"Antirock, postrock, orientrock, konstrock?" – Full rapport från Kolonifestivalen i Malmö

Horse Lords, Zombie Zombie, K-X-P, MAG, Death and Vanilla och VED, Inkonst, Malmö

"Antirock, postrock, orientrock, konstrock?" – Full rapport från Kolonifestivalen i Malmö

Recenserad av Fredrik Söderlund | GAFFA

FREDAG (2016-11-11)

Horse Lords
Betyg:
★★★★★

Det är lätt att sugas in i Baltimore-kvartetten Horse Lords musik. Det är svängigt, skevt, minimalistiskt och häpnadsväckande hårt utan att vara traditionellt rockigt. Jag kan inte annat än att älska ett band som låter Fela Kuti, Philip Glass, NEU! och This Heat strida sida vid sida. Det som låter snällare och mer kontrollerat på skiva blommar ut till att bli en hypnotisk och matematisk ljudvägg. Låtarna är långa och malande på ett vackert sätt. Multimusikern Andrew Bernstein har förstått att både saxofon, koklocka och trummor kan smälta samman till en suverän enhet. Han alternerar och utnyttjar deras fulla kraut-kraft. Bandet släppte albumet Interventions i våras. Kolla upp det.

Zombie Zombie
Betyg:
★★★★☆☆

Fransmännen i Zombie Zombie har växt till att bli lite av neokraut-veteraner, men de är också en oförtjänt gömd skatt som borde nå fler. Trion känns som ett strålande förband till festivalens största namn K-X-P som de har turnerat tillsammans med i år. De borde våga använda thereminen mer. Om inte annat för det effektiva samspelet med de analoga syntharna. Ibland blir det lite för mycket poserande för sitt eget bästa, men deras Tangerine Dream och John Carpenter (som de har gjort egna tolkningar av)-fäbless spelar spratt med huvudet på ett sätt som gör att du gärna stannar kvar i deras kosmiska värld. ”We’re gonna take you for a long ride”, säger trummisen Herman Dune. Den hade gärna fått vara lite längre.

K-X-P
Betyg:
★★★★★

Finlands eget La Düsseldorf är en av nordens bästa liveakter. Om du gillar motorisk, hypnotisk och mässande rock vill säga. De båda trummisarna Aapo Niininen och Ilari Larjosto är som de finska motsvarigheterna till bröderna Klaus och Thomas Dinger i klassiska NEU! och nämnda La Düsseldorf. Som levande trummaskiner, men med de små och viktiga detaljerna. Timo Kaukolampi står vid sin synt och vrålar ut diverse ord som ekar genom lokalen. K-X-P uppträder traditionsenligt i sina svarta kåpor vilket ger både det där obehagliga och lockande intrycket. Som nattens tre budbärare redo att frälsa oss med sitt genomintensiva evangelium. Visuellt sett skulle de faktiskt kunna passera som krautrockens motsvarighet till mörkerryttarna i Sagan Om Ringen. Trion framkallar ett bedövande och smått magiskt transtillstånd och du känner dig både överkörd och lycklig efteråt.


LÖRDAG (2016-11-12)

MAG
Betyg:
★★★★☆☆

Göteborgsbaserade MAG (Magdalena Ågren) har sin egen musikaliska arsenal. Hon är en dynamisk och enkvinnas-show där trombonen är den mest framstående medlemmen. Hon samplar sig själv, loopar sina skapade musiksnitt. Det är tung electronica, oväsen, PJ Harvey-desperation men också dovare partier som drar åt The Knife. Hon vrider och vänder på sina knappar och pinaler. Det är smått spektakulärt i miniatyr. I en av låtarna hör jag ett beat som jag vill tro är direkt taget från Wall of Voodoo-låten Red Light, men det är nog mest önsketänkande. ”Det är jag som är MAG. Trevligt att träffas”, säger Magdalena efter andra låten. Nöjet är helt på vår sida.

Death And Vanilla
Betyg: ★★★★☆☆

Cocktail-shoegaze är en säregen kategorisering som dyker upp i skallen när Malmö-trion Death And Vanilla ska beskrivas. 60-talsikonografi möter 90-tals-krautpop. Backdroppen som visar filmer av konstnären Kusama och hennes prickar på både människor, djur, kläder och växter. Det retro-fierade soundet från band som Stereolab och i viss mån Saint Etienne. Stänk av Francois Hardy och Jane Birkin. Xylofonklangerna i samspel med en Moog-synt. Ändå saknas spetsen hos Death And Vanilla. Det något frustrerande lunkandet som gärna får bada mer i fuzz. Men inramningen gör ändå spelningen till den mysigaste på festivalen.

VED
Betyg: ★★★★★

Antirock, postrock, orientrock, konstrock? Ett postpunkigt Amon Düül från Skåne-land? Genrestämpling är överflödig, snårig och egentligen totalt irrelevant när musikkollektivet VED ska sättas under lupp. Det som startar i improviserad ambient och drone-minimalism övergår i ett lunkande sväng för att till sist brisera i en alarmerande final. Adam Vilgot Persson skriker som om han vore i en desperat och förbannad trans. Resten av bandet håller i en skev taktpinne som konstant piskar upp stämningen. VED brinner, trilskas, förlöser, upprör, hypnotiserar och skaver. Det är en storslagen avslutning på en viktig festival.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA