Rihanna, Malmö Arena, Malmö

Rihannas vitdraperade show är kaxig, cool och stor i det minimalistiska

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

För lite mer än en vecka sedan uppträdde Beyoncé i Köpenhamn. Det var en spektakulär explosion av allt som en magisk konsertupplevelse har att erbjuda. Tankarna har väckts om ”rivalen” från Barbados skulle överträffa det på något sätt. Men är det ens nödvändigt att jämföra?

Rihanna börjar med att stilfullt finta publiken. Vi tror att hon ska dyka upp på scenen framför oss. Istället går upp på ett podium i den andra sidan av lokalen och börjar sjunga balladen Stay på ett stort vitt podium. Låt två är Eminem-samarbetet Love The Way You Lie i en avskalad version. En smått magisk och minimalistisk inledning. Sedan höjs pulsen. En svävande bro kommer glidandes genom luften och plockar upp sångerskan och för henne till scenen samtidigt som hon sjunger Woo och Sex With Me.

Allt fortsätter att vara draperat i vitt. Från backdropen och bandet till all scenografi och Rihannas kläder som påminner om en mumie-kostym. Då och då blandas det rentvättade upp med psykedeliska färgsjok, uppblåsta plastkokonger i olika nyanser och regnande bubblor från taket.
Ett problem med Rihanna är att hon väljer att låta backtracking sköta för mycket av jobbet. Som att hon döljer en tveksamhet inför sin egen kapacitet. Det är onödigt. Hon borde visa oftare vilken skicklig sångerska hon är. Det framgår framför allt i slutet med trion Diamonds, FourFiveSeconds och Love on the brain. Men det som tillfälligt brister vägs ändå upp av de storslagna delarna i helheten. Låtlistan är mästerlig, spegelväggen ovanför scenen är effektfull, dansarna och bandet är galet sammanhållna. Allt är kaxigt och coolt. Lyckan över att ha sett två levererande megastjärnor inom loppet av två veckor är en lyx som är svårslagen.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA