Timbuktu: En Droppe Midnatt

Timbuktu
En Droppe Midnatt

Gripande familjebiografi om rasism – och hiphop

GAFFA

Bog / Albert Bonniers
Utgivning D. 2016.11.15
Recenserad av
Emil Viksell

Egentligen är det fruktansvärt sorgligt att bokförlagen pumpar ut böcker av kändisar. Det är alldeles för många av dessa kändisar som inte har en berättelse. Och har de ändå det, så är det ännu färre som kan berätta den. Författare är inget man blir när man gjort en massa annat, för att liksom kröna sitt kändisskap. Författare är ett yrke. I sig. Och ytterligare en kändisbok är ytterligare en författardebutant som inte får chansen. Nåja, bokutgivning är väl knappast ett så tydligt nollsummespel, men nog fasen känns det så ibland.

Timbuktu har dock en berättelse. Och en gripande sådan. En Droppe Midnatt är en familjebiografi som gräver i hans egen uppväxt och hans amerikanska släkts förflutna. Allestädes närvarande är rasismen och dess inverkan på Timbuk själv, hans familj och i ett bredare grepp: samhället. Och, det handlar givetvis också om hiphop.

Berättarmässigt är det ömsom vin ömsom vatten. När berättandet infinner sig i ”nutid” bär prosan amatörprägel. Timbuktu är ute på hal is, slirar, testar, tar vägar, går på tomgång. Som ett stolpigt försök till ett slags medvetandedialog. Skillnaden mot de avsnitten där han minns dåtiden eller de absolut starkaste partierna, när han samtalar med sin mor, far eller andra familjemedlemmar, är som skillnaden mellan natt och dag.

Pappa Madubukos första besök i delstaten South Carolina är en typ av berättelse som berättats så många gånger, men aldrig upphör att skrämma. Den slutar med att han gömmer sig uppe i ett träd, ”som en fucking apa”. Rasismen har inneburit förödmjukelse, förnedring och våld för Timbuk och hans släkt. Men också motstånd. Och vilka premisser som än legat till grund för denna utgivning så är det en berättelse värd att berättas och minnas. Och en bok värd att läsas.


Nyheter, artiklar och recensioner från GAFFA