Paul Simon: Graceland

Paul Simon
Graceland

KLASSIKERN: En kulturell revolution

GAFFA

CD / Warner Bros.
Utgivning D. 1986.08.25
Recenserad av
Daniel Hånberg Alonso

När jag var elva år lånade min storebror ut min Outhere Brothers – 1 Polish, 2 Biscuits & A Fish Sandwich CD, vilket blev sista gången jag fick njuta av hits som Pass The Toilet Paper. Som kompensation fick jag lite pengar och köpte istället Paul Simon – Graceland på den lokala ljud&bildbutiken i Bålsta. Då kände jag, precis som många fortfarande gör än idag, bara till You Can Call Me Al från Pauls soloregister. Mitt musikliv kom att förändras för alltid.

Året var 1984 och Paul Simons karriär låg i spillror efter den kommersiella floppen Hearts & Bones. Efter en rekordbrytande återförening med Art Garfunkel hade duon återigen börjat käbbla samtidigt som hans giftermål med Carrie Fischer föll samman. Allt var skit för Paul Simon just då. Så därför tog han sitt pick och pack och drog till Sydafrika mitt under apartheid. Det var inte så vidare populärt.

Allt hade börjat med att han blivit besatt av en bootlegkassett med rubriken Gumboots: According Jive Hits, Volume II. En springpojke kom tillbaka och berättade att kassetten var gjord av en grupp sydafrikanska musiker. Nu hade Simon hittat sin musa. Vad brydde han sig om att det pågick en kulturell bojkott av landet eller att han möttes av ”Yankee Go Home”-plakat?

Två veckor spenderade han i Johannesburg med inhemska musiker och producenter och jammade fram material i 30-minutersstycken. Arbetet med albumet tog sedan månader tillbaka i USA. Att västerländska artister inspirerats av sydafrikansk musik var inget nytt vid den här tiden. Malcolm McLaren hade använt sig av sydafrikanska musiker på Duck Rock och Peter Gabriel hade briserat med politiska Biko. Men det här var någonting annat.

Året är 1995 och en elvaårig grabb är hemma hos sin pappa och lyssnar på stereoanläggningen, det skulle dröja två år innan han själv fick en egen CD-spelare. När Forere Motloheloas dragspel börjar ljuda i öppningsspåret The Boy In The Bubble transporterades jag bort. Det var ett sound jag aldrig hört förut. Texterna var intrikata och metaforiska – lätta att sjunga med i, inte lika lätta att förstå för en elvaåring, men jag förstod att det var riktigt bra.

Idag förstår jag det genialiska bättre. Texterna tar upp medelålderskris, personliga resor både bokstavliga som bildliga, svält och terrorism – men Paul sjöng om det med en sådan hoppfull optimism, lånad från den afrikanska musiken han inspirerades av. Eller vad sägs om raderna i just The Boy In The Bubble:

"There was a bright light
A shattering of shopwindows
The bomb in the baby carriage
Was wired to the radio"

Albumet är en eklektisk mix av stilar och genrer; a cappella, zydeco, mbaganga – det gemensamma draget är att det är poppigt. Vilket personifieras av glädjetjutet You Can Call Me Al. Låtar som Diamonds On The Soles Of Her Shoes och Under African Skies är musik som berör, ger perspektiv och gör dig ödmjuk. Med ekande trumslag, ledande basgitarrer och körsång leder Paul oss ut i världen och du blir aldrig densamma.

 

Graceland blev Paul Simons mest framgångsrika studioalbum någonsin och vann Grammy för Årets album. Comebacken var häpnadsväckande. På bara ett år såldes skivan i över sex miljoner exemplar. Den var kontroversiell när den kom men blev samtidigt en kulturell revolution. Samt så fick vi en grymt rolig musikvideo med Chevy Chase på köpet. Själv så anser jag det vara ett av de bästa albumen genom tiderna. Även om Paul på sin skiva inte har någon låttitel som bräcker Outhere Brothers Let Me Pee On U/Golden Shower.

FÖLJ GAFFA PÅ FACEBOOK FÖR SENASTE MUSIKNYTT


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA