Progressive Circus, har magiska kontakter eller helt enkelt bara ringde och frågade är inte klart. Men att kalla bokningen succéartad är en underdrift, när hela rockklubben The Tivoli är sprängfylld med besökare från Norrland till Frankrike via hela Skandinavien.

Det ligger en hel del mystik – flum om en så vill – bakom skelettet som håller upp Magma. Trummisen Christian Vander startade orkestern med inspiration grundad i syner på männsklighetens framtid och överlevnad, och det föll sig helt naturligt att konceptalbumen om människor som flyr till en annan värld skulle sjungas på ett nytt språk. Kobaïan är egentligen mest en fonetisk företeelse, med gutturala, mässande och scattiga läten som blir ytterligare en dimension i bandets egensinniga identitet. Musiken liknar i stort sett inget annat än de band som på hyllningsmanér plankat grejen rakt av, men sammanfattas enklast som en blandning av progressive rock och jazz. Fansen myntade tidigt ett alldeles eget epitet, och Magma är bland prognördarna sålunda det första och ett av få band som verkar i genren zeuhl.

Sättningen framför Christian Vander består för kvällen av elbas, klaviatur, xylofon/slagverk och tre sångare. Gitarristen har tyvärr insjuknat i cancer, något som på scen bidrar till att den jazzigare sidan skiner igenom starkare. Men att det är ett rockband är det heller ingen tvivel om. Bredvid mig står en god vän som är trumansvarig på en musikaffär och leker "gissa taktarten". Jag ser hur hans hjärna blöder när han sorterar bland all polyrytmik och trumfande skriker "sjuåtta!" och "trettonfyra varvat med rak fyra!!" i örat på mig. Samtidigt används samma teknik som Miles Davis med många utmejslat och sedan Pink Floyd finslipade till perfektion med Money – en imponerade förmåga att få de här krumbuktartade tilltagen att svänga mer än något annat. Mycket av musiken är sannerligen uppbyggd runt just trummorna, som på något sätt är den puls som driver hela skeppet med både stämning och atmosfär. I Mëkanïk Dëstruktïw Kömmamdöh får Vander också chansen att blomma ut i ett sångparti där kobaïan tjuter genom lokalen över hypnotiserande orgeltrioler.

Framförandet är definitionen av klanderfritt och väger upp det som delar av dagens sättning må sakna i karisma och utstrålning. Visuellt är Magma idag inte något utöver det vanliga, bortsett möjligen från att en av sångarna är identiskt lik Johan Rabaeus. Zeuhlen får tala för sig själv. Orkestern är generös och bjuder på så mycket som fyra låtar (på drygt två timmar), och publikens jubel visar ingenting annat än att detta kan vara en av de mest uppskattade bokningarna och spelningarna i Helsingborg någonsin.

 

Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA