Eagles Of Death Metal: Debaser Medis, Stockholm

Eagles Of Death Metal, Debaser Medis, Stockholm

Eagles Of Death Metal: Debaser Medis, Stockholm

Recenserad av Mathias Skeppstedt | GAFFA

(Arkivbild)

– Vi har haft några galna månader och vi började här igen för att vi behövde er.

Jesse Hughes i Eagles Of Death Metal står och tar emot publikens totala kärlek när de ställer sig på en scen för första gången sen tragedin i Paris förra året. Och att de överhuvudtaget börjar en turné igen är otroligt. Men Eagles Of Death Metal har aldrig varit som andra band och kommer aldrig att bli som de andra heller. Ett band som så öppet visar sina känslor och vägrar att hålla igen tårar eller sammanbrott är unikt. Och responsen på deras återkomst är inget annat än fantastisk.

Det är en glad, uppsluppen och väldigt högljudd Stockholmspublik som möter bandet som discodansar in på scenen ganska försenade. Det skakas händer, visas hjärtan och dunkas på bröst. Sen tar Jesse fram sin kam, kammar mustaschen, spänner hängslena och drar igång. Det är galet tajt, hårt och svänger något helt fantastiskt. Hela publiken hoppar och Debaser Medis golv gungar på ett sätt jag inte upplevt i den lokalen förut.

På Jesses förstärkare står ett paket O'boy som han klappar ömt innan bandet börjar och senare i konserten berättar han för oss att han druckit upp nästan ett helt paket bara idag och att det är den bästa drink han nånsin druckit. Men det är ändå en ganska lågmäld Jesse vi får den här gången, visst han får tjejerna i publiken att skrika, han skriker att han vill ha ett Amen och i allmänhet berättar att han älskar oss, men för att vara Jesse Hughes från Eagles Of Death Metal så håller han sig förvånansvärt lugn. Och i slutet på spelningen ursäktar han sig:

– Jag kanske är tyst här uppe idag men vi behövde det här, vi behövde det här så jävla mycket. Och ni räddade oss.

Det är i stort sett det enda vi får som tittar tillbaka på vad som hände i Paris, och även om ett stort emotionellt tal hänger i luften hela kvällen så kommer det aldrig, och det är skönt. För istället för att fokusera på det negativa som hände så satsar bandet bara på det positiva. Det skämtas och rockas och rockas och skämtas. Och när ett oerhört pantat pucko i publiken slänger en mugg med isbitar i huvudet på sångaren så skämtar han bara bort det, inte ett ont ord fälls, man kan ju bara spekulera i vad en Glenn Danzig eller Ryan Adams hade gjort i den situationen. 

Vi får en sjukt svängig version av Stealers Wheels hitlåt Stuck In The Middle With You. Sen säger Jesse att vi måste vara ärliga mot varandra om det här förhållandet ska hålla, och även om han nu kommer att sjunga att han vill vara i LA så vill han inte det. Det blir två basar, varav en spelar slide, och en helgjuten version av Wanna Be In LA. Bandet avslutar sen spelningen med en stenhård kross i I Want You So Hard och lämnar scenen.

Som extranummer kommer Jesse allena med sin elgitarr och spelar önskningar innan han går över i Rolling Stones Brown Sugar. Därefter återvänder hans band upp på scenen och Duran Durans Save A Prayer tar vid. En låt de gör i en hyfsat trogen version till 80-talsidolerna. I det stora hela är hela spelningen en enda stor hyllning till den positiva kraften att inte låta sig slås ner av negativitet och som Jesse sa i TV4s Nyhetsmorgon vi kan inte låta onda människor besegra oss.

 



Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA